: Raumfeld Stereo M och Stereo L

Sättet vi lyssnar på musik på förändras ständigt. Från rullbandspelarna som petades av vinyl och sedan kassettbanden på 60- och 70-talen via den digitala revolutionen med CD-skivan i slutet av 80-talet – ett format som var en vansinnigt stor framgång men som nu i hög grad har avlösts av strömning och delvis av nedladdade musikfiler. Nu har man också för första gången börjat avlägsna sig från en traditionell stereo med två eller fler högtalare, en förstärkare och en ljudkälla. Man vill inte längre bara ha ljud i ett rum, utan i många. De så kallade multiroom-systemen har börjat ta över.

 

Praktiskt med trådlöst

Och det är inte svårt att förstå varför. Man behöver bara titta på Sonos och deras många konkurrenter: hur kul det är att enkelt kunna placera trådlösa småhögtalare runtom i hemmet, som kommunicerar tillsammans över nätverket och spelar samma musik samtidigt – eller så kan man spela olika musik i alla rum. De flesta av högtalarna bryr sig inte om vilken strömningstjänst man abonnerar på, eller om man vill spela musiksamlingen som ligger lagrad direkt i mobilen.

 

Både och

Men hur blir det om man vill ha allt det här utan att göra avkall på den traditionella hifi-ljudbilden? Med ett stort och trovärdigt stereoperspektiv, hög upplösning och fyllig bas? Kort sagt: ljudet man får av en traditionell stereo?

Det är här toppserien från Teufel Audios multiroom-märke Raumfeld kommer in i bilden. Där är funktionaliteten från typiska trådlösa högtalare inbyggd i mer traditionella stereohögtalare. Här testar vi de två största modellerna som båda är trevägshögtalare – de återger alltså diskant, mellanregister och bas med separata element. Skillnaden är att den ena, Stereo M, är en stativhögtalare som är gjord för att stå i en hylla eller på stativ, medan den andra, Stereo L, är en golvstående variant med fylligare bas för större rum.

Knappar och volymkontroll sitter längst ner på den aktiva högtalaren i alla modeller. Det betyder att högtalarna kan styras utan fjärrkontroll.

 

Konstruktion

Båda modellerna säljs i par, där all elektronik som nätverksanslutning, digitalomvandling och förstärkning sitter i den ena högtalaren – som alltså också behöver kopplas till ett vägguttag – medan den andra är passiv och får signal genom en vanlig högtalarkabel från den första. När vi säger ”trådlös högtalare” så menar vi alltså att inkopplingen av ljudkällan är trådlös, medan själva högtalarna är beroende av kablar av en eller annan sort.

Man kan själv välja om den aktiva högtalaren ska vara höger eller vänster kanal. Den största modellen, Stereo L, har även analog inkoppling till båda högtalarna, om man till exempel vill använda dem tillsammans med en surroundförstärkare i hemmabion.

För att få plats med tre element i den mindre Stereo M har Raumfeld gjort en koaxialkonstruktion där diskantelementet sitter utanpå mellanregistret, som spelar bakifrån genom en spalt runt diskanten.

Båda högtalarna har fysiska knappar för anslutning, val av signalkälla och volym, men personligen tycker jag att det är bättre att styra allting från mobilen med hjälp av gratis-appen som är överskådlig och enkel.

Du kan spela olika musik i olika zoner.

 

Användning

Högtalarna kopplas till nätverket med kabel eller trådlöst. För optimal stabilitet med trådlöst nätverk, i synnerhet om man tänker spela högupplösta musikfiler, rekommenderas Raumfelds trådlösa nätverksförlängare Expand (700 kr) som skapar ett särskilt trådlöst band för nätverksströmning.

Inkoppling av båda högtalarmodellerna går smärtfritt, både trådlöst och med kabel. Med nätverkskabel hörs ett svagt elektriskt sus från diskanten, vilket tyder på att högtalarna inte helt lyckas göra sig kvitt elektriskt brus från vår nätverksswitch. Det är inte särskilt hörbart men tillräckligt mycket för att jag för en gångs skull ska föredra trådlös anslutning. Och med Expand-förlängaren i närheten märkte jag aldrig några hackningar i musikavspelningen.

Högtalarna får var sin zon, som man kan namnge själv. Ställ det ena paret i vardagsrummet, det andra i sovrummet eller i arbetsrummet. Med appen väljer man om samma musik ska skickas till båda zonerna eller om de ska spela olika låtar. Spotify Connect finns inbyggt, så man kan använda Spotify-appen för att styra musiken. Musiktjänsten Tidal finns i appen, då måste man använda Raumfelds app-gränssnitt, men det funkar finfint. Det går också att strömma från lokalt lagrad musik, i upp till 24 bit/192 kHz-upplösning.

 

Inte helt synkat

En sak som är konstig är att när man spelar samma låt till båda zonerna samtidigt så börjar de så småningom att spela i otakt. Hoppar man tillbaka till början av låten, eller till nästa låt, så spelar de tillsammans igen. Men varje gång flyter det ut efter ett tag. Om man kör en spellista från början till slut så växer avvikelserna och blir större och större ju längre man spelar.

Detta gäller även om musiken har samma samplingsfrekvens, eftersom det ju är exakt samma ljudfil som spelas. Hade det varit den digitala huvudklockan i ett av högtalarparen som varit oexakt så hade det visat sig i form av en liten tonal avvikelse (pitch). Men båda mätte likadant med frekvens-appen Frequency Counter till iOS. Kanske sker det i stället små dropouts som jag inte har hört när jag växlat mellan zonerna? Hur som helst, så som det är nu bör absolut de båda högtalarparen stå i olika rum eftersom de inte spelar musik riktigt i takt.

Spotify-appen går att använda som vanligt tack vare Connect-funktionen.

 

Ljudkvalitet

När vi snackar ren ljudkvalitet befinner vi oss i en helt annan liga än multiroom-systemen från Sonos, Denon Heos eller andra utmanare från Samsung, LG eller vem det nu kan vara. Raumfeld Stereo M och L låter mycket större och bättre. De två modellerna har dock var sin klangkaraktär.

 

Stereo M

Den mindre Stereo M bör allra helst stå på stativ, med båda högtalarna invinklade mot lyssningsplatsen. Då känns stereoperspektivet helgjutet, med röster placerade precis i mitten, medan det blir mer diffust när högtalarna spelar rakt framåt eller när man flyttar sig från sweetspot. Här känns koaxialelementet som en kompromiss, eftersom fasen förskjuts en smula utanför sweetspot.

Grillarna sitter fast med magneter på alla modeller.

Basen går djupare än från många andra högtalare av samma storlek och framför allt röster låter riktigt trovärdiga, med gott om pondus. Högtalarna rullar av lite väl tidigt i övertonregistret, de öppnar sig inte helt och hållet jämfört med exempelvis Dynaudio Xeo 4, en motsvarande högtalare som sammantaget låter strået vassare. Men användarvänligheten i Raumfeld Stereo M är mer genomtänkt med app-styrning. Xeo 4 har däremot optisk och koaxial digitalingång för inkoppling av exempelvis CD-spelare och TV. Det saknar Raumfeld-högtalarna, som är renodlade streaming-högtalare.

 

Stereo L

De golvstående Stereo L låter tämligen annorlunda. För det första har de en mer distinkt diskantåtergivning än Stereo M. Cymbalerna i Siri Svale Bands jazzlåt ”Don’t Explain” är sprödare och skiner mer. Högtalarna går djupare också, så att kontrabasen fyller rummet bättre. Mellanregistret är däremot mer tillbakadraget och bröstklangen från Siri kommer inte fram lika bra med Stereo L. Anslagen på basgitarren är också mindre kontrollerade och tonstrukturen längre upp i basregistret är inte lika god. Golvmodellen flyter ut mer och stereoperspektivet är dessutom inte lika distinkt. Ljudbilden breder ut sig mer och fyller rummet bättre, men centrum av ljudbilden är ganska så diffus.

Raumfeld Stereo L är det trådlösa alternativet för dem som vill ha golvhögtalare av den seriösa sorten.

 

Vart sitt ändamål

Båda högtalarmodellerna har sina styrkor och svagheter. I mina öron ger de minsta mer för pengarna om målet är en ”hifi-korrekt” högtalare. Den större Stereo L är bättre på popmusik tack vare sin stora ljudbild och generösa mängd bas. Men mellanregistret är lite tunt och stereoperspektivet hade kunnat vara bättre.

Som trådlös högtalare är Raumfeld ett intressant alternativ till de små monohögtalarna som präglar det här produktsegmentet. Stereo L och M är inte gjorda för att gömmas undan utan snarare att placeras symmetriskt, precis som man är van vid från traditionella hifi-anläggningar. Om man däremot inte behöver trådlös nätverksavspelning eller multiroom-funktionalitet så är det ingenting som de här högtalarna kan som inte finns på andra ställen. Stereo M kostar lite drygt 9 000 kronor och Stereo L ligger på 15 000 kronor. Lägger man 5 000 kronor på förstärkare så kan man till exempel få ett par Klipsch RP-160 eller B&W 685 S2 med samma budget, som rent ljudmässigt låter betydligt bättre än Raumfeld Stereo M. På samma sätt har man 10 000 kronor att investera i golvhögtalare, till exempel PSB Imagine X2T eller B&W 684 S2, som båda spelar skjortan av Stereo L.

Fast poängen med Raumfeld är att man inte behöver den extra förstärkarklumpen. Man kopplar dem bara till elnätet och sedan till nätverket, så kan man sitta var som helst i huset och styra musiken direkt från datorn eller mobiltelefonen. Och med väsentligt bättre ljud än från de trådlösa anläggningarna från Sonos, Heos, Samsung, LG eller vem som helst.

Ljudnivån kan ställas in individuellt för varje zon eller som allmän.

 

Slutsats

Det är ingen tvekan om att Raumfeld har oerhört spännande multiroom-högtalare i form av den golvstående Stereo L och den mer kompakta modellen Stereo M. De spelar musik trådlöst från mobil eller dator, antingen lokalt lagrade musikfiler eller från streaming-tjänster som Spotify och Tidal. Användarvänligheten är oerhört bra, det enda vi inte gillar är att högtalarna inte spelar synkat när man spelar samma musik i flera zoner samtidigt.

Rent ljudmässigt är det uppenbart att produkterna är seriösa. Mest hifi-korrekt är förmodligen den mindre Stereo M, som har ett bättre stereoperspektiv, en bättre röståtergivning och bra bas som även går djupare än förväntat. Stereo L har däremot en ännu djupare bas och där Stereo M inte öppnar sig helt i diskantregistret så gör Stereo L just detta. Svagheten i Stereo L är ett något tunt mellanregister plus att stereoperspektivet är lite för diffust. Den passar bäst till pop, rock och elektronisk musik, medan Stereo M är den som föredrar kammarmusik, jazz och annan musik där tonstruktur, i synnerhet i mellanregistret, är viktigast.