Recension: Castle Rock, säsong 2

Säsong 1 av Castle Rock tog oss med till Stephen Kings hemmabana, Maine, i den förbannade småstaden Castle Rock, i närheten av det legendariska Shawshank-fängelset och med så många referenser till Kings universum att den var en våt dröm för hans hardcore-fans.

I den andra säsongen har serieskaparna tagit ett djärvt grepp som vi tyvärr ser alltför sällan i seriesammanhang: de har bytt ut hela persongalleriet. Och det är bra, för visserligen var den första säsongen både spännande, fascinerande och underhållande, men den gick på tomgång under den sista tredjedelen, där den nästan trampade vatten och upprepade sig.

Vi befinner oss i samma stad, med alla morbida mordmysterier och skelett i garderober (och under marken), men den här vändan är huvudpersonen den kringflackande sjuksköterskan Annie Wilkes (!) (Lizzy ”Masters of Sex” Caplan), som är väl förtjust i antidepressiva medel, och hennes dotter Joy (Elsie Fisher).

Annie är på flykt. Från sitt eget förflutna, myndigheterna och inre demoner. Hon är maniskt överbeskyddande mot sin dotter och smaskar antidepressiva mediciner som godis – som hon för övrigt stjäl från sjukhusen hon arbetar på under korta perioder. När hon möter mycket oväntat får en chef, doktor Nadia (Yusra Warsama), som visar sig vara förståelse bestämmer hon sig för att slå sig ner ett litet tag – och sedan brakar helvetet löst …

I den lilla staden är krigsveteranen Pop (Tim Robbins!) högt respekterad. Efter att ha tjänstgjort i Somalien startade han flyktingmottagning av somaliska flyktingar till Castle Rock och fick styvbarnen Nadia och Abdi. Som vuxen grälar Abdi med sin styvbror Ace (Paul ”House of Cards” Sparks) om vem som ska hyra ut lokaler till de somaliska affärsmännen. Abid håller på med en ny jättebyggnad för dem, en byggnad som uppförs rakt ovanpå mörka hemligheter och vars närmaste granne är ”The Marsten House”.

Serien är en härlig mix av psykologisk thriller och blodisande skräck – allt i Stephen Kings anda – och har ett fascinerande, creepy småstads-persongalleri där alla bär på mörka hemligheter. Skådespelarensemblen imponerar, vi vill framför allt lyfta fram den videunderliga Lizzy Caplan som här gör en enastående roll som pillerknarkande nervvrak med paranoia. Hennes ögon är som tallrikar när de lyser upp av rädsla och ångest. Man ser på hennes gång vilket stört psyke hon har och hon växlar från ”normal” till spritt språngande galen på nolltid. Emmy-prestation!

Att självaste ”Mr. Shawshank” kommer tillbaka till staden med fängelset han rymde från 1994 är ett underbart grepp från serieskaparna och Tim Robbins levererar, som alltid, varorna. Castle Rock är fullproppad med referenser till Kings verk, men är ingen direkt uppföljare till hans många thrillerböcker. De flesta kommer förmodligen att känna igen karaktären Annie Wilkes (hint: hon gillar att krossa vrister med slägga …) och mytomspunna skräckens hus, Marsten. Men ingen panik, du får full glädje av Castle Rock utan att känna till Kings böcker. Om du gillar överraskande och intelligent skräck, med ett fascinerande persongalleri och en lagom dos övernaturlig knorr så är den här serien mitt i prick. 5 skräckinjagande stjärnor.

Ännu en gång är bildkvaliteten från HBO tyvärr en besvikelse, den har genomgående igengrodda scener, mörka scener, artefakter och dålig skärpa. Surroundspåret är sådär. Recensionen bygger på de första 3 (av 10) avsnitten.