Recension: Messiah, säsong 1

Netflix nya serie har en originell och spännande premiss: en ung, Jesus-liknande, karismatisk folkcharmör övertygar folk att han har jagat bort IS från Syrien. Det var visserligen en enorm sandstorm, som varade i 43 dagar, som krossade IS-armén, men ”Al-Masih” (”Messias”), som han kallas, övertygar sina troende följare att han låg bakom stormen.

Förföraren

Han leder sedan ett par tusen av sina anhängare till taggtrådsgränsen mot Heliga landet Israel och kräver fri lejd. Den israeliska regeringen, och Mossad, är livrädda för att han ska orsaka upplopp och sätter honom bakom lås och bom efter ett framträdande (mirakel?) på tempelberget. Cheferna för Mossad misstänker att agent Aviram (Tomer Sisley) hjälpte till under flykten och suspenderar honom.

På ett oförklarligt sätt försvinner Al-Masih (Mehdi Dehbi) och dyker sedan oväntat upp i den lilla staden Dilley, Texas. När en förödande tornado drabbar staden står plötsligt Al-Masih i stormens öga och räddar prästens dotter, Rebecca. Ett mirakel (!) utropar församlingen, medan Vita huset (där seriens ”Doug Stamper” drar i trådarna) vill kasta ut honom ur landet som illegal invandrare.

Den erfarna CIA-agenten Eva Geller (Michelle Monaghan) är hack i häl på Al-Masih och helt övertygad om att han är en charlatan av rang – men vad har han egentligen för dold agenda?

Charlatan? Terrorist? Ofarlig skojare?

Messiah bjuder på en förträfflig mix av politisk, dagsaktuell thriller och terroristjakt à la Homeland, samtidigt som den ger en fascinerande inblick i hur tro kan flytta berg och vad en karismatisk talare kan leda folkmassorna till.

Är den sympatiska, vältaliga mannen i kaftan en ny sektledare à la David Koresh, tänker han missionera för islam i USA eller är han helt enkelt en fredlig man som bara ser det goda i varje människa, oavsett tro och handlingar?

Seriens spänning ligger mellan den starkt troende mannen och kvinnan som har bestämt sig för att avslöja honom: den rationella, beräknande och intelligenta CIA-agenten Geller.

Geller har visserligen sina egna hemligheter och sår från det förflutna, men hon tvivlar aldrig en sekund på att Al-Masih är en ren bedragare, möjligtvis i maskopi med något mycket större och farligare. Ansikte mot ansikte med honom under deras första möte verkar det som om Al-Masih lyckas så ett litet frö av tvivel i huvudet på Geller, men hon skakar av sig det snabbt och rationellt.

Hennes motsvarighet i Mossad, den hårdföre och kaxige Aviram, är lika övertygad om att Al-Masih inte har rent mjöl i påsen, men han har en helt annan inställning till saken och personen. Aviram och Geller bildar ett intressant omaka par, de kämpar för samma sak men befinner sig på olika sidor och har sina egna (dolda?) agendor.

Tvivel

Serien blir aldrig bombastisk eller onyanserad, utan får fram Al-Masihs otroliga resa på ett nästan neutralt, dokumentärt sätt. Där vi på avstånd följer hans horder av hardcore-troende som vill följa honom in i Skärselden och de mer analytiska agenterna som är övertygade om att han är en bedragare av rang, vilket dessutom kan leda till uppror och eventuellt är i maskopi med terrorister.

På andra sidan finns människor som tror på Gud och är fullständigt övertygade om att Frälsaren har återvänt – de är villiga att följa honom genom precis allting, men blir frustrerat villrådiga när han inte säger till dem exakt vad de ska göra och hur de ska bete sig. Huvudlösa höns!

Prästen i Dilley, Felix (John Ortiz) har det tufft med familjelivet, motivationen och självtilliten, det har faktiskt gått så långt att han bestämt sig för att bränna ner sin egen kyrka. När Al-Masih dyker upp hittar han en ny mening med livet och ett kall från Gud. På samma gång älskar han att sola sig i glansen från den mediehaussade Frälsaren.

Karaktärsskådespelare

Den mångsidiga Monaghan har gång på gång bevisat att hon behärskar allt från hårdkokta actionfilmer till lätta komedier och drama. I Messiah är hon perfekt som den komplexa och ståndaktiga agenten som inte har tid för bullshit, ”magi” eller nyanser. Monaghan får fram Gellers intensitet och sårbarhet på ett mästerligt, nedtonat sätt. En karaktär vi mer än gärna tillbringar ännu en säsong med.

Belgaren Mehdi Dehbi är genomstabil som karismatisk, men ändå mystiskt outgrundlig Messias, en person som aldrig låter sig nedslås och som utstrålar stoiskt lugn. En person vi enkelt föreställer oss skulle kunna förföra människomassor.

Messiahs mest ”normala” karaktär är förmodligen prästen som har tappat både motivationen, tron och kärleken. Ortiz gör ett fenomenalt jobb med att växla mellan djup förtvivlan och oändlig framtidstro och entusiasm – ända tills korthuset rasar.

Vi ska inte heller glömma bort en ofta underskattad skådespelare, Dermot Mulroney, som här gnistrar som eftertänksam president – så långt bort från ”The Donald” man kan komma.

Djupt troende kristna kanske fnyser åt serien och dess premiss, men om man har ett lite mer öppet sinne så finns här mycket bra underhållning, spänning och samtidigt idéer för befriande eftertanke. Alla avsnitt håller inte lika hög nivå och skulle ha vunnit på ännu en vända klipprummet, men helheten räcker definitivt till 5 stjärnor.