Recension: Away, säsong 1

2015 regerade Matt Damon i ensamt majestät på Mars, strandad efter en olycka och med små chanser att överleva eller återvända hem. Fem år senare är det Hilary Swank och hennes besättnings tur.

Life on Mars?

Forskare har letat efter liv på Den röda planeten i många decennier, och i juni 2018 berättade NASA att de upptäckt olika metangasnivåer på Mars – vilket kan tyda på mikrobiologiskt liv (eller permafrost …).

Enligt de senaste planerna från NASA föreslås en bemannad färd till den karga planeten före 2037, medan deras europeiska motsvarighet (ESA) planerar en färd 2033.

I den nya Netflix-serien Away är kapten Emma Green (Hilary Swank) och hennes multinationella besättning den första bemannade expeditionen till Mars. Tillsammans måste de tampas med tekniska problem, utmattning, mänsklig friktion och saknaden efter de som befinner sig lååångt borta.

 

Brytningstid och osäkerhet

”Ja, visst gör det ont när knoppar brister”, skrev författaren Karin Boye redan 1935 och för Emmas och Matts (Josh Charles) tonårsdotter Lexi (en lysande Talitha E. Bateman) är det precis så som vardagslivet känns.

Emma är 15 år, ensambarn och mitt i puberteten. Hennes mamma har just påbörjat en treårig resa till Mars, hennes pappa lider av en allvarlig sjukdom och hon är rädd för att hon också har ärvt sjukdomen. Hon känner sig förvirrad, förtvivlad och osäker och söker tröst hos sin stand-in-mamma och hos den spirande kärleken med motocross-föraren Isaac.

Samtidigt försöker hennes pappa att hålla ihop den lilla familjen, klara av saknaden samt hjälpa besättningen ombord på rymdskeppet att överleva den farliga resan till Mars.

Superfamilj

Matt jobbar nämligen som viktig ingenjör på NASA och sitter i kontrollrummet under resor till avlägsna planeter.

Hans fru Emma är superkvinnan som ska klara allting – och mitt i en mäktig, mansdominerad värld. Hon var en av de främsta piloterna i sin årskull, satsade alltid målinriktat på att bli astronaut och insisterar på att hon ska klara av att kombinera familjelivet med jobbet som rymdfarare – även när hon måste resa bort från familjen i tre år.

Emma biter ihop och avbryter inte ens färden under första etappen, till månen, när hennes man blir sjuk. En man skulle kanske fått en klapp på axeln för ett sådant beslut, men Emma vet att hon måste prestera bättre och skarpare – tills saknaden blir för övermäktig.

Brokigt gäng

En resa till Mars är astronomiskt dyr, därför har amerikanerna även fått med sig Ryssland, Kina, Indien och Storbritannien för att finansiera pionjärresan, vilket innebär att det följer med astronauter från respektive land.

Astronauterna är säkert skickliga yrkesmän, men någon imponerande samarbetsförmåga har de inte, och de är inga stora människokännare heller.

Från första stund, utlöst av en brand, finns det friktion och misstro mellan besättningsmedlemmarna. Framför allt är ryssen Misha (Mark Ivanir) och den iskalla Lu (Vivian Wu) kritiska mot Emmas ledarförmåga och mentala styrka.

På den långa resan mot det okända sätts Emma och besättningen på många och svåra prov, med livet som insats.

Amerikaniserat

Manus är skrivet av Jessica Goldberg och Andrew Hinderaker, och det är ett fängslande drama med konsekvent stabil och trovärdig dialog, intressanta karaktärer och en engagerande berättelse som de har skapat.

Tyvärr blir dialogen lite väl svulstig och konstruerad emellanåt, det är Drama med stort D. Det målas ofta med för bred pensel, ackompanjerat av dunkel pianomusik och framtvingade tårar.

Däremot är berättelsen riktigt stark på det emotionella planet, man kan känna igen sig i familjerelationer och -problem, vi hade bara önskat att det beskrevs lite mer subtilt.

Swank är utmärkt och trovärdig som den synnerligen mänskliga befälhavaren, medan hennes ryska och kinesiska kollegor känns stereotypa och konstlade. Det nästan ständiga smågrälandet mellan besättningsmedlemmarna verkar inte trovärdigt. Vi blir ofta förvånade över att professionella astronauter skulle bete sig på det här sättet, och visa så lite respekt för rang.

Varmt drama

Away är egentligen inte en serie om den ”omöjliga” resan till den avlägsna planeten Mars, det är ”bara” en kuliss för den verkliga handlingen. En berättelse om mellanmänskliga relationer, familjeband, längtan, närhet och de många möjliga och svåra val vi ständigt står inför som människor.

Dramat bland familjerna och deras många känsliga förhållanden kommer fram väl och stärks av flashbacks från tiden före uppskjutningen. Det finns mycket som är osagt och många som saknar förlåtelse.

Drama mellan personerna stärks av den intensiva dramatiken ombord på det klaustrofobiska rymdskeppet ute i mörka rymden. De psykiskt pressade astronauterna sätts ständigt på svåra prov, med bränder, tekniska missöden och förluster av vattenförsörjningen. Samtidigt som de måste försöka hålla huvudet kallt och visa dem därhemma hänsyn.

Specialeffekterna är mäktiga imponerande, inte i klass med Gravity men inte ljusår därifrån heller. En del avsnitt står och stampar lite för mycket, serien som helhet hade nog tjänat på att klippas ner till åtta avsnitt. 5 svaga stjärnor till en serie som garanterat kommer att fascinerar både mor och far.

Recensionen är baserad på samtliga tio avsnitt. Hela säsong 1 kan strömmas från Netflix från 4 september.