Recension: The Lighthouse

Robert Eggers (The Witch) har skrivit och regisserat ett intensivt drama som utspelar sig på en karg, öde klippö utanför den väderbitna kusten i New England på 1890-talet.

Ålderdom kolliderar med ungdomlig entusiasm

Den gamla fyren drivs av den åldrande griniga sjöbusen, Thomas Wake (Willem Dafoe). Han känner den säregna fyren innan och utan, och har slitit ut många assistenter när spolingen Thomas Howard (Robert Pattinson) anländer till ön.

De två herrarna kolliderar omedelbart, när Wake kör med gröngölingen och sätter honom på alla tänkbara jobb, medan han själv kärleksfullt polerar sin älskade fyr.

Kvällarna spenderas i det trånga, spartanska vardagsrummet runt ett litet träbord med stabbig mat och massor av hembränt. Det hela medan Wake delar med sig av gamla sjömansskrönor och vulgariteter, och blir alltmer högljudd medan svavel och galla spolas ner med ljummen sprit.

Dryckenskap och livslögner

Howard är den tysta, slutna typen som biter ihop tänderna istället för att motsätta sig den haltande och raljerande gamlingen. När den berusade Wake börjar gräva i sitt förflutna blir det uppenbart att han är på flykt från något. Samtidigt kan inte Howard förstå vad det är Wake gömmer i toppen av fyren – och vad som egentligen hände hans föregångare.

Så småningom ger Howard upp och försöker döva monotonin, oväsendet, tröttheten och den allt mer irriterande Wake med lugnande sprit – något som bara eskalerar den redan inflammerad relationen och männens psyke.

Instängt helvete

Eggers har gjort en ofattbart klaustrofobisk och intensiv film, där dramat utspelar sig mellan endast två personer fångade i ensamhet, desperation och tilltagande galenskap. Vem som är galen och var galenskapen kommer ifrån låter han vara en öppen fråga.

Stämningen är pressad, osäker och märkligt hotfull från första sekunden. Det hela är filmat i kornigt svartvitt, med dunkel belysning i ett beskuret 4:3-format; ett format som närmast pressar tillsammans de två männen i den klaustrofobiska bildrutan, utan förmåga att fly vare sig från varandra eller fyrens hemligheter och diffusa historia.

Kameran är närgången och suger oss in i stämningen, det hela medan rummet fylls av en ylande mistlur, svordomar, måsskrik och en tilltagande vind och sjöstänk.

Skådespelande ur en annan värld

Dafoe är en av våra definitiva favorit-karaktärsskådespelare, och har imponerat på oss gång på gång, i filmer som Wild at Heart, Platoon, Antichrist och Den engelska patienten. En mer mångsidig skådespelare är svår att hitta, och i The Lighthouse levererar han en av sina starkaste roller.

Den gamla sjöbusen med träben och fler skrönor än de sju haven har ett språk och ett sätt som får kapten Ahab att framstå som en förnuftig pingstvän. Dafoe får fram bitterheten och ensamheten hos den fårade gamle mannen på ett exemplariskt sätt, utan antydan till överspel.

Robert ”Twilight” Pattinson, å andra sidan, har inte direkt stått högst upp på vår skådespelarlista, men här skakar han av sig sitt förflutna och framstår som en kvalitetsskådespelare. Samspelet mellan de två herrarna är så intensivt, virvlande och som en knakande krutdurk att vi sitter på soffkanten av spänning.

Eggers förmedlar galenskapen och irritationen mellan männen på ett subtilt och trovärdigt sätt, utan specialeffekter och kreativa klipp/filmning, mycket nära en dogmafilm.

Handlingen är mycket udda och filmen obönhörligt kompromisslös, något som säkert inte kommer att falla alla i smaken. Vissa scener kunde ha skurits ner något, men denna unika rysare håller mer än nog för 5 glittriga drama-skräck-stjärnor.