Recension: Malcolm & Marie

Först ett varningens ord: om du planerar en avkopplande fredagskväll framför TV:n – efter en tröttsam vecka med jobb hemifrån – och att varva ner, njuta av ett bättre Loire-vin och din älskling bredvid dig i soffan, så spara Malcolm & Marie till en annan gång – för det här är svårsmält och utmattande filmkonst.

Ett parförhållandes irrgångar

Ingmar Bergman regisserade en gång relationsklassikern Scener ut ett äktenskap (1974), men medan Liv Ullmann och Erland Josephson tillbringade 20 år med att gräla, älska och lösa sina äktenskapsproblem har Mark Levinson komprimerat hela tvätten av den smutsiga byken till en enda brutal, intensiv natt.

Filmparet Malcolm (John David Washington) och Marie (Zendaya) kommer hem från en storslagen premiärkväll i drömmarnas stad, LA. Malcolm är på euforiskt humör efter visningen av hans nya film, med stående ovationer och klappar på axeln från kritikerna. Han dansar och dricker sig in i natten, men Marie verkar reserverad och är uppenbarligen missnöjd med något.

Malcolm inser att något är fel och försöker pressa Marie att öppna sig, men hon anar – förmodligen vis av tidigare erfarenhet – vad som är på gång och försöker undvika gräl. Men gräl blir det …

Eskalerar till förnedring

På ytan är Marie djupt besviken och sårad över att Malcolm glömde att nämna henne i hans premiärtal, speciellt som han tackade kreti och pleti, plus det faktum att filmens handling till stor del bygger på Maries turbulenta liv. Men ett glömt (?) tack är bara toppen av isberget.

Hela filmen utspelas i realtid, i ett lyxigt strandhus i Malibu mitt i natten. De enda vi möter är Malcolm och Marie – och båda gör sitt allra yttersta för att få oss att önska att vi inte var närvarande.

Som så ofta med äktenskapliga gräl eskalerar det till det obehagliga. Det är uppenbart att Maries smärta över att inte bli tackad i talet väckte många känslor och sätter Malcolm, hans handlingar och karaktär, i dåligt ljus. Och Malcolm, ja, han svarar han med samma mynt – och mer än så.

Ibland blir grälet så personligt, förnedrande och rent obehagligt att vi nästan vill stänga av. Definitivt framburet av ett välskrivet manus av Sam Levinson (som även står för regin), men suveränt starkt förmedlat av Washington (BlackKklansman, Tenet) och Zendaya (Spider-Man: Homecoming).

Det ska sägas att Washington i vissa scener tenderar spela över, då försvinner lite av det genuina och mänskligt igenkännliga, men han levererar genomgående skådespeleri av världsklass. Samma sak gäller Zendaya, som går från öm, känslig och sårbar ena ögonblicket till att bara ett par minuter senare göra allt hon kan för att såra sin partner.

Det dämpade kameraarbetet förstärker den täta, klaustrofobiska känslan när vi (i svartvitt) kommer mycket nära karaktärerna och kameran kan stå helt stilla i en hel scen.

Utmattande

Hela filmen, och kvällen, är som en lång, utmattande pingpongmatch, där paret går från den ena ytterligheten till den andra. Från brinnande begär och öm kärlek till hat och de mest hätska personangreppen. Båda karaktärerna är mediepersonligheter som uppenbarligen har enorma egon och behöver få uppskattning, bli sedda och applåderas.

I den bemärkelsen verkar Malcolm & Marie nästan som en ”intern” film från filmindustrins värld, och Malcolm missar aldrig en chans att vräka ur sig av sin enorma filmkunskap, name-droppa och raljera över okunniga filmkritiker.

Det finns också en ganska illa dold underton där Levinson vill säga något om svartas villkor i just denna bransch, men ämnet tas upp för begränsat och ytligt. Det är i den högst personliga, stormiga, relationen som det slår gnistor om filmen.

Se den med någon du älskar – och dra lärdom av den. 5 starka stjärnor.