Denon AH-D5200 är en riktig premium-hörlur från Denon, det finns ingenting med konstruktionen som ser billig eller plastig ut. Öronkåpornas semi-vridbara aluminiumfästen är av typen ”slagruta”, läckert gjort. De tjocka och mjuka öronkuddarna har härlig komfort. Kåporna av mörkt wengé-trä utstrålar kvalitet. Huvudbygeln och öronkuddarna är överdragna av konstläder, men det är snyggt gjort.

Kabeln som ingår är robust och överdragen med en flätad strumpa av tyg för att förhindra att den trasslar sig. Koppartråden är ”four nines” syrefri koppar (99,99 %), till skillnad från 99,99999 % (”seven nines) i toppmodellen. Kabeln slutar i en stereo-minijack, men det följer med en 6,3 mm-adapter för fullvuxna hörlursutgångar.

AH-D5200 i praktiken

Komforten är utmärkt! Och med det lyxiga utseendet känns det som om man sitter med något riktigt dyrt på huvudet. Känsligheten är inte dålig, de här går att använda med mobilen. Men det blir bara precis tillräckligt högt, så ska man dra på lite extra så behövs en hörlursförstärkare. Men med undertecknads iPhone fungerar det mycket bättre än med Fostex T60RP.

AH-D5200 är ”bara” den näst dyraste modellen från Denon, men det är svårt att höra var någonstans Denon har sparat pengar, för musiken kommer ut på ett enastående sätt.

 

Ramón Vargas på Una furtiva lagrima från The Opera Gala – Live från Baden-Baden har mer tryck i mellanregistret än med Fostex. Det är imponerande befriande hur han banar väg genom orkesterns ljudbild. Pizzicato-plockandet på fiolen tillsammans med harpan mitt i den luftiga ljudbilden låter både klart och öppet. När Vargas trycker till för fulla muggar skaver det lite mer i örat än med Fostex, kanske på grund av något högre förvrängning. Fast det gör ingenting att det låter lite grovt, dynamiken är inget annat än imponerande från ett par slutna kåpor.

Ett annat exempel är Ragnhild Hemsing och Tor Espen Aspaass Northern Timbre och satsen Sonata no. 3 in C minor, op. 45: III. Allegro animato. Det låter väldigt fint, klart och öppet. Och levande! Återigen blir cellon lite grov när den är som allra aggressivast. Men det är i en helt annan klass än vad Neumann NDH 20 åstadkommer, för med Denon gör det musiken mer energisk.

Elektronisk pop fungerar också mycket bra. Kantslagen på virveltrumman i Ariana Grandes Break Up With Your Girlfriend, I’m Bored smäller verkligen till.

Det finns gott om tryck i basen också. Vi befinner oss inte i samma klass som Sony MDR-Z7M2 när det gäller fyllighet och värme, det är nämligen en helt annan bas det handlar om. Denons bas är både linjär och klangrik – och blixtsnabb! Därför kan man luras att tro att den är tunn, men sanningen är att varenda ton i basen framträder utan att det smöras på tjockt och att frekvenserna glider in i varandra. Det här är väldigt bra.

Slutsats

Denon AH-D5200 är ett par ytterst välgjorda hörlurar. De inte bara ser fantastiska ut, de spelar musik med ett ljud som verkligen är värt prislappen.

Ljudet är stramt och dynamiskt, med massor av energi. Både i basen och i de översta lagren. Röster och instrument framträder med största naturlighet. Det låter verkligen bra, även om ljudet ibland kan hårdna till en smula i toppen.

Min kollega John Hvidlykke gick så långt som att prata om gåshud när han testade hörlurarna för två år sedan. Jag är benägen att hålla med, här har Denon en reell konkurrent till mina favoriter bland slutna hörlurar i den här prisklassen, Beyerdynamic DT 1770 Pro.

Sammantaget är AH-D5200 briljanta. Inget mindre än så.

Också i detta test: