Recension: Maleficent: Mistress of Evil

Den norska regissören Joachim Rønning har alltid gjort filmer med sin partner, Espen Sandberg. Tillsammans har den framgångsrika duon bland annat regisserat Pirates 5, Kon-Tiki och Max Manus.

Med Maleficent: Mistress of Evil står Rønning för första gången på egna ben. Att resultatet är mediokert beror dock inte på regissören.

 

Disney massproducerar nu för tiden sina gamla tecknade klassiker som ”live action”-filmer, med stor kommersiell framgång. Maleficent (2014) var inte en remake av Törnrosa, utan bakgrundshistorien om den onda häxan Maleficent (Angelina Jolie), från sagan om prinsessan som blev förhäxad och sov i 100 år.

Uppföljaren spinner vidare på den söta historien om den missförstådda svarta fen och den naiva prinsessan Aurora som bor i ett vackert sagoland omgiven av fabeldjur, vattenfall och blommor. Vi ska inte direkt påstå att de arketypiska Disney-prinsessorna är kända för att vara djupa och komplexa karaktärer, men vi hade faktiskt inte räknat med att live-versionen skulle vara ännu plattare och mer endimensionell än en pappfigur.

Aurora (Elle Fanning), som nu ska gifta sig med ”Prince Charming”, är definitivt filmens svagaste och mest ointressanta karaktär. Fullständigt utan trovärdighet och karisma, men desto mer naiv – inte lika löjligt endimensionellt som prinsen, men ändå. Det största problemet är dock Maleficent, som här reduceras till en grinig och missförstådd gammal tant.

Prinsens mamma (en härligt diabolisk Michelle Pfeiffer) är naturligtvis emot mot äktenskapet och gör sitt bästa för att sabotera det. Vi får se ett par scener som lyfter filmen, men som nedvärderar huvudpersonen. Alltihop eskalerar så mycket att det närmar sig ett stort krig à la Ringarnas Herre (utan jämförelse i övrigt).

Lite spänning och mystik blir det inte förrän självaste Chiwetel Ejiofor (12 Years a Slave) dyker upp med sin armé av onda älvor, men både han och hans mörka gäng får för lite speltid. Allting ser verkligen läckert och äventyrligt ut, men emellanåt brister det i specialeffekterna. Dessutom känns filmen alldeles för lång, den tunna historien dras ut onödigt mycket.

De allra yngsta kommer förmodligen att tycka att filmen är lite för hemsk, medan vuxna kommer att betrakta den som en för sockersöt och platt saga – det som finns kvar är åldersgruppen 8–13 år, föredragsvis överrepresenterade av det kvinnliga könet. Till dem vill vi säga: Se hellre klassikern Törnrosa från 1959. 3 nedslående stjärnor för Jolie & co.