TEST: Linn Klimax DSM/2

Hos skotska Linn håller de inte på med halvmesyrer. Deras motto har alltid varit att musiken ska befrias från all påverkan och nå örat i sin ursprungliga form, precis som den är på inspelningen. Den här filosofin kulminerar i den bästa och dyraste Klimax-serien, som är bland de bästa produkterna som går att köpa för pengar. En av dem är mediespelaren vi testar här: Klimax DSM.

I dag finns det många hifi-tillverkare som hävdar att de har ett ljud som är ”troget originalet”, men det fanns en tid när Linn var nästan ensamma om det. När konkurrenterna slogs om vem som hade flest watt och det varmaste, fetaste ljudet ville Linn trimma bort överflödigt fett från ljudbilden så att lyssnaren i stället kom närmare musiken.

Filosofin har alltid varit densamma, oavsett om det handlar om förstärkare, skivspelare eller CD-spelare – eller de moderna mediespelarna. Som den munvattnande Klimax DSM. Urfräst ur ett enda block aluminium och som trots sitt slimmade och ultraeleganta utseende väger stabila 8,6 kilo.

Ny digital krets

I sin senaste version heter produkten Klimax DSM/2 och har funnits sedan 2018. Skillnaden mot förra versionen är den nya Katalyst-digitalkretsen, som har DAC-chipet AKM AK4497EQ som hjärta. Detta har en betydligt lägre brusnivå än den tidigare DACen från Wolfson.

Brusgolvet är försvinnande lågt (–131 dB) och i teorin stöder den nya DACen upplösningar upp till 32 bit/768 kHz. Av någon anledning tar inte Klimax DMS emot musikfiler i högre upplösning än 24 bit/192 kHz. Allt ovanför detta samplas ner, varefter det förmodligen samplas upp igen före digitalomvandlingen. Detta kan tyckas vara en begränsning, fast bara högst teoretiskt eftersom Klimax DSM – vilket vi snart ska få uppleva – låter fantastiskt. Det ska också nämnas att även DSD-filer stöds, upp till 5,6 MHz samplingsfrekvens (DSD128).

Klimax DSM: En källa för allt

Linn Klimax DSM är en mediespelare med det mesta du kan behöva i form av ingångar. Inklusive koaxial S/PDIF-ingång och två optiska ingångar, plus hela tre HDMI-ingångar. Dessa är av 2.0-typ och stöder 4K-video i upp till 60 fps (Hz), så att du kan koppla in en spelkonsol eller Blu-ray-spelare till Klimax DSM och utnyttja allt godis den har för ljudet. Den har visserligen inte HDMI 2.1 och stöder inte heller 4K-video med 8K eller 120 Hz. Det behöver den inte heller, eftersom HDMI-utgången har ljudretur. Alltså kan du, på enklast sätt, hämta ut ljudet direkt från TV:n.

Om du mot förmodan vill ha en minimalistisk spelare helt utan video så heter produkten Linn Klimax DS. Priset är förvånansvärt nog detsamma även om man väljer bort videokretsarna. DS är med andra ord uteslutande något för puristerna.

När det gäller strömningstjänster är stödet en aning begränsat, men både Spotify, Tidal och Qobuz finns på plats. Detsamma gäller AirPlay, så om du abonnerar på andra tjänster (till exempel Apple Music, YouTube eller Amazon Music) så kan de strömmas på detta sätt. Tidals nya Connect-funktion, som gör att du kan använda Tidal-appen direkt i mobilen, stöds dock inte och jag har ännu inte fått något bra svar från Linn om det är på gång.

Lokalt lagrad musik kan spelas med Linn-appen som finns till iOS och Android, eller använda en annan DLNA/UPnP-app. Det går även att använda Roon som också använder AirPlay.

Rumsoptimering

Ett äss i rockärmen i Klimax DSM är att den kan optimera ljudet efter högtalarnas placering i just ditt rum. Linn kallar detta för Space Optimisation och det kräver att du öppnar ett konto på Linns webbplats och sedan klickar på Manage Systems. Där registrerar du din produkt och sedan kan du gå igenom en omfattande process.

Börja med att välja högtalare. Om Linn har dina högtalare i sin lista ligger deras respons i databasen, så att systemet kan optimeras för just den högtalarmodellen.

Bäst resultat får du genom att först lyssna dig fram till högtalarnas bästa placering i rummet och ha den som utgångspunkt. Du kan också berätta för installationen du behöver placera högtalarna annorlunda, om du av estetiska eller andra skäl behöver ha dem närmare bakväggen eller någon annanstans.

Rita upp rummet

Sedan ska du rita upp ditt rum. Längd, bredd, höjd och eventuellt flera hörn om rummet till exempel är L-format. Det enda du inte kan göra – ännu så länge – är att rita in sluttande tak. Om du inte har några planritningar liggande bör du investera i en lasermätare för att jobbet ska bli så enkelt som möjligt.

Du ska också ange ytornas material, om du har fönster eller dörrar och liknande. Detta är en omfattande process, där det är viktigt att hålla tungan rätt i mun för att inte glömma någonting. Gränssnittet är ganska så tungt och det känns som om det är lätt att missa en del av informationen.

Extern datorkraft

När allt är klart ska systemet utföra nödvändiga beräkningar, detta kräver mycket mer datorkraft än vad en vanlig laptop hanterar på en rimlig tid. Mätningarna skickas därför via internet till en stor och kraftfull dator som gör beräkningarna och skickar tillbaka dem till dig. Under tiden optimeringsfiltret lagras (det tar lite tid) kan du göra olika modifieringar som att justera balansen mellan frekvenslinjaritet och timing och spara flera olika modifieringar. Sedan kan du prova med att växla mellan de olika lagrade filtren och se vilket som låter bäst.

”Klimaxen målar natthimlen svartare och stjärnorna ljusare”

Det här är en riktigt tidskrävande process. Lyckligtvis erbjuder Linns återförsäljare att komma hem till dig och installera systemet åt dig första gången. Personligen skulle jag tacka ja till detta och seriöst överväga att betala experten för att komma tillbaka om jag till exempel köper nya högtalare.

Drömljud med Sonus faber

En mediespelare för drygt 200 000 kronor måste naturligtvis låta fantastiskt även utan hjälpmedel som rumsoptimering. Och jag tvivlar verkligen på att de gamla ringrävarna Sonus faber Olympica III någonsin har låtit lika bra som nu.

Högtalarna är en bra match till vår trofasta, nu tolv år gamla McIntosh MA7000. Jag brukar spela musik på det bästa jag har för tillfället och det betyder ofta Hegel-DACen HD30, med Roon på laptopen som ljudkälla. Jämfört med Linn Klimax DSM är det dock inget snack om saken. Klimaxen målar natthimlen svartare och stjärnorna ljusare, i countryballaden Same Devil kommer Brandy Clarks röst ut i rummet på ett ännu mer övertygande sätt.

McIntosh-förstärkaren tvingas återge en mindre beslöjad ljudbild än den är van vid. Den är nämligen långt ifrån neutral, snarare i varmaste laget och på gränsen till ”trög”. Men tillsammans med Linn gnistrar det mer om musiken än jag är van vid från det hållet.

Det öppnar sig ännu mer med Hegel H590, som är en bättre förstärkare på alla sätt. Låter det bättre genom Klimaxen än genom den inbyggda DACen i Hegeln? Till att börja med är jag faktiskt inte helt säker på det, eftersom den integrerade Hegel-förstärkaren låter oförskämt bra i USB-ingången. Men jo, det är ännu ett par pusselbitar som faller på plats med Klimax inkopplad i XLR-ingångarna.

Här är en video med en genomgång av rumsoptimeringen.

Optimering på

Hittills har musiken spelats med optimeringen avstängd. Så vad händer när Space Optimisation får svänga sin trollstav?

Låt mig först påpeka att Linns ”brand ambassador” Guido Schuetze på ett webbmöte insisterade på att algoritmerna bara fixar basen under 80 Hz och inte pillar på ljudsignalen över den frekvensen. Då skulle man lätt kunna tro att det inte kan bli så stora skillnader. Man kan inte ha mer fel. För det första händer det så mycket att det är svårt att hitta de bästa inställningarna. Personligen var jag tvungen att justera säkert tjugo gånger innan jag tyckte att det lät optimalt enligt mina preferenser – och det tar tid att göra beräkningarna och lagra varje inställning och sedan bestämma sig för vilken som fungerar bäst.

På gränsen till magi

Men när det väl är gjort så gränsar det som händer till magiskt. Först kan det kännas som om musiken blir bestulen på bas. En ”partypuckel” i basen, som vårt rum brukar tillföra, försvinner. Det betyder att man måste vänja sig vid att höra musiken på nytt. Men ingen reell information har försvunnit. Allt som finns i inspelningen kommer fram. Vad som däremot har försvunnit är de stående basvågorna i rummet. De är dessutom bortplockade på ett mycket mer naturligt sätt än de flesta rumskorrektionssystem med mätmikrofon klarar av. Och eftersom man inte har mätt med mikrofon utan beräknat utifrån geometri och ytornas egenskaper så fungerar optimeringen för hela rummet – inte bara där mikrofonen har stått. Det känns ovant. Men i takt med att man vänjer sig vid ljudet så blir det beroendeframkallande.

Även om det officiellt bara är basen som korrigeras så framträder röster och instrument bättre. Det verkar som om fasresponsen blir bättre och att stereobilden är mer öppen och väldefinierad. Det finns inget i min erfarenhetsbank som tyder på att enbart basen har korrigerats, men jag måste tro på vad Linn hävdar.

Högtalarmonster från Dynaudio

Sonus faber-högtalarna får ge vika till förmån för de fantastiska Dynaudio Confidence 60 (420 000 kronor!) som jag äntligen börjar känna tillräckligt väl för att snart kunna skriva ett test. De är krångliga att få till bra eftersom de sväljer så mycket energi från förstärkaren att man behöver massor av kraft. Och till och med då kommer inte musiken ut riktigt som den ska. Lite som att köra bil med handbromsen i. Men när det väl sitter, så sitter det!

Soulution

Till testet fick jag låna den minst lika fantastiska integrerade förstärkaren Soulution 330 (220 000 kronor) från Duet Audio. En fantastisk förstärkar-värsting som levererar transienter blixtsnabbt och avslutar dem så hastigt att det känns som om de aldrig var där. En smart konstruktion med klass A-drift men med en blixtsnabb strömförsörjning som man i normala fall bara hittar i klass D-förstärkare.

Och den driver Confidence 60 som om den var som klippt och skuren för dem. Med 120 watt per kanal och mycket mer i korta intervall (peaks) tack vare en häftig strömleverans på 1200 VA från sammanlagt fyra nätdelar.

Bytet av högtalare kräver att de flesta av stegen i rumsoptimering måste göras om. Linn har inte heller gjort några mätningar av Dynaudiorna, så vi får inte sista lilla pricken över i. Men det blir tämligen fantastiskt ändå.

Bon Ivers och Taylor Swifts Exile skildras vackraste sätt. Pianot låter enormt, med ett klangligt fundament som väldigt få högtalare kan åstadkomma. Och med Linns rumsoptimering differentieras bastonerna från varandra på ett sätt som jag knappt tror jag hört förut. Justin Vernons djupa röst är en skarp kontrast till Taylor Swifts luftiga fraseringar och man förflyttas in till deras universum på ett makalöst sätt.

Äventyrlig klassisk musik

Men det är klassisk musik som låter allra bäst. Stråkpartiet i Mozarts konsert nr 21 i C dur är så stort och luftigt att jag nästan fäller en tår. Kontrabasarna är väl separerade i grundtonregistret, fiolerna har massor av dynamik och klangen från inspelningsplatsen fyller rummet. Jag ser varje handrörelse från dirigenten Géza Anda framför mig och orkestern som följer efter i varje takt. Lysande.

Försvinner det roliga?

Jag märker dock att musik som jag tidigare har tyckt låter tufft, till exempel Janelle Monáes Turntables, nu låter väldigt komprimerad jämfört med riktigt bra inspelningar. Det finns också tråkigt lite tryck i Eminems Godzilla. Jag kan mycket väl förstå de som tycker att basen har blivit väl tunn. Oavsett vad Linn tycker.

Men det finns många kompensationer man kan göra, till exempel välja att Klimax DSM ska fokusera mer på transientrespons (decay time) än frekvenslinjaritet (detta görs med en slider i programvaran som väger dessa i procent mellan varandra). Själv föredrar jag en 30/70-fördelning, där transientresponsen vägs 70 procent. Då tappar man inte för mycket at ”partypuckeln”.

Fantastiska möjligheter

Poängen är att man själv kan välja hur mycket justering som ska göras. Om ens någon. Om du inte vill ha någon rumsoptimering alls så låter Linn Klimax DSM som nämnts helt fantastiskt på egen hand, utan korrektion. Om du vill leka med optimeringen kan du få ut ännu mer magi så länge det inte är överdrivet. Prova dig fram, det finns en uppsjö av rumsinformation som du kan fylla i och olika högtalarplatser att korrigera för. Men andas lugnt och håll tungan rätt i munnen. Här många fallgropar man kan gå i och det är lätt att skruva bort sig bland inställningarna.

Slutsats

Linn Klimax DSM är en fantastisk nätverksspelare. Att säga att den kostar skjortan räcker inte. Det kostar nästan en halv genomsnittlig årslön! Fast då finns det knappt någon annan spelare där ute som låter lika bra, och som dessutom kan fixa det sista lilla i basen för att musiken ska släppa lös magin. Installationen är inte enkel, men väl värd att göra noggrant. Det gäller att hitta en perfekt balans mellan för lite och för mycket. Plötsligt sitter allt som gjutet – och då är allt annat irrelevant.

Med Klimax DSM får musiken en ny dimension och spelaren kan alltid uppgraderas till den senaste versionen så att den kan bli ännu bättre i framtiden.

Är det förresten tillåtet att hoppas på Roon Ready-stöd och Tidal Connect i framtiden?

P.S. Om du vill ha en produkt som kan allting som Klimax DSM kan, men till ett mycket mer överkomligt pris, så kan du ta en närmare titt på Linn Majik DSM. Den kostar mindre än en sjundedel – och har dessutom inbyggd förstärkare!