Recension: Wonder Woman 1984

Efter ändlösa förseningar på grund av coronapandemin och stängda biografer förra året fick Wonder Woman 1984 ett slags biopremiär i USA den 25:e december.

Samtidigt fattade Warner Bros. det kontroversiella beslutet att släppa filmen på sin egen strömningstjänst HBO Max samma dag. Här hemma fick filmen en begränsad biolansering i februari och nu släpper HBO Nordic den för strömning i Norden.

En annorlunda superhjälte

Det har gått fyra år sedan vi introducerades för en eldig, munter och lekfull Gal Gadot i den klassiska Wonder Woman-dräkten från DC-universumet. Regin stod Patty Jenkins för, hon gav oss en underbar girl power-film som var en frisk fläkt i en annars så pretentiös, lite stagnerad och testosteronfylld genre. Väntan på uppföljaren har varit lång – och resultatet är tyvärr en desto större besvikelse.

Det dräller inte precis av tuffa, kvinnliga superhjältar, undantagen är Captain Marvel och Black Widow (som ”snart” gör debut som huvudattraktion i en egen film). Wonder Woman/Diana har vuxit upp i en idyllisk bubbla på en grekisk paradisö, där det bara bor kvinnor (amazoner). I den första filmen kastades hon rakt in i första världskriget, som en lite naiv, outtröttlig försvarare av mänskligheten och allt som är gott här i världen.

Efter två och en halv timme med WW84 och dess kaotiska, intetsägande manus har vi nästan svårt att återge vad filmen handlar om.

På sitt jobb på The Smithsonian i Washington D.C. råkar Dianas nördiga kollega Barbara (Kristen Wiig) på en fallosliknande magisk sten. Stenen är tydligen en önskesten som den sliskige affärsmannen Maxwell Lord (Pedro Pascal) använder sig av.

Men moralen är att makt korrumperar, och plötsligt står hela världens framtid på spel – problemet är ”bara” att vi inte orkar bry oss.

Homage, fast misslyckad, till det galna 1980-talet

I uppföljaren har vi förflyttat oss till 1984 (som titeln så originellt antyder), med skrikande neonfärger, höga frisyrer och axelvaddar, giriga yuppies, Reagan bakom The Resolute Desk och den tidens syntmusik. Filmen lyckas fint med att återskapa tidsandan och för de av oss som har kommit upp så pass i åldrarna att vi minns decenniet blir det ett smått nostalgiskt återseende.

Däremot är det väldigt tråkigt att filmens karaktärer och hopplösa handling mest påminner om en film som skrevs och producerades på 1980-talet!

Manuset (av Patty Jenkins själv) är pinsamt banalt, det handlar mest om att ”mycket-vill-ha-mer”, girighet är fult, män förstör världen. Och det mesta kan avväpnas med en hopplös oneliner.

Det är mycket möjligt att avsikten var en hyllning till den tidens filmer, men i stället slutar Wonder Woman 1984 som en märklig anakronism och platt klyscha. Dessutom haltar filmens dramaturgiska rytm och ”toppas” av att den är alldeles för lång – och då har vi inte ens kommit till filmens persongalleri.

Platta karaktärer

Pedro Pascal skulle nog, med eftertankens kranka blekhet, ha önskat att han precis som i The Mandalorian, alltid hade dolt sin identitet bakom en hjälm i Wonder Woman 1984, så hopplöst irriterande är hans överdrivna klyscha på en girig, osympatisk affärsman. Han bidrar lika positivt till filmen som Chris Tucker gjorde i The Fifth Element. På karikatyrskalan är Pascals Maxwell i nivå med TV-evangelisten som Wayne Newton fick ”äran” att porträttera i License to Kill.

Att Kristen Wiig har komisk talang kan ingen ta från henne, men här ska hon föreställa en löjlig (nej, inte rolig utan löjlig) överdriven nörd – med kläder och glasögon som ska understryka hur nördig hon är – som får smak för makt och inflytande. Så småningom förvandlas hon till en yngre version av Judi Dench i Cats …

Om filmen ändå hade varit kul (eller ironisk som Deadpool) hade vi absolut kunnat förlåta Jenkins & Co, men Wonder Woman 1984 är vare sig roligt, spännande eller ett actionfyrverkeri. Dessutom är flera av specialeffekterna en bra bit från vad man kan förvänta sig av en film med en miljardbudget.

Och vad i hela friden Chris Pines karaktär gör i uppföljaren misstänker vi att han själv frågar sig. Han är helt överflödig för handlingen och river bara av repliker som är så töntiga att de måste ha gjort fysiskt ont att säga. Vi har sett honom enormt mycket bättre – och inte ens kemin mellan honom och Diana, som var så starkt närvarande i den första filmen, lyckas de återuppliva.

Nej, den enda som till viss del kommer undan med äran i behåll är Gal Gadot, som ännu en gång gör en stabil roll som komplex superhjälte. Synd bara att hon inte fått ett mycket bättre manus att jobba med, plus ett par intressanta karaktärer.

 

Driver med män

Att filmen lyfter fram starka kvinnor gillar vi, det är något vi ser alltför sällan på film. Med det sagt, varför måste ”alla” män framställas som banala skitstövlar som dricker sig aspackade och inte kan kontrollera sina lustar mot det motsatta könet? Vi fattar att det, förmodligen, finns ett försök till budskap här – men det är verkligen inte subtilt.

Det är väldigt lite som är vidunderligt i den här versionen av Wonder Woman! Ett par dugliga actionscener och en alltjämt eldig huvudperson räddar dock WW84 från bottenbetyg. Vi lyckas aldrig bli känslomässigt involverade i filmens karaktärer och deras prövningar, och det är okej, men när vi inte ens blir underhållna av häftiga actionscener eller skrattar åt skön, förlösande komik, hur går det då med filmens syfte (förutom att tjäna en massa pengar)?

2 stjärnor.