Recension: Terminator: Dark Fate

Filmserien om cyborgen T-800 (Arnold Schwarzenegger) som räddar mänskligheten gjorde sin banbrytande debut med James Camerons Terminator 1984 och fick sin stora publik i actionklassiker-uppföljaren Terminator 2: Judgment Day (1991).

Sedan dess har det släppts ytterligare fyra Terminator-filmer, av starkt varierande kvalitet, och det senaste tillskottet är Dark Fate. Den här gången är Cameron tillbaka som manusförfattare och producent och rebootar serien med en film som nästan är en remake av den första och den andra filmen. Resultatet är högst angenäm action i klassisk Terminator-stil, men den är inte lika snygg och tillfredsställande som sina två ”förfäder”.

 

Genom att fullständigt strunta i handlingen i de senaste filmerna har manusförfattarna fått mycket större frihet. Vi står nu inför en ny fara i form av superroboten från framtiden, REV-9 (Gabriel Luna), som sätter igång en outtröttlig jakt på mexikanskan Dani (Natalia Reyes). Men han stöter på hårt motstånd från hybrid-roboten Grace (en Mackenzie Davis som verkligen kicks ass!). Filmens mest glädjande återförening är med ”enmansarmén” Sarah Connor, som vid 63 års ålder fortfarande vet hur man skjuter och sparkar. Dark Fate bjuder in dig på en resa ”down memory lane”.

Det här är definitivt inte den bästa Terminator-filmen, ändå är den helt klart den mest sevärda sedan just Terminator 2 och den här gången är det (politiskt korrekt) girl power som driver de häftiga actionscenerna. Självaste Schwarzenegger gör comeback som sansad gardinförsäljare (!), men får finna sig i att spela andrafiol när Hamilton och Mackenzie försöker rädda världen från maskinerna.

Den här gången är det inte John Connor som ska räddas, han möter sitt öde i en tidig återblick, utan nykomlingen Dani – utan att hon har någon aning varför hon hamnat mitt i en spektakulär maktkamp mellan människor och maskiner, representerade av ”Legion”.

Handlingen är varken originell eller nydanande, men Dark Fate bjuder på stabil underhållande action, imponerande specialeffekter (utan att de är i vägen för handlingen), en lagom distanserad dos ironi och befriande humor. Vi ska inte heller sticka under stol med att det riktigt kul att se Arnold i högform igen, han gör en helt annan roll än vad hans ”action-brorsa” Sylvester Stallone åstadkommer i misären Rambo V.

Förutom skjutglada actionscener, med ”feministisk knorr”, försöker filmen också på ett subtilt sätt kritisera Trump-administrationens invandringspolitik (det är ingen slump att filmens huvudperson är mexikan), vilket inte ska föraktas.

Även om nykomlingen Mackenzie funkar väldigt bra i actionscener så lider både hennes och Reyes karaktär av att de inte verkar särskilt trovärdiga och att de fattar en del ogenomtänkta beslut. Då är de mer etablerade karaktärerna Connor och T-800 desto bättre, de övriga är mest svepskäl för att förnya sig.

Sammantaget är Terminator: Dark Fate en nostalgisk nickning åt gamla fans av Terminator-franchisen, samtidigt som yngre tittare får en actionfilm som är anpassad vår tid. Inte en film du kommer att minnas ”för evigt”, men väl värd fyra stjärnor för Arnolds lekfulla comeback.