Recension: Exit, säsong 1

Baserat på intervjuer med fyra unga, lovande finansvalpar har Øystein Karlsen skrivit och regisserat ett slags norsk/nordisk mix av Billions och The Wolf of Wall Street, i en serie som är både underhållande, rolig och rent av obehaglig.

Greed is good!

I Wall Street (1987) blev Gordon Gekko (Michael Douglas) en ikon för den hänsynslösa yuppie-eran, med mantrat ”Greed is Good!” blev han en förebild för de självcentrerade, cyniska finansspekulanterna – precis tvärtom mot vad som var Oliver Stones tanke med filmen.

32 år senare har världen tydligen inte gått särskilt mycket framåt.

I Exit möter vi ”grabbgänget” som är fulla av pengar, har upplevt allting innan de fyllt 30, har tröttnat på blasé-tillvaron och tror att de äger världen. Gekko är utan tvekan en man de dyrkar.

Se trailern här

Adam (Simon J. Berger) älskar kokain, snygga horor, dyra klockor och Porsche. Hans troféhustru Hermine (Agnes Kittelsen) lever sitt liv på hans premisser och försöker förtvivlat att bli gravid för fjärde i året i rad – enda problemet är att Adam steriliserade sig för fem år sedan …

Henrik (Tobias Santelmann) är gängets festprisse, med en tröttsam fru och fyra mulattbarn – som han själv säger att han uppfostrar till ungefär 5 %, resten överlåter han åt familjens aupairer. Henrik ”jobbar” sena kvällar, det vill säga han arrangerar extravaganta fester med glädjeflickor, sprit och kokain i gängets gemensamma lägenhet på exklusiva Tjuvholmen.

Jeppe (Jon Øigarden) är grabbgängets Gordon Gekko. Han festar (nästan) lika hårt som de andra men har betydligt bättre koll på livet och framstår som gängets ledare. Ibland måste han ”avreagera sig” genom att utöva sina kickboxningsfärdigheter på oskyldiga eller förnedra någon under tiden han skryter med sin enorma förmögenhet, men han visar åtminstone tecken på ånger efteråt.

William (Pål Sverre Hagen) har tjänat stort på fastigheter och tål vare sig sin bipolära fru eller sina tröttsamma snorungar. Livet är en oändlig socialdemokratisk grå vardag, där den enda ljusglimten är nya horor och kokainfester med kompisgänget. Han har däremot problem med en del dåliga investeringar.

Gemensamt för dem alla är att de har blivit så osannolikt rika att de tror att de är gudar i sin egen lilla värld, där lagar, normer, regler och etik inte längre är något som rör dem. De tänker inte förnedra sig genom att bry sig om var någonstans man kan eller inte kan parkera bilen, de förväntar sig alltid att få bord på de bästa restaurangerna, deras au pairer är slavar och deras kvinnor sex-/bruksföremål. Pengar är Gud och de är överstepräster.

Verklighet i dag?

Serien, och dess manus, bygger huvudsakligen på verkliga personer, allt började med att en kollega till kompisgänget kontaktade produktionsföretaget och sa att de hade en lysande idé till en TV-serie och att han hade klienter som ville berätta om sina dubbelliv.

Om William, Jeppe, Henrik och Adam är genomsnittsindivider i dagens norska finansvärld är nog högst tveksamt, då hade nog börsen, storbankerna och pensionsfonderna inte varit lika framgångsrika, men att det finns personer med sådana här drag tvivlar vi inte en sekund på.

Det är i sig inget chockerande, vad som verkligen är chockerande med bakgrunden till och skapandet av Exit är att de fyra huvudpersonerna har velat att detta absurda, förkastliga liv ska komma fram i ljuset – och att de är stolta över det! Det säger väl allt om deras världsbild och hur de ser på sig själva och deras dekadenta beteende/livsstil.

Med det sagt så lyckas Karlsen (mer eller mindre ofrivilligt) få oss – precis som Martin Scorsese gjorde i The Wolf of Wall Street – att heja på de förnedrande förlorarna, och ofta är allting väldigt kul – på ett lite elakt sätt. Briljant!

Välpolerad fasad

Seriens största brist är att vi i stort sett bara får en inblick i skitstövlarnas välpolerade fasader, den glorifierade tillvaron som de själva vill ska synas – och det inkluderar allt festande och alla prostituerade, som de är stolta över.

Den enda vi så småningom får komma närmare inpå skinnet är William, och här får Pål Sverre Hagen en chans att glänsa i en skådespelarbragd som är en monsterprestation.

Adam blir alldeles för stereotypiskt demoniserad och framställs som en endimensionell psykopat à la Patrick Bateman i American Psycho. Vi förstår att han är ytlig, besatt av sin rikemansfasad och ger blanka fan i vad andra tycker om hans beteende och förkastliga livsstil, samtidigt som han ser på kvinnor som en förbrukningsvara som finns på jorden för att tillfredsställa hans behov – så länge han tycker att det är lämpligt. Men i Exit blir han alltför ond och beräknande, något som visserligen skapar god dramaturgi men som inte är särskilt trovärdigt.

Alla fyra gör imponerande rolltolkningar och det måste ha varit en sann glädje att få spela sådana svin. Øigarden är lika kall och lugn när han avnjuter ett glas rödvin som när han slår ner helt främlingar som har ”kränkt” honom. Minst lika imponerande är dock Agnes Kittelsen som den manipulerade och kuvade troféhustrun. Det är fascinerande hur hon lyckas få fram alla nyanser av den komplexa personen som desperat letar efter en exit.

Maktelit

Det sägs att makt korrupterar och att fullständig makt korrumperar fullständigt. Att det stämmer är de arroganta, cyniska fifflarna Exit är ett skolexempel på – även om det inte är så de betraktar sig själva.

Øystein Karlsen har tidigare (norska TV-serien Dag) bevisat att han behärskar serieformatet ut i fingerspetsarna och framför allt klarar av att spegla intressanta inslag i vår samtid på ett både underhållande och tankeväckande sätt. Dessutom är han en fena på att skriva repliker med udd och snärt, som känns trovärdiga men ända är precis lagom dramatiska.

Foto och klipp håller världsklass och i sedvanlig stil kryddar Karlsen serien med underbar musik för att lyfta fram och betona poänger.

Tyvärr blir allting lite väl upprepande efter ett tag, med väl mycket kokainsniffning och horfester – vi har fattat poängen efter den fyrtionde sniffningen. Med fördel kunde kanske serien ha klippts ner i till sju avsnitt med tanke på ett lite långsamt mittenparti.

Sammantaget delar vi ut 5 svaga stjärnor till en ytterst underhållande och välspelad serie, en serie som skriker efter en uppföljare eftersom vi lämnar huvudpersonerna i ett oförlöst antiklimax.

Hela säsong 1 går att strömma på SVT Play.