Recension: Ma Rainey’s Black Bottom

Under mellankrigstiden intar blueslegenden och divan Ma Rainey (eldiga Viola Davis) Chicago med sitt entourage för att spela in sitt nästa album. Och som det svänger!

 

Den riktiga Ma Rainey var en av bluesmusikens första och största grand old ladies. En mäktig och eldig bluesdivadrottning som kunde sjunga byxorna av publiken. Hon fick smeknamnet ”Mother of Blues” och hade en imponerande röst och en unik närvaro på scen. Legendar och kändis, men ändå ”fast” i 1920-talets fördomar och uppenbara – och dolda – rasism.

Med vit manager och svarta bandmedlemmar ska livsbejakande bluesmusik förevigas på vinyl, men spänningarna mellan medlemmarna växer och trumpetaren Levee (Chadwick ”Black Panther” Boseman), bär på en uppdämd ilska efter all orättvisa och rasism.

Filmen är baserad på pjäsen med samma namn av August Wilson och själva handlingen utspelas främst inne i den lilla studion. Den underbara bluesdivan Rainey porträtteras med bravur av en lika färgstark Viola Davis. Davis är svettig, eldig, varm och avsminkad, med glänsande tänder och dinglande juveler som hänger tungt runt hennes fasta hals och mäktiga barm. En kvinna som har varit tvungen att kämpa sig fram till toppen, tagit mycket skit och som visserligen tänker låta sig utnyttjas men är fast besluten att behålla sin position.

Rasism och fördomar mot svarta ligger hela tiden och pyr under ytan, som den stora elefanten i rummet, när managern ständigt måste släta över och mildra potentiella konflikter som beror på hans svarta klienter. Den enda som verkligen stretar emot är Levee. Han har fått nog av orättvisorna och den ständiga andra klassens behandling som afroamerikaner får, även i de liberala nordstaterna.

Filmen bubblar av underbar bluesmusik, häftiga rytmer och suveränt skådespeleri från en förtrollande Davis och en intensiv och plågad Boseman. Ingen visste att detta skulle bli Bosemans sista film, men han ser verkligen inte frisk ut, svårt utmärglad och märkt – men en sådan karaktärsskådespelare han var! Han gnistrar av ambition, ungdomlig otålighet, hybris och ett starkt rättspatos.

Diskussionen hettar till sig i den trånga, varma studion, där de flesta är pragmatiskt uppgivna men där Levee orubbligt står på barrikaderna. Ackompanjerad av basrytmerna och den skummande ilskna trumpeten når argumentationen sitt oundvikliga och psykologiskt medryckande klimax.

Det enda vi ger minus i kanten för är att filmskaparna inte har frigjort sig mer från teaterns snäva ramar, kammarspelet (som bara utspelas en enda dag i studion), ger handlingen extra nerv, men vi hamnar lite för ofta i en känsla av att vi bevittnar en filmad pjäs. 5 stjärnor.