Scorseses mästerliga maffiaepos

77-årige Martin Scorseses vackra maffiaepos kretsar kring det tämligen tvivelaktiga förhållandet mellan fackföreningar, politiker och maffia på USA:s östkust under 60- och 70-talet. I ett samhälle som befinner sig i brytningstid uppstår ett hårresande samröre som kulminerar i ett av USA:s mest omtalade och olösta mordfall: avrättningen av den mytomspunne fackföreningspampen Jimmy Hoffa (Al Pacino).

Frank ”The Irishman” Sheeran (Robert De Niro i sin 9:e Scorsese-film!) återvänder medtagen från blodbadet i Europa efter andra världskriget. Han är desillusionerad och mentalt tilltygad efter oändligt, meningslöst dödande och får jobb som lastbilschaufför i Philly, där han snabbt börjar utöka sina inkomster genom att sälja delar av lasten. Det ena leder till det andra och Sheeran presenteras för maffiabossen Russell Bufalino (Joe Pesci) – sedan går det snabbt utför med moraliskt fördärv à la Dantes Inferno.

På många sätt kan The Irishman betraktas som en uppföljare till Scorseses klassiker Maffiabröder (1990) och Casino (1995), båda dessa bygger på verkliga berättelser om maffians skoningslösa kamp om makt, inflytande och oändligt begär efter pengar. Här återförenas nästan hela det gamla gänget.

I The Irishman är inte Sheeran ute efter våld, ett glamoröst gangsterliv eller action, han är helt enkelt en väldigt pragmatisk man som försöker hitta ett sätt att försörja sin växande familj, men på samma gång är han så känslomässigt avtrubbad att våldet inte påverkar honom nämnvärt.

Medan andra filmer har enskilda scener med föryngrade skådespelare så får vi här se mer än två timmar med De Niro och kompani i 40–50 år yngre versioner av sig själva – och det fungerar väl.

Pesci överraskar med en härligt subtil tolkning av en av de mest hänsynslösa brottslingarna i amerikansk historia. Mild och rund i framtoningen, men samtidigt, med minsta mimik, hjärtskärande brutal och hänsynslös – utan att smutsa ner sina egna händer. En man utan minsta spår av empati.

Tre och en halv timme håller hela härligheten på, och det känns inte som en minut för länge. Scorsese tar god tid på sig att bygga upp de komplexa karaktärerna och deras förflutna, familjeliv, cynism, hederskodex och samhällssyn.

Vi kan inte tänka oss många andra regissörer som skulle ha bemästrat det här materialet på ett lika tillfredsställande sätt. Scorsese är en klassisk filmregissör i ordets rätta bemärkelse, som lyckas bäst när han berättar stora, episka berättelser om människor som lever i gränslandet – allra helst utsträckt över en längre tid. I typisk stil levererar han ett tillbakadraget foto, utan yviga gester eller rörelser, vi blir nästan som en fluga på väggen. Allt ackompanjeras av en förträfflig klippning och en dramaturgi som får timmarna att flyga.

Vi kommer förmodligen, tyvärr, aldrig att få uppleva samma stjärngalleri samlat i en enda film igen. 6 stjärnor.

Briljant, starkt skakande mentaldrama

Alla har vi väl vaknat med ett ryck, dyngvåta av svett en mörk och kulen natt, plågade av en hemsk mardröm om syster Ratched?

Inte? Ringer det inga klockor alls? Syster Ratched är en av filmhistoriens mest ikoniska karaktärer. Den iskalla, cyniska och oerhört sadistiska sjuksköterskan gjorde allt hon kunde för att göra livet surt för smågalne R.P. McMurphy (legendaren Jack Nicholson) i Milos Formans One Flew Over the Cuckoos Nest (Gökboet).

Netflix-serien Ratched ger oss bakgrunden till ”Syster Helvete”. Ryan Murphy (American Horror Story) och Ian Brennan ligger bakom serien som berättar om syster Ratched och vad som hände henne innan hon kom till mentalsjukhuset i San Francisco.

Handlingen utspelas strax efter kriget (1947) och följer Mildred Ratched (Sarah Paulson) när hon söker jobb på ett sanatorium i norra Kalifornien. Institutionen drivs av den otroligt hängivne Dr. Hanover – en man med ett brokigt förflutet.

Med elegans, slug intelligens, sexig kvinnlig list och ett leende lyckas Ratched manipulera Hannover – och hamnar omedelbart i konflikt med den strikta översjuksköterskan Betsy (Judy Davis). Hennes korrekta och ordentliga yttre döljer en helt annan och mörk personlighet. Utåt framstår hon som en stark kvinna, verbal och med full kontroll, men när hon är ensam i nattens mörker kommer demonerna.

Serien återskapar 1940-talets USA på ett föredömligt sätt. Detaljrikedom och rekvisita är spot on och den sociala samhällsordningen präglas av de vitas makt och en värdesyn där eliten ser ner på allt och alla som är ”annorlunda”.

På ytan är det mesta rosenskimrande, med härliga pastellfärger och solsken, men de flesta karaktärerna har en dold agenda och ett förflutet som de försöker dölja efter bästa förmåga. Vi sitter nästan och skruvar på oss medan vi väntar på att allt ska explodera.

Stjärnteamet med skådespelare (som förutom Paulson består av Cynthia ”Sex and the City” Nixon, Finn Wittrock, Charlie Carver, vackra femme fatale Alice Englert, Amanda Plummer och Rosanna Arquette) är enastående rakt igenom och den läckra scenografin är som hämtad direkt ur en Stanley Kubrick-film. Stämningen är så creepy och intensiv att den nästan går att ta på.

Ratched är exceptionellt välgjord, snyggt filmad och klippt och balanserar perfekt mixen av sadism, krypande spänning, ”galna” vetenskapsmän och ett starkt personligt, mänskligt drama som utspelas i vårt nära förflutna.

Det bakomliggande temat är starka självständiga kvinnor, en människosyn där man ska acceptera alla som de är samt kritik av ett mansdominerat samhälle.

En serie du inte kan låta bli att binge-titta på.

Ratched är definitivt en av årets bästa, mest spännande, intelligenta och intressanta serier. 6 solklara stjärnor till detta enastående drama.