TEST: HiFiMAN HE-1000se

”När jag vaknade jag ropade att drömma igen.” Orden skrev William Shakespeare i Stormen, men de kan också användas för att beskriva den känsla jag får varje gång jag tar av mig HiFiMAN HE-1000se. Ett par beroendeframkallande hörlurar, som mer tilltalar känslorna än förnuftet. Det gäller även det ekonomiska förnuftet, som måste ta baksätet när dessa hörlurar visas på radarn…

Om folk tycker att det är dumt att spendera mycket pengar på en hifi-anläggning, prova att berätta för dem att du har bränt 40.000 kronor på ett par hörlurar! Om du har tur, skakar de bara på huvudet. I värsta fall riskerar du att utskälld av dina närmaste vänner för att ha ”slösat bort pengarna på dumheter.” Dyra hörlurar är nämligen inte så mycket en statussymbol som en ansökan om inläggning på den psykiatriska avdelningen.

Å andra sidan är det skönt att veta att du gör ett helt ärligt val, bara för dig själv. Man kan mycket väl hävda att musik har dokumenterat smärtstillande effekt och kan även behandla depression. Men vem försöker vi lura? Här talar vi om att sätta en hifi-skott rätt i öronen, i jakten på att stilla hungern efter ljudupplevelser. För när du har väl har smakat på riktig high-end, finns det ingen återvändo.

Arv och miljö

Vilket leder oss till galenskapen jag nu har över öronen. Ett par svindyra hörlurar från kinesiska HiFiMAN. Närmare bestämt HE-1000se, den tredje och hittills sista inkarnationen av HE-1000. Den ursprungliga modellen tog över jobbet som fanbärare efter den numera legendariska HE-6, som introducerades 2010. Som var lika fantastisk som den var tungdriven. Den var nästan omöjligt att driva; med drygt 80dB känslighet och 50 ohm impedans, måste HE-6 nästan drivas direkt från högtalarterminalerna på en 50-watts integrerad förstärkare. När det var som bäst lät det fantastiskt, med ett basfundament som gör de flesta andra hörlurstillverkare gröna av avund. Men fortfarande mycket opraktiskt.

Man insåg att det var för mycket, eftersom HE-6 ersattes av HE-1000 2015 (nyligen har 6:an återintroducerats i en ny version, men det får bli en annan historia). Mycket lättare att driva, men även dessa krävde en hörlursförstärkare av det kraftfulla slaget – gärna av den analytiska typen – för att få fram attacken. Ett annat problem var att de var tunga (480 g), och alla gillade inte komforten. Det banade väg för HE-1000V2 redan följande år. Med tjockare, bekvämare kuddar och lägre vikt. Ljudmässigt var den mycket lik föregångaren, som många tyckte lät lite trög och mörk. Även om det har mycket att göra med matchande av förstärkaren, kommer man inte bort från det faktum att HE-1000 och 1000v2 är krävande saker.

Nu är alltså SE-utgåvan här. Den ersätter inte V2, som fortfarande är till salu. I stället är HE-1000se en mer lättdriven variant, med högre känslighet för att lättare drivas av enklare förstärkare. Och där V2 ger ett alltför varmt ljud med fel förstärkare bör SE uppföra sig snabbare och mer neutralt med ett bredare utbud av förstärkare.

Planmagneter

HiFiMAN specialiserar sig på planmagnetiska hörlurar, snarare än traditionella dynamiska. Liksom elektrostater har planmagneter ett tunt ark vibrerande plastfilm som hänger mellan två metallplattor. Skillnaden är att medan elektrostater skickar ström genom dessa, är dessa magnetiska. Fördelen mot elektrostater är att de inte kräver extern ström och kan därmed fungera med en vanlig hörlursutgång. Och att planmagneter är billigare, ungefär i nivå med de bästa dynamiska elementen.

Det vill säga, de kan vara billigare. Men det är som med all teknik: om du ska få ut det bästa av dem, så kostar det blod, svett och tårar. Och pengar.

Stora, supertunna membran

Membranen på HE-1000se täcker nästan hela öronklockan, som är stor. Vi snackar 60 x 100 mm, mycket större än i en motsvarande dynamisk hörlur. Det är å andra sidan tunnare. Mycket tunnare. Det är en film, bara några nanometer tjock, som är nyckeln till ljudkvaliteten i hörlurarna. Dessutom är magneterna utformade så att de är så transparenta som möjligt, med lite turbulens och det påstås att störningsmönstret som bildas av vanliga planmagneter, eftersom ljudvågorna passerar genom magneterna, är borta här.

Öronkåporna är stora och omsluter hela örat. Dynorna är också mycket bekväma, vilket tillsammans med huvudbandet av läder gör att vikten på 440 gram inte känns tung.

Olika kablar

Tre kablar ingår i lådan, som kopplas till hörlurarna med 3,5 mm termineringar. En 3,5 mm, en 6,35 mm och slutligen en balanserad 4-pin XLR. De genomskinliga strumporna gör att kablarna ser bruna ut, vilket är snyggt. Men det som stör mig lite är att de inte kan rullas ihop när du ska lägga undan dem. De är ganska envisa på att förbli utrullade. Det är visserligen en fördel när det gäller kabeltrassel, men konsekvensen av det är för min del lätt irritation.

Knarrande huvudband

En annan sak som irriterar mig lite är att det knakar en aning i huvudbandet när du vrider på öronkåporna, och det gnisslar i metallederna. Här kunde HiFiMAN gott ha kostat på sig kullager i sina gångjärn. Bortsett från det verkar konstruktionen solid och bra.

Utsträckt och fysisk bas

Vilken typ av musikupplevelse får du då för 40 000 kronor? Inte en bagatell. Med en vanlig obalanserad kabel från hörlursförstärkaren Auralic Taurus som tar emot musiksignalen balanserad från den digitala omvandlaren Hegel HD30, märker jag den perfekt avstämda basen. Det är utsträckt, vilket ger en utmärkt grund för kontrabas och tuba, och den har också ordentlig dynamik vilket gör att bastrumman slår hårt och fysiskt. Som jämförelse är den billigare – men ändå fantastiska – referensen Sennheiser HD 800 S smalare och mindre engagerad i basområdet.

Ljudbilden är större än med HD 800 S, men utan samma överblick av det enskilda instrumentets placering. Det är lite mer diffust, men bättre för ett engagerande ljudlandskap.

Flygeln på Maurizio Pollinis tolkning av Chopin’s Nokturn i F-moll har en stor klang, och jag känner mig omgiven av tonstrukturer. Det är stor kontrast mellan svaga och starkare anslag, och rummet känns mycket större än med de flesta andra hörlurar jag har hört.

Men med obalanserade kablar, känner jag att tonerna från tangenterna blöder in i varandra så smått. Ljudbilden kunde mycket väl ha varit bättre fokuserad, med tonerna bättre åtskilda. Det är här den balanserade 4-stifts XLR-kabeln kommer in.

Balanserad kabel

Med balanserad anslutning till Auralic Taurus blir det ett helt annat fokus på ljudet. Tonerna från flygeln separeras i större utsträckning, bakgrunden känns svartare så att tonerna verkligen smäller till. Nyanserna i de svagaste tangentanslagen kommer fram bättre, och vi är nu nästan i drömklass. Nästan.

För även om Taurus fixar biffen till 90 procent, sitter jag och tänker att det måste vara möjligt att få det att låta ännu bättre. Speciellt när jag spelar högt med pop och hip-hop, blir det något grovkornigt på toppen. Som med den aggressiva Cry av Ashnikko där Grimes nynnar i övergångarna. Kantslaget på virveltrumman blir lite väl skarpt, det är som om det är komprimering i diskantområdet.

Förstärkarbyte: Ljudet av en dröm

Återigen finns det en lösning. Genom att byta HD30/Taurus-riggen till Sennheiser HDV 820 sker det mycket. Det öppnar upp mer på toppen, ljudet blir ännu renare, och äntligen blir ljudbilden också bättre fokuserad. Vi är nu på en nivå som bäst beskrivs som mycket beroendeframkallande.

Basrytmen i Röyksopps Oblique Thrills (Lost Tapes) är djup, medan tonstrukturerna är underbart väldefinierade. Ljudlandskapet med syntar som flyter runt, de krispa och luftiga cymbalerna som svävar i toppen av frekvensområdet, och med slagverk så snyggt och tätt. Det är helt enkelt briljant levererat.

Och bäst av allt, det blir inte analytiskt och tråkigt, även om Sennheiser-förstärkaren kan uppfattas som sådan med fel hörlurar (till exempel föredrar jag Taurus framför HDV 820 med Sennheisers egna HD 800 S). Tillsammans med HE-1000se blir det verkligen party med komprimerad pop, som The Sounds Safe and Sound. Jag kan dra upp ljudet så högt som jag vill utan att det låter ansträngt.

Konkurrenter

Så frågan är: Ska du köpa HE-1000se? Om du vill ha det bästa ljudet, så kanske. Du kan spela ännu högre med dynamiska hörlurar som Sennheiser HD 800 S och Audio-Technica ADX5000, och du får ännu mer laserslipad precision på ditt stereoperspektiv, om du kan använda det ordet om hörlurar. Du kommer också mycket billigare undan. Men den fjäderlätta diskantåtergivningen och det gigantiska ljudrummet placerar ändå HE-1000se i en annan klass. Dessutom är basen större och mer fysisk. Och hörlurarna är krispare, snabbare och mer detaljerade än andra planmagnetiska hörlurar jag har hört, vilket inkluderar HE-1000v2 och även Dan Clark Voce.

HE-1000se är mer beroendeframkallande än Focal Utopia och mer i klass med elektrostater, som Stax SR-009s. Stax har ännu mer ljudmagi i sig, men de kostar också ännu mer. Tillsammans med en lämplig elektrostatförstärkare hamnar man plötsligt på 100 000 kronor. Det är galenskap! Då är planmagneterna lättare att handskas med, och man kan komma långt med en förstärkare för 10 000 kronor, även om man nog ska överväga att dubbla det. Men så är du heller inte låst till exakt den förstärkaren som du är med elektrostater. HE-1000se kan ju drivas av det mesta. Har du en halvdan förstärkare eller någon sorts hörlursuttag på jobbet är det inget som hindrar dig från att använda hörlurarna där.

Slutsats

Om du ska ha den bästa ljudupplevelsen och inte behöver dela den med andra, överväg att skaffa ett par svinhäftiga hörlurar som HiFiMAN HE-1000se. Folk får väl tro att du är galen när du skrattar hela vägen till hifi-anstalten.

Med dessa hörlurar kommer du att bli sittande timmar i sträck, fascinerad av nya detaljer som du inte har hört förr. Ljudbilden är enorm, kristallklar och med en snabbhet som du bara får med planmagneter eller elektrostater. Ljudmagin är ett faktum.

Det finns mer luft och detaljer än med andra planmagnetiska vi har hört, inklusive de två andra HE-1000 versionerna. Och SE är mer förlåtande mot förstärkaren, även om dessa inte är helt okritiska heller.

Detta är helt enkelt något av det mest beroendeframkallande du kan ha på huvudet. Och även om vissa konkurrenter är bättre på vissa saker, är det övergripande intrycket nära på perfekt.

Då förlåter vi dem för lite knarrande och gnisslande i metallgångjärnen.