: Panasonic Lumix LX7

Det sägs att glaset är allt, själva kameran ingenting. En överdrift kanske, men i våra tester är det ofta kameran med bäst optik som tar bäst bilder. Nästan oberoende av vilket slags bildsensor den har. Och det är en bra grundförutsättning för LX7, den fjärde och senaste i raden av Panasonics High End-kompaktkameror.

Panasonic har inte fallit för frestelsen att stoppa i en nästan tre gånger så stor 1-tums bildsensor med 20 megapixlar som Sony gjort i sin RX100. I stället har de faktiskt valt en CMOS-sensor som har lite mindre yta än vad föregångaren LX5 hade. Nästan 20 procent mindre yta, fast antalet bildpunkter är detsamma: 10,1 megapixlar. Men så var det det där med optiken …

Leica-objektiv och f1,4
LX har nämligen fått ett nytt och mycket ljusstarkt zoomobjektiv som är märkt med Leicas namn, och som har optisk bildstabilisator. Asfäriska linselement och nanobeläggning ska ge högre optiska prestanda. Med brännvidder från 24 till 90 mm och ljusstyrka 1,4–2,7 täcker det ett brett område från bra vidvinkel till fin porträttbrännvidd. Den kraftiga ljusstyrkan ger fotografen en mycket bättre kontroll över djupskärpan. Vilket är en enorm fördel bland annat när man förevigar porträtt. Och inte nog med det, med f1,4 vid 24 mm brännvidd behöver man inte ha lika hög ISO-ljuskänslighet för att fånga upp ljuset som med exempelvis f3,5. Då klarar man sig undan med mycket mindre brus. En av nackdelarna brukar vara vinjettering på vidvinkel, förvrängning och förlust av skärpa ut mot hörnen. Det återkommer vi till, först lite om användarvänlighet.

Skötsel
LX7 har lite fler knappar och rattar än vad som är normalt för kompaktkameror. Det beror naturligtvis på att målgruppen, erfarna fotografer, ska ha omedelbar kontroll över viktiga funktioner. Bortsett från att kameran saknar pekskärm går det inte att klaga på ergonomin. Till och med skärmmenyerna ser mer tilltalande ut än de brukar.

Rent fysiskt är kameran större än Sony RX100 och Canon S100 fast betydligt mindre än Canon G12. Närmaste konkurrenten är kanske Olympus XZ-1 med 28–112 mm zoom, som också har bra ljusstyrka, f1,8–2,5. Båda har blixtsko med kontakt för LCD-sökare som kan användas i stället för skärmen.

LX7 har en mängd praktiska funktioner: möjlighet att lagra gott om vanliga inställningar som hämtas fram snabbt från två minnesbanker på funktionsratten, 16 filtereffekter, olika bildformat (1:1, 4:3, 3:2 och 16:9 bredformat, alla i full upplösning), ND-filter som ger tre stegs kompensation så att du kan ta bilder i starkt solljus – och med full bländaröppning. Det senare kan vara särskilt praktiskt eftersom kortaste slutartiden 1/2000 sekund kan vara i minsta laget soliga dagar.

Snabb 23-punkts autofokus, upp till 11 bilder i sekunden och full HD-video som lagras i antingen MP4 eller AVCHD med upp till 50 bildramar i sekunden, är mer än vad de flesta systemkameror mäktar med. Ett litet gummerat fält på baksidan samt ett gummigrepp på framsidan gör att LX7 ligger bättre i handen än de flesta av konkurrenternas rivaler.

Skärmen har fått bättre upplösning sedan föregående modell, men är inte lika ljusstark och läslig i solljus som Olympus OLED-skärm på XZ-1. Med hjälp av bländarringen på objektivet kan man välja bländare manuellt från f1,4 till f8,0 i tredjedels steg. Zoomar man in ändras naturligtvis bländarvärdet också, det läser man enkelt av längst ned på skärmen.

Bildkvalitet
Med färre pixlar och mindre bildsensor än Sony RX100 kan man kanske tro att Sony vinner på knock. Men det gör den inte. För som så många gånger förr visar det sig att optiken påverkar minst lika mycket, om inte mer. Leica-optiken i LX7 är nämligen fullt i klass med Zeiss-optiken i RX100. Det betyder dock inte att det finns skillnader i bildkvalitet mellan de två ärkerivalerna.

Sony RX1000 har satt standarden för upplösning och detaljskärpa. LX7 har av naturliga skäl inte samma upplösning men objektivet har så höga prestanda att kameran ändå inte ligger långt efter RX100. Jämfört med föregångaren Lumix LX5 har LX7 bättre brusegenskaper. Här går det utmärkt att använda både ISO 800 och 1600 utan att det dyker upp nämnvärda mängder brus. Vid ISO 3200 är kornbruset däremot påtagligt, och längre upp vid 6400 och 12800 syns även artefakter som färgbrus och reducerad upplösning tydligt i bildfilerna.

JPEG-bildernas färgåtergivning och kontrast kan kännas mer blek än neutral, men det går enkelt att korrigera för i kameran. Råfilerna är däremot en mycket god utgångspunkt för uppskärpning och korrigering, vilket kan ge en strålande filkvalitet som passar utmärkt till utskrifter i A3+.

Objektivet är som förväntat mycket korrekt på alla brännvidder, i synnerhet i centrum. Skärpan avtar ut mot hörnen med full bländaröppning men faller på plats redan vid bländare 2,8. Vid 24 mm är förvrängningen betydande, men blir marginell efter 35 mm och vid 50 mm är den försumbar. Vinjettering är egentligen inte något problem överhuvudtaget, med ett litet undantag för kombinationen 24 mm och f1,4.

De som är intresserade av HD-video vill nog veta att LX7 levererar några av de skarpaste och mest filmlika videosnuttarna av alla vi har sett från kompaktkameror. Stereomikrofon och hög datahastighet på hela 28 Mbit/s ser till att videofilmerna har ett klart ljud och är mjuka och flimmerfiria.

Tillhör tätskiktet
Om vi bortser från att LX7 får se sig besegrad på upplösning, skärpa och brus på höga ISO-tal, är detta väldigt mycket kamera för pengarna. Bildkvaliteten är hög överlag, optiken skarp och användarvänligheten nästan exemplarisk. Dessutom är Panasonic-kameran snabb, har en äkta bländarring, blixtsko och kan kompletteras med en separat LCD-sökare.

Lumix LX7 är en förträfflig entusiastkamera i den här prisklassen, råfilerna är en oerhört bra utgångspunkt för en enastående bildkvalitet.