De senaste åren har det dykt upp kompakta och kompetenta kameror som levererar utsökta bilder i de flesta situationer. Behändiga är de också, och omåttligt populära. Men de har en bit kvar tills de når upp till samma bildkvalitet som en spegelreflexkamera. De två största skälen till det är småkamerornas pyttesmå bildsensorer och optik som inte håller samma tekniska kvalitet som spegelreflexernas. Större bildsensorer har färre svagheter och orsakar mindre brus, och tack vare utbytbar optik kan man välja det objektiv som passar bäst.
Småkamerornas begränsningar gäller dock inte de nya hybridkamerorna. Spegellösa systemkameror kallas de också, eftersom den traditionella spegeln bakom objektivet har tagits bort för att göra kamerahuset mindre och lättare. Men det handlar fortfarande om systemkameror.
Sony släppte sina första hybrider 2010, i form av NEX-3 och NEX-5. Nya NEX-C3 är en uppföljare som har betydande förbättringar, fast samma superkompakta format. Det är inte konstigt att man kan förväxla den med en kompaktkamera, de har ju mycket gemensamt. Inte bara storleken, utan även gränssnittet. Sony har valt att sätta så få knappar som möjligt på sina NEX-modeller, för att underlätta för amatörer att uppgradera till en bättre systemkamera. Utan att offra bärbarheten.
Viktiga förbättringar
Tre knappar och en navigeringsratt är allt man förfogar över när man navigerar runt i skärmmenyerna. Vilket orsakade en hel del frustration när vi testade NEX-5 förra hösten. Sedan dess har Sony piffat upp gränssnittet, NEX-C3 ger fotografen relativt omfattande möjligheter att själv bestämma vilka funktioner knapparna och ratten ska ha.
Vill man kunna ange ljuskänslighet direkt, utan att bläddra i menyerna och trycka många gånger, kan man lägga ISO på valfri knapp i menyn. En praktisk detalj är förklaringarna till varje funktion som hoppar upp på skärmen när man bläddrar mellan inställningarna. Användarvänligheten har alltså fått sig ett lyft, ingen tvekan om den saken. Och NEX-C3 har behållit den vridbara skärmen som kan vinklas uppåt och nedåt.
Den har också kvar den speciella tillbehörskopplingen på fronten, där man bland annat kan sätta fast den mikroskopiska och svaga blixten som ingår. Det finns nämligen ingen inbyggd blixt. Någon separat elektronisk sökare, som till Olympus PEN och vissa av Panasonics Lumix G-modeller, finns däremot inte till NEX-C3.
Formen och storleken är densamma som föregångaren. Det finns ett litet handgrepp, som är mindre än på NEX-5. Kamerahusets ringa storlek gör att NEX-C3 är lockande för amatörfotografer som vill ha högre bildkvalitet.
Sortimentet med optik till NEX-serien växer men många av objektiven är ganska stora. Standardzoomen med 18–55 mm brännvidd är en av de större, och betydligt tyngre och större än motsvarande optik till Panasonics och Olympus hybridkameror. Med en 18–55 mm är inte NEX-C3 lika kompakt som exempelvis en Olympus PEN-PL3 är med en 14–42 mm-zoom (som täcker ungefär samma bildvinkel).
Bildkvalitet
En av anledningarna till att E-objektiven till NEX-serien har så stor diameter är att Sony använder sig av bildsensorer i APS-C-storlek, medan Panasonic och Olympus har det mindre MFT-formatet. Fördelen med stora bildsensorer är mindre brus på hög ISO, men Sony har dessutom ökat upplösningen från 14 till 16,2 megapixlar, vilket kräver en bättre bildprocessor för att kontrollera bruset.
Så fort man har slagit på kameran är den snabb och reaktionsvillig, autofokusen är relativt snabb även i dåligt ljus. Kanske inte riktigt så blixtsnabb som Olympus PEN E-P3, men bildkvaliteten är ett snäpp bättre. Åtminstone när det handlar om upplösning och brus. Även med 16-mm-kitobjektivet kan man se att upplösningen från bildsensorn får fram detaljer med lite bättre konturskärpa. Ett ännu bättre objektiv skulle säkert ha lockat fram ännu mer detaljer från sensorn, men kameran tillhör ändå toppklassen när det gäller upplösning.
Bildstörningar är inte särskilt framträdande bortsett från på väldigt höga ISO-tal. 12800 är bara att glömma. Då är brusreduceringen så kraftig – även när den är inställd på låg – att detaljer drunknar i motivet. Problemet finns där även på ISO 6400, och på 3200, fast inte på långa vägar lika markerat. Men jämfört med bildfilerna från PEN E-P3 orsakar NEX-C3 mindre brus, även om detaljupplösningen sjunker. Olympus-kameran bevarar detaljer en smula bättre på hög ljuskänslighet, dock på bekostnad av mer kornbrus.
Kontrast och bilddynamik är väldigt bra, med väl bevarade detaljer i skuggor. Ljusmätningen missar sällan och kameran exponerar nästan perfekt i de flesta fall. Färgåtergivningen i JPEG-filerna är av det mättade, nästan alltför generösa slaget, men det går att dämpa färgerna i kameran om man vill.
Till och med videokvaliteten är god, så länge man inte förväntar sig full-HD-kvalitet. Ljudet är däremot inte fullt i klass med de bästa hybridkamerorna. Och autofokusen hade med fördel kunnat vara ännu snabbare och mer exakt. De flesta kommer nog att använda videofunktionen för att ta små snuttar, gärna av folk i rörelse, och då är autofokusen i trögaste laget.
Stillbilderna går inte att klaga på. De hade kunnat vara ännu tjusigare med ett bättre objektiv än 16-mm-optiken som ingår. Att det orsakar förvrängning är en sak – tunnformad förvrängning är inte ovanligt på optik med bildvinkel motsvarande 24 mm – men ljusförlusten i hörnen är irriterande och skärpan inte särskilt bra. Objektivet är helt enkelt inte skarpt i hörnen på bländare 2,8, och blir det inte heller förrän på 5,6 där skärpan är acceptabel men inte mer.
Slutsats
Sony har ett bra argument för små systemkameror i sin NEX-C3. Den beskedliga storleken, den höga bildkvaliteten – trots objektivets brister – och den superenkla skötseln av alla funktioner, gör detta till ett tilltalande alternativ. Bildkvaliteten är fullt i klass med en bra spegelreflex, och mycket högre än en kompaktkamera. NEX-C3 kan vara ett utmärkt alternativ till en spegelreflex och för fotoamatörer som är mer intresserade av hög bildkvalitet än en lång lista över funktioner är Sony-kameran absolut värd en närmare titt.
