Audiovector är förmodligen ett välkänt märke för de flesta hifi-intresserade läsare. I mer än 40 år har den danska högtalartillverkaren skapat en lång rad lyckade högtalare, bland annat SR3 Arreté Raw Surface Limited Edition, som fick maxbetyg i vårt test. Nu har de också gett sig i kast med kabeltillverkning.

På sin hemsida skriver Audiovector att de hade en klar tanke med kabeln: den skulle vara gjord av koppar och den fick inte förvärra dynamiken. Utmärkta tankegångar som säkert delas med minst nio av tio kabeltillverkare. Utöver detta kan jag läsa i manualen att Signature-versionen är kvasi-skärmad. Det betyder förmodligen att det finns en kopparskärm ansluten till noll-ledaren i ena änden av kabeln, vilket ska minska att brus strålas in från omgivningen.

Audiovector berättar också att de använder tjockare ledare till den positiva polen än till den negativa. Det ska minimera resonanser och ge ett bättre ljud. Även isoleringen i tre lager (PVC, en flätad stabilisering och en ytter kabelstrumpa) ska förhindra resonanser.

Kabeln finns i flera varianter, med mer avancerad avskärmning och där kopparledarna har varit nedfrysta till nästan den absoluta nollpunkten.

Audiovector hävdar att kabeln inte ska komprimera dynamiken eller fördröja ljudet. Det låter som ett löfte som är lätt att hålla eftersom elektriska fält rör sig genom kablar med en hastighet som ligger nära ljusets. Därför bör signalen i slutet av kabeln vara lika dynamisk som när den lämnade förstärkaren. Om så är fallet får ett praktiskt test visa.

Inkopplad till NAD M32 ger Audiovector Zero Compression Signature tjusig upplösning längst upp och en ren och oförvrängd klang. Återgivningen av röster är till och med riktigt bra, fast möjligtvis inte fullt lika obetonad som med kabeln från In-akustik.

Sedan måste jag acceptera att Audiovector har lyckats med att få kabeln att låta dynamiskt! Perkussioninstrument låter helt enkelt mer intressanta genom de här kopparbitarna än genom de andra. Detsamma gäller mindre transienter. Den gamla testklassikern ”Jazz at the Pawnshop” är inspelad på jazzpuben Stampen och klirrandet från glas och bestick vid borden framträder tydligare än normalt.

När M32 byts ut mot den lilla Pass Zen-förstärkaren är bilden ungefär densamma: perkussion får en positiv särbehandling och dynamiken är riktigt fin. Både i ”Right Hand Man” från Hamilton och i ”Banditen-Galopp” från Ein Straussfest, som nästan låter skräckinjagande!

I övrigt kan man glädja sig åt en mer sober rumskänsla med Audiovector-kabeln än med Nordost-kabeln på samma förstärkare. Röster uppfattas också som om de har lite mer kropp. Det får dem att framträda mer i ljudbilden. Om detta är sanningen eller en (pytteliten) överdrift är en smaksak. Men det klär akustisk jazzmusik med sång.

Med Quad VA-One-förstärkaren skruvas trivselnivån upp ytterligare. Här ligger fokus på rumsåtergivningen och den rytmiska känslan, där slagverk får fötterna att stampa takten.

Som grädde på moset testades Audiovector-kabeln ihop med den antika SAE Mark IVB. Live-stämningen är fin, men vi måste medge att det här är förstärkaren och inte kabeln som sätter gränserna för nyanseringen i toppen. Men det var ändå en underhållande upplevelse eftersom den hårdhänta förstärkaren och den dynamikälskande kabeln tillsammans åstadkom den bästa dynamiken med trummor av alla testade kombinationer. I orkestermusik uppfattades anslagen på och bastrycket från pukor tydligt som tydligt separerade. Precis som i verkligheten.

 

Också i detta test: