Recension: Ratched, säsong 1

Alla har vi väl vaknat med ett ryck, dyngvåta av svett en mörk och kulen natt, plågade av en hemsk mardröm om syster Ratched?

Arvet efter Gökboet

Inte? Ringer det inga klockor alls? Syster Ratched är en av filmhistoriens mest ikoniska karaktärer. Den iskalla, cyniska och oerhört sadistiska sjuksköterskan gjorde allt hon kunde för att göra livet surt för smågalne R.P. McMurphy (legendaren Jack Nicholson) i Milos Formans One Flew Over the Cuckoos Nest (Gökboet).

McMurphy förklarade sig mentalt rubbad för att slippa undan fängelse, föga anade han vad som väntade honom bakom murarna där Mildred Ratched härskade.

 

Den nya Netflix-serien Ratched ger oss bakgrunden till ”Syster Helvete”. Ryan Murphy (American Horror Story) och Ian Brennan ligger bakom serien som berättar om syster Ratched och vad som hände henne innan hon kom till mentalsjukhuset i Oregon.

Välkommen till er behandling!

Handlingen utspelas strax efter kriget (1947) och följer Mildred Ratched (Sarah Paulson) när hon söker jobb på ett sanatorium. Institutionen drivs av den otroligt hängivne Dr. Hanover – en man med ett brokigt förflutet.

Delvis finansierad av staten driver Hanover och hans entusiastiska personal banbrytande arbete inom psykiatriska behandlingar, inklusive behandling av homosexualitet och schizofreni. Hanover fjäskar för guvernören Wilburn (Vincent D’Onofrio) som ställer upp för omval.

De banbrytande metoderna de använder sig av, bland annat mänskliga experiment och lobotomering av lokalbedövade personer, är (lyckligtvis) inte direkt något man hittar i dagens sjukvård.

I källaren har de spärrat in en seriemördare för observation, och den manipulativa Ratched har helt privata skäl till att söka jobb på institutionen – och hon skyr inga medel för att få jobbet och nästan skaffa sig total kontroll över institutionen.

Förstörd barndom

Med elegans, slug intelligens, sexig kvinnlig list och ett leende lyckas Ratched manipulera Hannover – och hamnar omedelbart i konflikt med den strikta översjuksköterskan Betsy (Judy Davis).

Mildred Ratched är en mycket privat person, men tillräckligt världsvan för att kunna charma sig själv fram i livet. I sitt mentala bagage bär hon på en barndom med vanvård och psykisk och fysisk misshandel – vilket både har skadat och format henne.

Hennes korrekta och ordentliga yttre döljer en helt annan och mörk personlighet. Utåt framstår hon som en stark kvinna, verbal och med full kontroll, men när hon är ensam i nattens mörker kommer demonerna.

När hennes egen position, eller personer hon bryr sig om, hotas är hon beredd att göra vad som krävs, med iskall cynism och fullständig avsaknad av empati.

Kuslig atmosfär

Den rent tekniskt helt suveräna produktionen har en smygande, genomgående kuslig stämning.

Serien återskapar 1940-talets USA på ett föredömligt sätt. Detaljrikedom och rekvisita är spot on och den sociala samhällsordningen präglas av de vitas makt och en värdesyn där eliten ser ner på allt och alla som är ”annorlunda”.

Den livliga amerikanska efterkrigstiden, med glad popmusik, ljusa färger, stora glänsande bilar och kvinnor i fräscha klänningar med knallrött läppstift, står i skarp kontrast till den bisarra handlingen.

På ytan är det mesta rosenskimrande, med härliga pastellfärger och solsken, men de flesta karaktärerna har en dold agenda och ett förflutet som de försöker dölja efter bästa förmåga. Vi sitter nästan och skruvar på oss medan vi väntar på att allt ska explodera.

Ändå saknas inte förlösande tilltag och (ibland makaber) svart humor, blandad med understatements. Parallellhandlingen fokuserar på den glamorösa divan Leonore Osgood (Sharon Stone i högform) som har en gås oplockad med Hannover.

Osgood är über-förmögen och bor på ett förskräckligt pråligt och excentrisk gods, med en stor stab av tjänare och en handikappad son. Av skäl som vi inte ska avslöja anställer divan, som är van vid att bli motsägd, Wainwright (Corey ”House of Cards” Stoll) för att trycka till Hannover.

Samtidigt skapar ett nyförälskat par några oförglömliga scener i ett avsnitt som nästan återupplivar magin och den erotiskt laddade stämningen från Bonnie & Clyde.

Idel stjärnor

Stjärnteamet med skådespelare (som förutom Paulson består av Cynthia ”Sex and the City” Nixon, Finn Wittrock, Charlie Carver, vackra femme fatale Alice Englert, Amanda Plummer och Rosanna Arquette) är enastående rakt igenom och den läckra scenografin är som hämtad direkt ur en Stanley Kubrick-film. Stämningen är så creepy och intensiv att den nästan går att ta på.

Vincent D’Onofrio är underbar som en manschauvinistisk, sexistisk guvernör. En skamlös politiker som är villig att föreslå alla tänkbara tilltag för att bli omvald och vinna ”folkets” gunst, samtidigt som han ”kärleksfullt” tar en kvinna på baken. Vi misstänker att hans karaktär är starkt inspirerad av Trump.

Sharon Stone gör sin bästa roll sedan Casino och är en fröjd att beskåda. Men det här är ändå Sarah Paulsons serie. Hon förvandlar den komplexa karaktären Ratched till en människa av kött och blod, en som man inte bara kan hata utan både avskyr och känner sympati för. Och hon gör allt så lekande lätt och subtilt att vi bara tar av oss hatten.

Har något viktigt att berätta

Serien är exceptionellt välgjord, snyggt filmad och klippt och balanserar perfekt mixen av sadism, krypande spänning, ”galna” vetenskapsmän och ett starkt personligt, mänskligt drama som utspelas i vårt nära förflutna.

Det bakomliggande temat är starka självständiga kvinnor, en människosyn där man ska acceptera alla som de är samt kritik av ett mansdominerat samhälle.

 

En serie du inte kan låta bli att binge-titta på. Ratched seglar definitivt upp som en kandidat till en av årets bästa, mest spännande, intelligenta och intressanta serier. 6 solklara stjärnor till detta enastående drama. Vi ser redan fram emot de 10 annonserade avsnitten av säsong 2 (2021).

Recensionen är baserad på samtliga avsnitt från första säsongen. Hela säsong 1 går att strömma på Netflix från 18 september.