Ända sedan 1957 har vi européer kunnat njuta av den årliga musiktävlingen ”Eurovision Song Contest Grand Prix”, som med sina 64 shower är världens mest seglivade – och största – sångtävling.
Med andra ord en tävling som är mycket välkänd, älskad och hatad i Europa – men fullständigt okänd i USA. Därför är det lite förvånande att Netflix, med produktionsbolag, regissör (David Dobkin) och manusförfattare (Will Ferrell) från USA, ligger bakom den här komedin om den mytomspunna tävlingen.
Beställningsjobb?
Filmen är en samproduktion mellan Ferrells eget företag, Gary Sanchez Productions, Netflix och EBU (European Broadcasting Union), som lägligt nog lanseras det enda året som melodifestivalen blivit inställd (på grund av myrkottekäkande kineser).
Men förtvivla inte, om du är ett superfan av ”Mello” kommer du säkert att uppskatta den här filmen.
Vi hade dock sett fram emot en och en halv timme crazykomedi som var en parodi av sångtävlingen som ”alla” tittar på men älskar att hata. I stället serverar Ferrell & Co mer än två sega timmar med en hyllning av Eurovision. Inget fel med det egentligen, det är bara det att filmen är så förbaskat tråkig.
Isländska knäppgökar
Historien börjar i Herrens år 1974, när ABBA tar sig hela vägen upp till toppen med landsplågan Waterloo. I ett litet eländigt hem i den vindpinade isländska småstaden Husavik sitter den unge Lars och rycks med av den fängslande svenska popmusiken – varpå han ståndaktigt förkunnar att han tänker vinna hela tävlingen när han blir stor.
Sagt och gjort. Lars Erickssong (Will Ferrell) har fått en mission här i livet och med sin stumma halvsyster (?), Sigrit Ericksdottir (Rachel McAdams) viger han sitt liv åt att vinna Eurovision. Enda problemet är att Lars och hans band suger. Det är först när de sätter igång med den ”catchy” dansbandslåten ”Ja ja, ding, dong” som den halvrabiata landsbygdsbefolkningen tar sig en svängom en fuktig lördagskväll på den lokala puben.
Lars är den lokala byfånen som fortfarande bor hemma hos sin pappa, en grymtande och bitter Pierce Brosnan, som alla skrattar åt – både bakom ryggen på honom och mitt framför honom. Ändå står Sigrit vid hans sida och drömmer om att de någon gång ska bli en lycklig liten familj.
Handlingen utspelas på Island i nutid, trots att det märkligt nog känns som en karikerad version av sagoön från 1970-talet. Här skojas det med fylla, vidskepelse, inavel och den senaste tidens finanskris som drabbade vikingaön hårt. Förutsägbart och lättsamt – och ack så icke-roligt.
De första fem, tio minuterna som utspelas 1974 är riktigt underhållande, men därifrån och ända till slutet är filmen en trist soppa av platta oneliners, förutsägbarheter och pinsamma skämt på samma nivå som en medioker fars.
Varför i hela friden skulle Ferrell skriva manus själv? Han har gått i samma spår de senaste 10-15 åren, utan antydan till förnyelse eller finess. Att han ligger bakom Anchorman känns smått otroligt nu för tiden.
Dra på munnen
Med Will Ferrell både framför och bakom kameran förväntar vi oss inte briljant, vass och satirisk komik, utan lite enkel och småtöntig ”kalsonghumor”. Tyvärr tar det en timme och femton minuter innan vi känner att det drar i smilbanden första gången. För en komedi går det väl knappast att komma närmare flopp än så.
Filmen är alldeles för lång, och nästan en tredjedel består av scenuppträdanden, lika överdrivna och töntiga som de flesta av de riktiga Eurovision-bidragen. Fascinerande nog är uppträdandena inte tillräckligt överdrivna för att man ska kunna skilja dem från de riktiga bidragen i sångtävlingen. Så var finns då det komiska?
Talande nog har de valt att ”krydda” filmen med ett antal riktiga Eurovision-artister – i ett imponerande koreograferat nummer som kommer att glädja Eurovison-fans – samt skrivit in massor av referenser från Eurovision-historien som hardcore-fantaster kommer att känna igen.
De få skämt som finns är förutsägbara och platta, som att det inte finns några homosexuella i Ryssland och att alla amerikaner är skrävlande och okunniga. Roligast av alla är definitivt en lätt sarkastisk Graham Norton, som i princip spelar sig själv.
Vanligtvis så fantastiska Rachel McAdams faller igenom här. Förhållandet mellan henne och Ferrell känns tvångströjeaktigt konstruerat och hon känns nästan teatralisk. Brosnan är obekväm och saknar komisk timing, medan Mikael Persbrandt glimtar till i en alldeles för liten roll som cynisk finansiär.
Kopia av verkligheten
Filmen verkar vara ett rent beställningsjobb från EBU:s PR-byrå och kommer garanterat att få fina tittarsiffror från alla Eurovision-fans. Detta är också det största problemet med Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga. Filmen är inte alls någon hysteriskt rolig komedi som tittar på tävlingen utifrån med en ironisk blick, utan en direkt kärleksförklaring till Eurovision och nästan en kopia av originalet. Precis något som vi kan tänka oss att Netflix algoritmer har räknat ut.
Det finns en anledning till att vi slutade titta på Eurovision när vi lämnade barndomsåren, efter att vi slösat bort över två (!) timmar på den här filmen är vi övertygade om att vi inte har missat något. 1 usel stjärna.
Till sist ett litet tips: Trailern visar vad den här filmen kunde ha blivit – och alla bra poänger och skämt finns med i den. Så titta hellre på den!!
Fakta:
- Netflix
- Release: 26 juni 2020
- Regi: David Dobkin
- Med: Will Ferrell, Rachel McAdams, Dan Stevens, Pierce Brosnan, Melissanthi Mahut, Ólafur D. Ólafsson, Mikael Persbrandt, Demi Lovato, Alexander Rybak, Graham Norton
- Genre: Komedi
- Land: USA
- År: 2020
- Längd: 2:03
- Betyg: 1
Full of laughs, love, music, and happiness; this is a wonderfully entertaining movie! With Rom-Com styling, the movie is a ton of fun. It’s an enjoyable satire, drawing awareness to a production that most North Americans are unfamiliar with. If you’re like me, it may even bring a tear to your eye! Based on the lesser reviews, I guess some people expected an experience similar to ”Schindler’s list.” This isn’t that, nor is it trying to be. For those who simply want to kill two hours, this is definitely worth your time. Great job, Netflix!