Recension: Lovecraft Country, säsong 1

I en tid präglad av premiärtorka på strömningstjänsterna (på grund av coronapandemin), är det glädjande att notera att höstens stora satsning på HBO infriar förväntningarna!

https://www.youtube.com/watch?v=dvamPJp17Ds

Jim Crow

Matt Ruff har skrivit romanen, med samma namn, som Lovecraft Country-serien bygger på. Vi befinner oss på 1950-talet, i ett USA som kännetecknas av en distinkt rassegregerande politik i många av delstaterna, där Jim Crow-lagarna fortfarande praktiseras.

Ruffs roman från 2016 kombinerar hämningslöst och modigt drama, fantasy och skräck, samtidigt som den är ett socialpolitiskt porträtt av sin samtid, ett rassegregerat, rasistiskt efterkrigs-USA.

Ruff lät sig inspireras av den amerikanske författaren H.P. Lovecraft, som i början av 1900-talet skrev om monster och främmande ockulta varelser, från en parallell dimension, så skrämmande att bara åsynen av dem skulle driva dig från vettet.

Roadtrip

Atticus (Jonathan Mayors) är på väg tillbaka till sin hemstad Chicago för att ta reda på var det har blivit av hans far (Michael K.Williams). Han har inte hört av sig på mer än tre månader, och Atticus är orolig.

Resan från Florida äger rum i en ras-segregerad buss, där de svarta måste ta till benen när bussen strejkar. I nordstaterna är rasismen mindre uppenbar, men fortfarande närvarande. Afro-amerikaner har de sämst betalda jobben, de minsta lägenheterna, trakasseras regelbundet av polisen och kämpar för att få ett ”vitt” jobb.

Ett kryptiskt brev antyder var fadern finns, och en mystisk karta leder dem på rätt spår.

När så Atticus inleder en roadtrip genom Amerika för att rädda(?) sin far, tillsammans med sin argsinta farbror George, och tuffa barndomsvän Letitia (Jurnee Smollett-Bell), får de verkligen känna på rasismen. Redneck-polisen har inte för avsikt att låta negrer passera obemärkt genom sitt län! – I detta avseende lanseras serien vid en ”bra tidspunkt”.

Spiritism och fantasivarelser

Vad som börjar som en ”normal” serie (bortsett från de allra första minuterna) ändrar snabbt riktning när våra hjältar dras in i skogen och måste konfrontera blodtörstiga monster från en annan värld/dimension.

Huvuden och lemmar slits av, blodet sprutar och inälvorna rinner ut i alla riktningar. I detta universum härjar de vedervärdiga demonerna fritt.

Detta kunde ha blivit en irriterande och sökt mix av genrer, men Misha Green (seriens skapare) har hittat en bra balans mellan engagerande, intelligent drama, och en lekfull form av splatter.

Undertecknad är inte direkt ett fan av zombie/splatter-filmer, men med Lovecraft Country lät vi oss (i stort sett) underhållas kungligt.

Mysterier

Atticus och Leti är på ett långvarigt äventyrsuppdrag, på jakt efter svar och lösningen på okända mysterier, där den gamla logen ”Sons of Adam” spelar en viktig roll.

”Sons of Adam” leds av en karismatisk förförare som hävdar att han kastades ut ur Edens lustgård, och nu söker nyckeln på vägen tillbaka – i det pusslet är tydligen den smånaiva Atticus en viktig pusselbit.

Som assistent har föreningen den gåtfulla femme fatale Christina Braithwhite (Abbey Lee), hon blir en mäktig fiende att besegra för Atticus och den eldiga Leti. Samspelet dem emellan är en fröjd. Överhuvudtaget bjuds vi på gediget skådespeleri, där vi inte minst vill lyfta fram Smollett-Bell och Williams.

Serien är inte rädd för att vara kontroversiell och korsa gränser, bland annat med förbjuden kärlek. Vi lät oss villigt förtrollas av den experimentella, lekfulla och okonventionella stilen.

Visuellt läcker

Green (Underground), som också är manusförfattare, har skapat ett härligt visuellt vackert universum, där det färgglada 50-talet kolliderar med den mer moderna fantasyvärlden. Hon kryddar den fräcka anrättningen med medryckande musik,  läckra rytmer och det hela utstrålar sensualitet och ångande sex.

Green har inspirerats av många filmklassiker och genrer. Lite Indiana Jones och National Treasure, en dos av Poltergeist (klassiskt hemsökt hus med mörk källare…), samt ett stänk Stranger Things, tillsammans med mycket charmiga rollfigurer, tuffa/roliga repliker och en tekniskt mycket välgjord och genomförd produktion.

Varje avsnitt är ett distinkt kapitel i sig självt, fast med en röd tråd. Tyvärr känns inte alla avsnitt lika relevanta för berättelsen.

Serien återskapar det gungande, pastellfärgade femtiotalet på ett utmärkt sätt. Rekvisitan är på prick ner till minsta detalj och musiken, bilarna, maten, kläderna och människorna för oss tillbaka till en svunnen tid.

Med det sagt så är Lovecraft på inget sätt en glorifiering av ”det förlovande landet” för 65 år sedan. Rasfrågan, och USA:s delvis skamliga hantering av den, genomsyrar hela tiden handlingen – utan att det känns sökt eller malplacerat.

Inte för alla

Vi vill hävda att Misha Green har lyckats med den ”omöjliga” uppgiften att ”popularisera” en splatter-fantasy-skräckis. Med det sagt, tror vi definitivt inte att Lovecraft Country kommer att vara allas ”cup-of-tea”.

Här serveras avskurna lemmar, blodsprutande artärer, shapeshifting och ”smältande” hud som rinner av blodiga och lemlästade kroppar. Skräcken lurar bakom varje buske och lik i varierande grad av förruttnelse gömmer sig i din källare.

Om du däremot lyckas se bortom avhuggna armar och liknande, kommer du att få en särdeles underhållande serie, som utspelas i ett intressant historiskt sammanhang med fascinerande rollfigurer, spänning och drama. 5 stjärnor.

Recensionen är baserad på de första 5 (av 10) avsnitten. Lovecraft Country kan strömmas på HBO Nordic från den 17 augusti, där ett nytt avsnitt släpps varje måndag.