: Infinity Prelude Forty

Prelude Forty är Infinitys nya toppmodell som markerar 40 års högtalarproduktion. Detta firas med en högtalare som nästan är en och en halv meter hög! Ändå ser den inte speciellt avskräckande ut eftersom den är så smal: bara 15,6 cm – ungefär lika bred som ett CD-fodral. Det gör den mer diskret än man kanske skulle kunna tro, trots att den är 47 cm djup för att kunna rymma två 8-tums baselement.

Vad i hela friden?
Det måste medges att när vi tog emot högtalarna, och äntligen lyckades kämpa ut dem ur sina enorma kartonger, var vi omåttliga imponerande av vad vi såg. Prelude Forty är en mycket speciell syn, samtidigt som de inte ser ut att kunna göra mycket väsen av sig rent ljudmässigt.

– Vad i all världen har de tänkt den här gången? tänkte jag. Jag har sett och hört många pretentiösa högtalarkonstruktioner genom åren, och detta såg ut att kunna vara ytterligare en.

Välrenommerade
Jag insåg att jag hade förutfattade meningar och påminde mig om att det minsann inte är var dag som självaste Infinity lanserar en ny toppmodell. Och när det väl sker så släpper man allt man håller på med för att få sig en provlyssning. Infinity är nämligen en av branschens innovatörer. De var först med supereffektiva neodym-magneter, som gav högtalarelementen en bättre dynamisk kontroll än vanliga magneter. De var också tidiga med membran av polypropylen, i en tid när alla andra använde papper.

Keramik
Infinity var dessutom först med membran av keramik i billigare högtalare. I budgetklassen var det ytterst få konkurrenter som klarade av att slå Infinitys dynamiska kontrast och klarhet i tonerna – och det är fortfarande få som klarar av det. Keramik har nämligen den egenskapen att vara extremt styvt samtidigt som det är mycket lätt, vilket innebär att elementen kan reagera mycket snabbt utan att membranen förvränger musiken, även på hög volym.

Infinity håller fortfarande fast vid keramikmembran – fast egentligen är det en blandning av keramik och metall som Infinity kallar CMMD (Ceramic Metal Matrix Diaphragm). I billigare högtalarserier används materialet i både diskant- och mellanregisterelementen, och i Prelude Forty även i basregisterelementen.

Unika radiatormembran
Mellanregistret och mellanbasen har dessutom en speciell typ av membran som är unik för Infinity. Principen kallas MRS (Maximum Radiating Surface) och går ut på att membranen inte är konformade utan snarare rektangulära och flata. Ett slags radiatormembran. Tanken är att membranet ska fungera som en pistong som flyttar alla ljudvågor i samma riktning, vilket ytterligare förbättrar musikens dynamiska kontrast. Tidigare har sådana lösningar lidit av en del förvrängningar, i synnerhet i basregistret. Infinity menar dock att de keramiska membranen löser problemet.

Första intrycket
Så snart vi fått ur högtalarna ur kartongerna började vi med att koppla in dem till min egen anläggning, CD-spelaren Hegel CDP4A mk2 och integrerade förstärkaren Hegel H200, elektronik för sammanlagt 50 000 kronor. Förstärkaren är i underkant av vad så här fina högtalare förtjänar, men den är tillräckligt kraftig och jag är mer bekant med vad den gör med ljudbilden än andra förstärkare.

Högtalarna placerades en meter från bakväggen och en halvmeter från sidoväggarna, lätt vinklade inåt mot lyssningsplatsen.

Det första som slog mig var snabbheten och dynamiken. Högtalarna skiljer osedvanligt väl på olika instrument i en orkester, som när The Royal Philharmonic Orchestra framför Dvoraks ”Slaviska danser” (utdrag av Opus 46 och 72, Douglas Bostock dirigent, utgiven på Membran). I den lugna uppbyggnaden av Slavisk dans nr 2, från Opus 46, hör man att flöjterna separeras klockrent från fiolerna. Crescendo-passagen avslutas med ett klimax med en massiv hornsektion och dundrande trummor innan allt blir tyst igen. Högtalarna är med på alla variationer och växlingar och det är aldrig någon tvekan om att detta är tvättäkta High End. Men högtalarelementen har lite styv  upphängning så det låter lite hårt och brutalt, och basen är inte tillräckligt djup och tung för håren ska resa sig på armarna.

Samma sak händer med jazz, pop och vismusik. Högtalarna är tillräckligt rappa, koncisa och extremt dynamiska. Men ljudbilden är för kall, klinisk och tunn för att uppfattas som särdeles musikalisk. Det är ingen tvekan om att högtalarna behöver spelas in en hel del.

Inspelningstid
Efter att ha låtit högtalarna spela musik kontinuerligt en hel helg är ljudbilden mer levande och mindre ansträngd, och djupbasen är mer utsträckt. Men de är fortfarande lite framfusiga, så de får ytterligare fyra dagar på sig.
Prelude Forty har blivit uppenbart mer musikaliska sedan de packades upp. Förutom att instrumenten skildras otroligt väl är tonstrukturen nu mer komplex och varje instrument har fler under- och övertoner. Inspelningens rumsklang är större och går djupare. Det är helt enkelt en fröjd att lyssna på musik!

Fiolerna framträder med mer ”kött på benen”, kontrabasarna och tuborna är plötsligt mer närvarande och det är tydligt att musikerna faktiskt sitter på samma scen och spelar. Klangbilden från varje instrument förenas, till skillnad från förut när de satt mer och spelade var och en för sig.

Basregistret är emellertid inte helt oproblematiskt. Sidomonterade baselement kan vara knepiga och i Infinity Preludes fall saknas det lite energi i mellanbasregistret. Det gör att djupbasregistret inte går över helt sömlöst i det övre basregistret. I praktiken innebär det att en kontrabas återges med ett bastant fundament och en fin slagkraftighet i den lägsta oktaven, men att den är lite tunn i mellanregistret innan den återigen uppenbarar sig i det övre registret. Detsamma gäller tubor och bassångare. Men att mellanbasregistret är tillbakadraget gör också att andra instrument låter tunnare än de borde.

Högtalaren kräver en varsam placering. I vårt rum fungerar det – tvärtemot vad man skulle kunna tro – bättre när vi ställer dem närmare bakväggen. Ungefär 70 cm ut från väggen visade sig göra susen för att få ett sömlöst basregister (avståndet kan dock variera från rum till rum).

Elektronikbyte
Orkesterverk låter nu väldigt bra, med lysande markeringar av alla skiftningar och med en imponerande separation av instrumenten. Högtalarna tål också att spela mycket högt utan att de bryter upp i förvrängning eller blir plågsamma för öronen. Detsamma gäller jazz och annan akustisk musik.

Saftiga poprytmer imponerar inte lika mycket. Det låter fortfarande lite tunt, det känns inte som om högtalarna lyckas förmedla själen riktigt när det är dags för häftiga trumrytmer och elektrisk bas.

Dags att prova med tyngre artilleri. In rullar Electrocompaniets största förstärkarkombination för 150 000 kronor, som vi testade i februarinumret. Vi vet att den elektroniken har en fyllig klangbalans och en superb upplösning – och 600 saftiga watt per kanal som kan trycka till …

Nu blir det minsann andra bullar. Beyoncé når längre ut i rummet med hitballaden ”If I Were a Boy” och har en delikat fyllighet i sitt nedre register. Det låter mjukt, samtidigt som det finns en suverän kontroll på allt som händer och sker. Basgitarren har mycket bättre tyngd och sötma än med Hegel-förstärkaren. Och när basrytmerna sätter igång är det äntligen gott om tyngd i dem. Högtalarna har väckts till liv och för första gången låter de verkligen underhållande. Och har en fyllig och stor ljudbild. Samtidigt kan man identifiera och fokusera på varenda del av ljudbilden, för högtalarnas förmåga att separera allting maskeras inte av Electrocompaniets klangfyllighet.
När vi går tillbaka till klassisk musik är ljudbilden ännu mer mastodontisk, det finns mer fokus i baslinjen och klangen från katedralen omsluter oss på ett helt annat sätt. 

Andra högtalare
Infinity Prelude är exceptionellt bra på att urskilja olika instrument och placera dem i förhållande till varandra. Kanske ännu mer på bredden än på djupet, för om vi gör en orättvis jämförelse med de dubbelt som dyra Die Musik från Vienna Acoustics är Infinitys ljudbild definitivt grundare, och en klassisk inspelning från en katedral låter just som en katedral hos Vienna, medan det hos Infinity påminner mer om en vanlig kyrka – för att överdriva beskrivningen en smula. Det finns inte heller samma oansträngda klangbotten i basregistret. Med Vienna-högtalarna blir man påmind om hur stor en flygel faktiskt är och hur den låter på riktigt – med en enormt komplex klangstruktur och med undertoner som når en bra bit ned i djupbasregistret. Infinity betonar inte detta på samma övertygande sätt.

En jämförelse vore två höjdhoppare som ska hoppa två meter. Den ena glider över elegant och bekymmerslöst (Vienna) medan den andra får anstränga sig i ansatsen och använda all sin teknik för att inte riva ribban (Infinity). Ingen av dem river, men den första övertygar mer.

Men så kostar ju som sagt Viennas högtalare dubbelt så mycket också. Dynaudio Focus 360 kostar däremot 54 000 kronor och är en bättre jämförelse. Den låter inte särskilt likt Prelude Forty och har en mer linjär bas. Den verkar sträcka sig djupare och kan kanske uppfattas som mer behaglig att lyssna på. Men Infinitys öppna och supernyanserade ljudbild kommer den inte i närheten av. Särskilt mellanregistret och övertonerna är gnistrande hos Infinity, med en detaljering jag inte kan påminna mig ha hört tidigare för de här pengarna. Focus 360 är lite tamare och mer dämpade.

En högtalare som påminner om Prelude Fortys spelstil är DALI Helicon 800 Mk2. Den är öppnare och mer detaljerad i toppen än Dynaudio och har en mer detaljerad ljudbild. Men den når inte heller upp till Prelude Forty. Helicon 800 är inte lika bestämd i basen och dessutom lite ljusare i toppen. Det gör att den låter tunnare än Infinitys högtalare, och mindre underhållande att spela högt med. Fast då överdriver vi skillnaderna en hel del för att få fram poängen. Och den är att Infinity Prelude Forty är en förbaskat bra högtalare. 

Slutsats
Prelude Forty är knepig att handskas med. För det första är den stor och tung, så man kan inte direkt ta den under armen. För det andra kräver den en omsorgsfull placering för att låta bra. Och inspelningstiden ska vi inte tala om.
Men när allt finns på plats så blommar den upp och målar upp en osedvanligt stor och detaljrik ljudbild. Den mest påtagliga egenskapen är den öppna och dynamiska spelstilen. Instrument urskiljs mycket väl från varandra, två fioler låter aldrig likadana och en stor orkester ryms enkelt. Det finns också ett bra tryck i basen, så att krävande kontrabasar och tubor får en vitalitet och en tonstruktur som är förbehållen High End-klassen.

För att allt ska sitta som det ska bör högtalarna ha elektronik med lite fyllig klang eftersom det annars kan låta lite väl analytiskt och rent av lite tråkigt. Electrocompaniets största förstärkare gjorde susen för oss. Då svarar Prelude Forty med en gigantisk och väldetaljerad ljudbild, samtidigt som det finns fyllighet nog för att musiken ska bli förförande på alla sätt och vis.

Högtalarna passar dock inte alla, i synnerhet utseendet är lite speciellt. Och somliga vill nog ha en ännu saftigare bas om de hostar upp 80 000 kronor på ett par högtalare. Och du däremot är mer intresserad av vad som händer ovanför djupbasregistret så finns det få högtalare som har samma dreggelfaktor.