Recension: Blinded by the Light

I den engelska industristaden Luton växer tonåringen Javed (Viveik Kalra) upp i en ärke-pakistansk familj. Mamma och pappa emigrerade från Pakistan på 1960-talet och har nu jobbat sig upp till medelklassen i ett av stadens finare områden.

När den dominanta pappan blir av med jobbet på bilfabriken blir livet dystert för unge Javed – han finner tröst, styrka och framtidstro i låttexterna från en arbetarklasson i industristaden Freehold, NJ: Bruce ”The Boss” Springsteen blir hans ledstjärna.

Filmen är regisserad av brittisk-pakistanska Gurinder Chadha, som låg bakom feelgood-dundersuccén Skruva den som Beckham, och följer unge Javeds med- och motgångar. Vi får se baksidan av Thatchers uppgörelse med fackföreningsrörelsen och den hårda ekonomiska omställningen, bevittnar brittisk rasism mot invandrare från den förra kolonin Indien/Pakistan, samt följer en tonårings helt normala bekymmer och glädjeämnen.

Som en röd tråd använder Chadha Springsteens musik och hittar universellt gensvar i hans djupa texter – texter som resonerar lika bra hos en vit tonåring i Philadelphia som en pakistanier i Luton. Å andra sidan hittar man faktiskt inte särskilt många icke-vita fans i Springsteens enorma fanbas.

Blinded by the Light är lika mycket en berättelse om kulturella konflikter och om hur andra generationens invandrare försöker hitta sin plats i samhället, fastklämda mellan två kulturer. Eller som Javeds pappa upprepar gång på gång: ”Du är inte britt, utan pakistanier!” När sonen sedan, envist, hävdar att han ska bli författare ser familjens överhuvud rött.

Kalra gör en fin roll som den unga, sökande, tvivlande tonåringen. Och Chadha har återskapat 1980-talet, med dess säregna klädstil, musik och effekter, på ett utmärkt sätt. Vi som faktiskt växte upp det årtiondet kan minnas och nicka igenkännande.

Tyvärr blir karaktärerna för endimensionella och stereotypa, filmen har inte mycket utrymme för nyanser och subtilitet. Javeds utmaningar och prövningar är för okomplicerade, klyschiga och konstruerade, och det vilar genomgående en lite för sockersöt slöja över filmen. Vilket är en stark kontrast till Springsteens (ofta) hårda realism.

Blinded by the Light är en fin film för att minnas tillbaka till 1980-talet, och Springsteens texter förstärker barndomsberättelsen och klär ibland socialrealismen väl, men i slutändan är filmen långtifrån lika komplex och mångfasetterad som Springsteens låtar. 4 stjärnor.