Recension: Bridgerton, säsong 1

Sedan mellandagarna har något så udda som ett kostymdrama toppat de nordiska topplistorna över de mest sedda serierna på Netflix.

Serien bygger på Julia Quinns romanserie och förflyttar oss tillbaka till den poshe borgarklassen i London, 1813. Det är vår i luften och eliten ska ”visa upp” sina döttrar så att de under ”säsongen” kan locka till sig en passande – och så rik som möjligt – make.

Rikemanslivets bedrövelser

I centrum står den förmögna familjen Bridgerton, som består av en änka med sju(!) barn, varav den snusförnuftiga och smått naiva dottern Daphne (Phoebe Dynevor) har nått en giftasmogen ålder.

Mor och familjens äldste son, Anthony (Jonathan Bailey), gör allt för att få tag i den bäste mannen till Daphne, för att säkra familjens status, ställning och rikedom.

Men det finns en orm i det bekymmerslösa rikemansparadiset. En anonym författare, som undertecknar med ”Lady Whistledown”, har börjat använda sig av den tidens sociala media, ett flygblad, för att varje vecka skriva betraktelser om de ytliga rikemansfamiljerna, deras kärleksliv, problem och sorger – och mer eller mindre elakt skvaller.

Ära, framför allt kvinnornas, är av yttersta vikt. Och en kvinna får inte synas med en man som inte är anständig – om äran blir kränkt så är skadan irreparabel, men man kan försöka mildra den genom en klassisk duell.

Alla de ytliga familjerna trånar efter status och svansar runt drottningen (en helt underbar Golda Rosheuvel). Blir man inte inbjuden till bal på slottet har man hamnat helt utanför de fina kretsarna.

Bridgerton-familjen tillhör definitivt den innersta kretsen, och stiger ännu högre i rang när drottningen utser Daphne till årets bästa ”fångst” på äktenskapsmarknaden. Men hennes storebror hittar ingen man som är tillräckligt bra för henne, det slutar med att hon börjar låtsas-dejta hans bäste vän, hertigen av Hastings, Simon (en vältränad Regé-Jean Page).

Skenförhållanden

Båda tycker att de tjänar på att låtsas uppvakta varandra – och efter ett löfte hertigen har gett sin far tänker han absolut inte skaffa vare sig brud eller arvinge. Huvudberättelsen i säsong 1 bygger nämligen på premissen att hertigen blivit så förödmjukad och mentalt skadad av sin far att han vill beröva honom det han värderar högst: att blodslinjen lever vidare.

Problemet för oss tittare är att hertigen verkar alldeles för förnuftig och klok för att förvägra sig själv ett lyckligt liv enbart på grund av något han slängt ur sig i vredesmod. Han blir för teatralisk när han samspelar med sin nya erövring.

Historien om hans tragiska barndom, som hämmar honom som vuxen, känns för långsökt och konstruerad. Här lyser kiosklitteraturens ”enkelhet” igenom för fullt och gör honom till en smått ihålig karaktär.

Kostym-såpa-drama

Bridgerton är en fulländad tvålopera à la klassiska Dynastin, fast utspelas 180 år tidigare. Här befinner vi oss i de rikas lekstuga, med maktkamp, ​​positioner, intriger och begär. Och apropå begär så har TV-publiken uppenbarligen vant sig vid mer vågade scener än vad Linda Evans & Co kunde åstadkomma på 1980-talet.

I Bridgerton drar de sig mer mot Farliga förbindelser och Fifty Shades of Grey, huvudpersonerna beter sig som kaniner oberoende av tillfälle, kön och plats. Snyggt koreograferat, måste påpekas.

Bridgerton-familjens grannar, Featheringtons, är rena kopior av Askungens styvmor och hennes avskyvärda döttrar – iklädda lika grälla klänningar och uppenbar arrogans. Det mesta handlar om att skapa intriger, samt försöka rädda resterna av familjens förmögenhet – men en oväntad graviditet sätter käppar i hjulen.

Solitt skådespel

Bedårande Phoebe Dynevor gör en stabil och övertygande roll som naiva Daphne, tyvärr är hon inte seriens mest spännande karaktär. Den rollen har hennes envisa och moderna syster, Eloise (Claudia Jessie), som mer än gärna vill klara sig utan make och som läser böcker (!) för att utbilda sig själv och bli så självständig som möjligt. En spirande feminist.

Dessutom har samhället i den här fantasivärlden en inte särskilt tidsriktig mångfald av personer med olika hudfärg. På detta sätt lyckas Quinn göra ett traditionellt kostymdrama mer modernt och relevant, trots ärkekonservativa personer och samhällsregler. Det finns till och med en stackars homosexuell man i serien, som lever i ett skenäktenskap med sin hustru – livrädd för att bli påkommen av sina medmänniskor. För att ytterligare knyta an mellan dåtid och nutid är musiken så långt från barock man kan komma.

Sammantaget är detta ett imponerande skådespel i en genomstabilt producerad serie, där den helproffsiga produktionen inte har sparat på något.

 

Kostymbudgeten har skjutit i höjden!

Societeten tar varje chans att gå på bal, och på varje bal måste man ha en ny klänning. Med andra ord är det goda tider för stadens franska sömmerska. Och samma sak gäller förmodligen för de som ansvarat för att skaffa fram kostymer till serien, för här har det inte snålats på någonting.

Bridgerton sjuder av voluminösa, färgglada och överdådiga dräkter. Paljetter, spetsar, volanger, strumpebandshållare, korsetter med imponerande push-up-effekt och fullständigt överdådiga peruker dominerar. Härligt, och helt medvetet, frodigt överdrivet.

Kostymerna, balerna och champagnen ackompanjeras av en genomgående färgglad, pastellfärgad stil, från en plats där det ”aldrig” regnar.

Serien skulle lätt kunna avfärdas som en cynisk konstruktion av vad Netflix kan uttyda från sina algoritmer om vad deras 200 miljoner abonnenter är intresserade av. Visst, men Bridgerton är gjord med så mycket glädje, djärvhet, färger och charm att vi låter oss övertygas och fängslas.

Om du avskyr kostymdrama intensivt per se kommer du förmodligen inte att bli förförd av det här muntra sällskapet, men Bridgerton har verkligen potential att fånga en bred publik med sin välkomponerade symfoni. 4 starka stjärnor.