Recension: Watchmen, säsong 1

En av de mer ”vuxna” tecknade serierna, Watchmen, har filmatiserats tidigare och var då en mycket angenäm och visuell actionfest – men om du förväntar dig mer av samma vara i årets HBO-serie så blir du nog besviken.

Rasistisk film noir

I en alternativ verklighet av USA förflyttas vi tillbaka till 1920-talet, The Deep South och den autentiska rasmassakern i Tulsa, Oklahoma.

I maj 1921 anfölls det svarta grannskapet Black Wall Street i Tulsa av en rasande högerradikal rasistmobb. Genom bombardemang både från marken och luften (!) lades 35 kvarter i ruiner, 800 personer hamnade på sjukhus, fler än 6 000 svarta fängslades och mellan 100 och 300 dödades i massakern. Gnistan som startade allt var att den 19-årige, mörkhyade skoputsaren Dick Rowland anklagades för att ha antastat en vit flicka. När Rowland häktades exploderade staden – och USA:s värsta raskravaller var ett oåterkalleligt faktum.

https://www.youtube.com/watch?v=-33JCGEGzwU

Till detta helvete tar Watchmen-serien oss med på ett brutalt sätt, kopplar oss i ett hårt grepp och släpper inte taget. Nya karaktärer dominerar i en dagsaktuell dramaturgi, och det är definitivt ingen nostalgisk resa längs memory lane vi serveras. Serien är stark, obehaglig och mörk, men saknar definitivt inte humor och stort underhållningsvärde – och dessutom är den en visuell njutning.

Med delikat foto, klippning och scenografi tar Lindelof (manusförfattare och producent) oss med till en svunnen tid, men det är inte den sockersöta sydstatsbilden i den pompösa musikalen Oklahoma vi får se – vi konfronteras, rakt upp i ansiktet, med USA:s mörka och alltför för nära, rasistiska förflutna.

Antihjältar för en vuxen publik

Ursprunget till Watchmens universum kommer från 1986/87, från manuskript av Alan Moore och animationskonstnären Dave Gibbons. Den är publicerad av DC Comics och handlar om en alternativ historisk utveckling för USA, utspelad under det kallaste av Kalla kriget där USA vann Vietnamkriget, Watergate-inbrottet aldrig inträffade och ett allomfattande kärnvapenkrig med Sovjetunionen är nära förestående.

Här gör man narr av de traditionella, ofta pompösa och klyschiga superhjältarna och ger oss i stället ett gäng ”normala” antihjältar, med många mänskliga karaktärsbrister. De är vigilanter, personer som har tröttnat och tagit lagen i egna händer. ”Ledaren” för Watchmen, och den enda egentliga superhjälten, Doktor Manhattan, befinner sig in absentia på Mars.

Redneck-rasisterna bor i trailerparken Nixonville (!) och den riktiga Robert Redford är president. Den teknologiska utvecklingen är mångfasetterad och en förvirrande blandning av 1980-talet, nutid och framtid. Polisen har ett slags flygande rymdskepp, men mobiltelefoner och internet finns inte.

I sydstatsstaden Tulsa har det rått en skör vapenvila sedan upproret på julafton 2015, när en rasistisk pöbel dödade merparten av stadens polisstyrka.

Chockerande mordgåta

2019 leds polisen av den karismatiske Judd Crawford (Don Johnson) som har infört obligatorisk ansiktsmask för alla tjänstemän så att ingen ska kunna identifiera dem och hota/döda lagens långa arm. I Tulsa går därför, paradoxalt nog, både brottsbekämparna och de usla vigilanterna omkring maskerade.

Vapenvilan är bräcklig och helvetet bryter lös när en white supremacist från det så kallade Seventh Cavalry, iklädd en Rorschach-mask, skjuter en oskyldig svart polis. Upproret eskalerar och når sin kulmen när en av de högsta cheferna inom polisen hittas lynchad, hängande från ett träd – gärningsmannen hävdar att han hade luddiga skelett i garderoben …

Sister Night/Angela Abar (Regina King) lägger locket på fallet och undersöker på egen hand.

Tidshopp

Serien hoppar elegant mellan 1920/30-talet, 1985 och 2019. Handlingen byggs upp noggrant och karaktärerna utvecklas med en förvånansvärt stark dramaturgi. Här har det inte sparats på något, allt från rekvisita till kostymer och häftig musik förflyttar oss till rätt tidsepok. Små ledtrådar planteras här och där, som manusförfattaren i hög grad överlåter åt tittarna att placera rätt i den stora bilden. Ibland krävande, men otroligt effektivt.

Som Lindelof så elegant visade i både Lost och The Leftovers älskar han att överraska, antingen med kryptiska flashbacks, nya karaktärer eller helt oväntade vändningar i historieutvecklingen. Detta är verkligen något som han bemästrar, han leker med tittarna och vi är villiga att följa med på hans berg-och-dalbaneresa.

Karaktärer med djup

Serien tar god tid på sig att bygga upp sina huvudpersoner, ger dem kött på benen och ett förflutet som både fördjupar och ibland provocerar.

Märkliga Looking Glass (Tim Blake Nelson) har en extra spännande karaktärsutveckling, med trauman från (det hysteriskt roliga) ”bläcksprutarattentatet” i New York till dagens spegelliknande mask, paranoia och intensiva förhör av potentiella rasistsvin.

Polisstyrkens största bad ass, som officiellt är pensionerad och lever ett dubbelliv som civilisten Angela Abar och vigilanten Sister Night, måste gräva i sitt eget förflutna för att lösa mordgåtan, vilket ger oss en fascinerande tidsresa genom USA:s nutidshistoria och hennes eget ursprung. Det sjätte avsnittet är ett av det vackraste, både visuellt och känslomässigt, som vi har sett någonsin i en TV-serie.

Don ”Miami Vice” Johnson är stabil som polischefen i den splittrade staden, men det är King (Oscar-vinnaren, If Beale Street Could Talk) som Sister Night och den något paranoida Blake Nelson som imponerar mest. King är ett fynd i rollen och balanserar den komplexa karaktären med finess och bravur, medan Blake Nelson får fram det bräckliga i en karaktär som bokstavligen gömmer sig bakom en mask.

Upp dyker också en annan stark kvinna, FBI-agenten Laurie Blake (Jean Smart), som anländer till staden. En kvinna med ben i näsan, ett dolt förflutet och ett intellekt och en bredd som tar den plats hon förtjänar. Ovärderlig.

Watchmen är dessutom kryddad med flera säregna roller, till exempel den oerhört excentriska miljardären Lady Trieu (Hong Chau) som är maniskt fixerad vid att bygga sin enorma ”klocka” i utkanten av staden. Scenen när hon gör en något speciell fastighetsaffär är en av årets roligaste stunder. Och det blir inte mindre kul när vi följer självaste Jeremy Irons som über-specielle Lord Ozymandias. En ivrig förkämpe för kloner, meningslösa festligheter och resor till månen. Enigmat Will Reeves (Louis Gossett Jr.) gör den komplexa handlingen extra intrikat.

Genomstabil

Watchman osar av genomstabil kvalitet på varje nivå. Från ett ovanligt genomarbetat manus, vass och intelligent dialog, bitvis med uppenbar udd, skådespelare av högsta klass, fascinerande karaktärer till foto, klipp och musikspår av världsklass som elegant förstärker seriens starka budskap.

En tämligen ”enkel” 30 år gammal tecknad serie har fått en total makeover, en tidsriktig putsning och en miljö som är extremt aktuell och relevant i vår tidsandas splittrande och politiskt udda klimat.

Watchmen, säsong 1 kan utan problem tolkas som en rejäl pungspark på demagogen, narcissisten och tanklösa rasisten som sitter på ”tronen” i Vita huset idag. Dessutom är den en fest för intellektet, ögonen och öronen – vad kan man mer begära? Vi kan nöjt konstatera att vi redan har fått en superstark kandidat till Årets bästa TV-serie! 6 solklara stjärnor till denna moderna klassiker.

Den här gången håller HBO:s strömningskvalitet en förvånansvärt hög nivå, där till och med mörka scener är skarpa och detaljerade, allt ackompanjerat av ett häftigt surroundspår. Det bör dock tilläggas att vi har fått tillgång till screeners som ligger utanför den sedvanliga HBO-appen, så vänta med att korka upp champagnen … Recensionen bygger på de första 6 (av 9) avsnitten. Det första avsnittet går att se från och med 21 oktober – det är bara att reservera måndagskvällarna framöver!