Recension: Enola Holmes

Det är mycket man har missat här i världen, till exempel att mästerdetektiven Sherlock Holmes hade en syster – fast det var kanske lika bra det?

Netflix har, baserat på Nancy Springers roman, spunnit vidare på Arthur Conan Doyles fascinerande universum. Filmen utspelas i slutet av 1800-talet som har teknologiska framsteg i ett (alltjämt) mansdominerat samhälle, där vi möter pojkflickan Enola (Millie Bobby Brown från Stranger Things).

 

Enola är lillasyster till den betydligt mer kände Sherlock Holmes (Henry Cavill), detektiven på Baker Street. Hon bor med sin mamma (Helene Bonham Carter) i en lite förfallen herrgård, där hennes mamma har lärt henne allt hon kan, utbildat henne, och gjort henne självständig, modig och självsäker. När mamman sedan går upp i rök alldeles efter Enola fyller 16 kommer bröderna Holmes hem – varpå det planeras inskrivning på en ”bildad” internatskola för att göra Enola mer ”kvinnlig” och redo för äktenskap.

Naturligtvis rymmer den självständiga Enola, fast besluten att hitta sin mamma. Under hennes flykt träffar hon en annan rymling, den adlige ynglingen Tewkesbury (Louis Partridge). Sedan tar handlingen fart och rusar visare.

Filmens starkaste kort är utan tvekan den charmiga och begåvade Millie Bobby Brown. Hon har glimten i ögat, är alltid beredd med en rapp replik och har en oklanderlig komisk timing. Tyvärr tvingas Brown kämpa med ett manus som är överdrivet karikerat, ibland irriterande barnsligt, och en rörig dramaturgi.

Den starka förkärleken för snabba klipp (inspirerat av de nya Sherlock Holmes-filmerna med Robert Downey Jr.) blir så småningom bara irriterande och bromsar historien snarare än driver den framåt. Enolas äldre bror, Mycroft, är så löjligt överdriven att bara de allra yngsta kommer att dra på smilbanden åt honom, medan Henry Cavill återigen bevisar vilken begränsad skådespelare han är.

Ett desto större problem är dock att Enola Holmes ofta hamnar mellan två stolar, så att den inte riktigt vet vilken genre den tillhör. Är det en film för unga tonåringar eller ska den nå en bredare familjepublik?

Handlingen blir en smula rörig och upprepande och speltiden är för lång för att hålla igång spänningen, ibland blev vi faktiskt uttråkade. Fast så har vi ju fröken Brown, hon gör filmen sevärd på egen hand, flickan Holmes har verkligen potential att utvecklas till en spännande detektivserie för en lite yngre publik. 3 stjärnor.