: Wadia 381

Det finns ett fåtal märken som specialiserat sig på digitalteknik. Och blivit så fulländade inom digital ljudteknik att de närmar sig legendstatus. Amerikanska Wadia har skaffat sig ett rykte och renommé som en av få specialister på påkostade CD-spelare med egenutvecklad programvara och sofistikerad teknologi.
Wadias CD-spelare och D/A-omvandlare tillhör den yppersta eliten inom avspelningsutrustning och befinner sig i en prisklass där det finns få kompromisser. Wadia 581SE är en av de allra bästa CD/SACD-spelarna – om inte den allra bästa – vi någonsin har testat. Fast smakar det så kostar det. Den här gången har därför Wadia hoppat över SACD-avspelning och rensat baksidan från digitala in- och utgångar när de konstruerat modell 381 – en spelare som låter dig spara tiotusentals kronor. Så länge du kan leva utan SACD och digitala anslutningar utlovar Wadia samma ljudkvalitet som med den dyrare spelaren. Nästan för bra för att vara sant, är det säkert många som hävdar.
 
Utbyggbar med digitala ingångar
Wadia har en ingångsmodul till 381 också. Med en sådan ändras beteckningen till 381i och priset till 89 500 kronor. Med modulen får man fyra digitalingångar – koaxial, optisk, USB och balanserad AES/EBU – till fyra olika ljudkällor, så att man kan använda spelaren som förförstärkare till de anslutna signalkällorna. Spelaren har nämligen digital volymkontroll som gör det möjligt att justera volymen från fjärrkontrollen i steg om 0,5 dB, från 0 till 100. Under det tjocka locket av aluminium sitter det små omkopplare till båda kanalernas utgångar. Så att man kan anpassa utgångsspänningen från 0,3 till 4,25 volt och optimera utnivån efter förstärkarens ingångskänslighet.
381 kan utrustas med en utgångsmodul också. Den innehåller fyra digitala utgångar – optisk glasfiber (ST), koaxial, balanserad AES/EBU samt vanlig optisk Toslink – så att man kan koppla spelaren till en separat D/A-omvandlare och använda den som en renodlad transport.
Wadia har valt tyska T+A:s modifierade Philips-mekanik av solid aluminium. Men spelaren är fortfarande utrustad med Wadias egen Digimaster 2.5-filterteknik med tre uppsamplingsalgoritmer för alla som vill kunna fintrimma klangkaraktären. En nyhet i 381 är att det går att spela brända CD-skivor med WMA-, MP3- och FLAC-filer.
 
Som huggen i sten
Kan man leva utan SACD så är Wadia 381 en fenomenal musikförmedlare. Den vanärar inte släktskapet med sina dyrare kusiner och framstår som det bästa köpet av Wadias (numera) tre spelare. Inte för att detta är ett veritabelt fynd. Den kostar fortfarande mycket pengar, men det är inte på många andra ställen som man får en spelare som har lika hög ljudkvalitet och verkar vara byggd för att överleva ett världskrig. Wadia 381 har en brist på ljudkaraktär som kan få somliga att förtvivla, men andra att älska den.
Den spelar nämligen med glasklar neutralitet och total kontroll, vad man än stoppar i den. Väldigt typiskt Wadia. Och väldigt likt 581SE. Vilket inte är så konstigt med tanke på att de är likadant konstruerade, bortsett från mekaniken och avsaknaden av SACD-avspelning.
Någon kanske uppfattar spelaren som tråkig. Holly Coles ”Train Song” drivs framåt av en basrytm, vilket Wadia-spelaren övertygar stort med. Bastonerna återges ytterst precist och kontrollerat, men saknar inte det minsta potens. Rösten är enastående välplacerad mitt i ljudbilden och helt befriad från färgningar och betoningar.
Klangkaraktären kan uppfattas om torr, nästan klinisk, så man måste ha en åsikt om vad man föredrar. Wadia-spelaren är lika transparent och raffinerad som McIntosh MCD500, men klangen från Paul Desmonds altsaxofon i Dave Brubeck Quartets ”Take Five” är luftigare med McIntosh-spelaren. Basen och trumsolot är däremot stramare och känns rappare med Wadia-spelaren.
Båda spelarna har en fenomenal upplösning och en oöverträffad detaljrikedom. Men där 381 presenterar en bred och stramt regisserad ljudbild är MCD500 mer organisk och målar upp en ljudbild med lite större djup för lyssnaren. Om än inte lika orubbligt huggen i sten som med Wadia-spelaren.
”Soldier of Love”, från Sades senaste album med samma namn, har ett komp med en virveltrumma som bärande element, den är hårdare och mer dynamisk och tuffare med 381, så man känner den i magen även om man inte spelar våldsamt högt. Samtidigt är cymbalernas rytm exakt, även om de inte har samma viktlöshet som McIntosh-spelaren framkallar.
Leonard Cohens version av ”Sisters of Mercy” från Live in London känns varmare med Wadia, tvärtemot vad jag gissade i förväg efter mina erfarenheter från 581SE. Mandolinen i låten är skarpt fokuserad och absolut korrekt återgiven, åtminstone efter vad jag kan bedöma utan att ha samma mandolin i handen – även om det inte nödvändigtvis hade hjälpt med tanke på mina färdigheter i strängbehandling. Men vid en jämförelse är instrumentet luftigare, om än inte lika fokuserat i ljudbilden. Vad som känns korrekt är mycket en fråga om smak. Burmesters briljanta 061 skulle antagligen ha presenterat samma inspelning på ett lite annorlunda sätt, och utan att ha haft den spelaren tillgänglig för jämförelser vågar jag säga att Burmester-spelaren, som tillhör samma klass och prisklass som MCD500 och 381, skulle hamna någonstans mittemellan Wadia-spelarens och McIntosh-spelarens ljudkaraktär.
 
Referensklass
Wadia 381 är en spelare som tillhör en egen kvalitetsklass. Utförandet är mer stilrent än McIntosh MCD500 och inte lika dekorerat som Burmester 061, men presenterar musiken på ett nästan likadant sätt. Helt utan fel eller färgningar och så absolut bestämt och exakt att det känns som om musiken är huggen i sten. Tråkigt kanske, men Wadia 381 är en källa till korrekt återgivning av inspelningar och fullt i klass med det bästa vi har testat och en fenomenal utgångspunkt för varje High End-anläggning.