Recension: I’m Your Woman

I tre säsonger på Amazon Prime har Rachel Brosnahan bländat oss med sin skönhet, vassa tunga och smittsamma leende samt en garderob som skulle ha gjort Imelda Marcos grön av avund.

Mellan inspelningen av säsong 3 och 4 av The Marvelous Mrs. Maisel har Brosnahan lyckligtvis fått tid över för att spela in en riktig kriminal-godbit.

 

I I’m your Woman får vi raka motsatsen till det ofta lätt glamouriserade maffialivet på film. Här får vi verkligen se medaljens baksida och ur kvinnornas perspektiv. Ett slags The Irishman, fast berättad av de som är mer eller mindre oskyldigt fångade i korselden.

Jean (Brosnahan) är gift med den lokala maffiabossen Eddie. Hon vet mycket väl att han är yrkeskriminell men är långt ifrån medveten om vilken hårdkokt en brottsling han verkligen är. I en skyddad bubbla lever hon i en falsk okunnighet – inte ens när Eddie kommer hemdragandes med en baby ställer Jean kritiska frågor.

När så ”skiten träffar fläkten”, Eddie försvinner och Jean måste söka skydd, vänds hela hennes liv upp och ner.

Regissör är Julia Hart, som med sin fjärde långfilm ger oss en originell och lyckad knorr på en lite sliten och stagnerad genre som domineras av manliga regissörer med höga testosteronnivåer och en förkärlek för att beundra de kriminella och deras glamorösa liv.

Tro oss, efter att Jean tvingas fly med sina barn finns det ytterst lite glamour kvar. Hennes något ofrivilliga beskyddare blir Cal (Arinzé Kene), en före detta kompanjon till Jeans man som vi snabbt misstänker ”är skyldig honom en tjänst”. Ingenting avslöjas, allt förblir osagt mellan dem – det förflutna måste tigas ihjäl.

Eftersom Eddie har blivit persona non grata i stadens maffiamiljö befinner sig alla i hans krets, inklusive hans familj, i extrem fara. Brosnahan förmedlar på ett starkt och oerhört övertygande sätt förtvivlan, förvirringen, rädslan och ilskan hos den unga mamman som (relativt) oskyldigt har hamnat i livsfara.

Inramningen är 1970-talets Amerika, med orange-bruna färger, höga frisyrer, löst sittande kläder, ett helt underbart musikspår och hårdkokt gangstermiljö. Och tro inte för en sekund att filmen saknar våld bara för att regissören är kvinna, den är däremot fullständigt cynisk, nästan kliniskt kall och iakttagande. Hart tar inte ställning eller väljer sida, hon bara förmedlar historien ”så som det var”.

Med subtila detaljer berättar Hart tidens syn på svarta, kvinnor och inte minst kvinnans plats i samhället, i synnerhet i den über-maskulina gangstermiljön. Det känns dock aldrig oäkta feministiskt eller har en antirasistisk agenda.

Under filmen genomgår Brosnahans karaktär en förvandling, från en helt passiv och skyddad troféhustru till en kvinna som måste stå på egna ben och förlita sig på sina egna val. I sin osentimentala skildring förlorar Hart lite av den emotionella dimension som filmen kunde ha behövt mer av, vi blir lite för ofta observatörer och dras inte in tillräckligt i Jeans dramatiska historia.

Brosnahan visar att hon definitivt kan mer än komedi och ha på sig snygga klänningar, i I’m Your Woman är hon en karaktärsskådespelerska och hennes tolkning av den komplexa huvudpersonen är filmens starkaste kort. 5 stjärnor till en befriande annorlunda maffiafilm.