: Mark Levinson No. 585

Att saker och ting tar tid är Mark Levinsons integrerade förstärkare ett bra exempel på. Vi såg den för första gången 2012. Visserligen bara som en dummy, med ett tomt skal, men det tog inte lång tid för alla forum på internet att koka över av ett unisont: Äntligen!

Mark Levinson hade äntligen presenterat en efterträdare till den snudd på legendariska No 383 från 2000. Deras första och hittills enda integrerade förstärkare.

Men sedan, under highend-mässan i München som går av stapeln varje vår, blev den färdiga versionen av No 585 äntligen lanserad och demonstrerad. Den hade en Mark Levinson-förstärkares alla karaktäristiska drag: den var muskulös och välkontrollerad och hade en kristallklar, nästan kliniskt ren ljudbild helt befriad från säregenheter.

Mark Levinson
Allting börjar i början av 1970-talet, när Mark Levinson gjorde sig ett namn som framgångsrik konstruktör av kostsamma förstärkare. Tillsammans med folk som John Curl och Thomas Colangelo skapade Levinson märket som snabbt blev känt för sina välljudande förstärkare.

Levinson själv har slutat för länge sedan, numera ägs företaget av Harman International. Som också äger bland annat JBL, Revel, AKG och som nyligen tog över B&O:s bilstereodivision.

Mark Levinson är alltså i gott sällskap, och koncernens klara flaggskepp på elektroniksidan.

Efterlängtade integrerade No 585 är en direkt efterträdare till No 383, men är en helt ny design som bygger på förstärkarmodulen i den 300 watt potenta effektförstärkaren No 532H, som kostar 95 000 kronor.

Den integrerade förstärkaren lämnar 200 watt per kanal och ska vara kapabel att leverera effekten kontinuerligt även när impedansen sjunker till 2 ohm. Sådant kräver en stabil strömförsörjning och ett kraftigt konstruerat utgångssteg. Effekten bör räcka även för tungdrivna högtalare, möjligtvis med undantag för elektrostater som har ytterst låg impedans. Typiskt 1 ohm eller ännu lägre.

Seriösa terminaler och en inbyggd DAC med hela sex ingångar.

DAC
Den mest väsentliga skillnaden mot 383-förstärkaren är en inbyggd digitalomvandlare för digitala ljudkällor. Mark Levinson har valt samma processor från ESS som sitter i de flesta highend-omvandlare, den klarar av att arbeta med till 32-bitars upplösning, upp till 192 kHz. Det sänker brusgolvet betydligt och kan potentiellt öka dynamiken och även upplösningen.

Det finns ingen skivspelaringång, men fyra analoga ljudingångar varav en är balanserad med XLR-kontakter. De digitala ingångarna är fler: en USB-port som stöder DSD-filer, en AES/EBU med XLR-kontakt, två optiska och två koaxiala.

Man kan också koppla in en subbas via en separat utgång, med ett 80 Hz högpassfilter så att det går att använda förstärkaren i en 2.1-konfiguration.

På baksidan finns kontakter för nätverk, USB-uppdatering av programvara, RS-232, IR-sensor och 12-volts styrsignaler för enklare integration i anläggningen.

Förstärkaren är utrustad med Harman Clari-Fi, en avancerad signalbehandling som ska förbättra ljudet från komprimerade musikfiler som MP3 och AAC.

Det finns många inställningar. Dels släckning av display, namngivning av ingångar och annat, men det mest intressanta är möjligheten att välja ett passande filter för digitala PCM-signalkällor. Fast, Slow och Mphas har olika filterkaraktäristika och kan aktiveras för att ändra hur brant eller flackt digitalfiltret ska vara. Vilket ger subtila utslag i hur musiken återges.

Kristallklart och dynamiskt
Merparten av testet utfördes med en MacBook Air som signalkälla, med musiken överförd till förstärkarens USB-DAC-ingång. En Rega RP8-skivspelare, kopplad till Ayres fantastiska RIAA-steg P-5xe, och McIntoshs SACD-spelare MCD500 användes också under de veckor vi testade No 585.

Enklaste sättet att beskriva ljudet från ML-förstärkaren är ”mäktig dynamik” och ”kristallklar ljudbild”. Precis som No 532 och 532H, som vi har testat tidigare, har förstärkaren järnkoll. Den fick prova på olika högtalare, från Audiovector SR3 AA till Sonus faber Lilium, och tog kommandot fullständigt redan från första takten.

Öppningslåten på Steve Gadds senaste jazzplatta, ”Foam Home” från skivan 70 Strong, har en ganska så tung basgång och ett markerat trumspår. Här grävde förstärkaren fram en basdynamik man sällan hör maken till, virveltrummans hårda klang trycktes upp rakt i ansiktet samtidigt som bastrumman masserade magen. Med total kontroll.

No 585 är lite rappare och har en stramare bas än McIntosh MA8000 (100 000 kr), som däremot har en mer organisk och varmare klang, och den är påtagligt starkare än Ayre AX-5 (100 000 kr).

Med en 900 VA-transformator och kraftiga utgångssteg är Mark Levinson oerhört strömstark, och det hörs.

Cello är ett instrument som är väldigt svårt att återge korrekt. Antingen blir klangen för grund, så att instrumentets fina undertoner inte kommer fram bra, eller så återges den för tunt eller för tjockt. Men inte här.

Klangen från Truls Mørks cello återgavs kusligt levande. ML-förstärkaren skapade en ovanligt djup rymd som gjorde att jag fick en holografisk scen mittemellan högtalarna, och klangen från instrumenten gav mig gåshud! Tillsammans med Sonus faber-högtalarna skapades synergieffekten vi alla eftersträvar när vi sätter ihop en anläggning. Här klaffade allt till 100 % och jag kan inte påminna mig att jag har hört lika många olika klangfärger från en cello hemma i mitt lyssningsrum. Inte ens på konsert.

Vilde Frangs violininspelning med Mozart-stycken är rena paradnumret, den låter kristallklart och fullständigt ofärgat genom ML-förstärkaren. På samma gång är ljudbilden så öppen att det känns som om det inte finns detaljer i musiken som inte kommer med. Här är förstärkaren i sitt esse när det handlar om dynamik – återigen – och lyckas samtidigt få fram djupet i fiolens klang på ett föredömligt sätt.

Robben Fords senaste album, Into the Sun, lät enormt levande, nästan som en konsert. Det är ofta den dynamiska kontrastens elasticitet som skiljer live från skiva, men här fick jag känslan av att det lät mer live än studio. Samma känsla fick jag av Marcus Millers ”Afrodeezia”, där slaphand-bas avlöses av korta synkoperingar, saxsolon och mycket annat – på det stora hela en spännande jazzplatta. Förstärkarens förmåga att behålla gunget utan att snåla med ström ger livekänsla även med det här studioalbumet.

Veckorna med No 585 har givit mig mycket glädje. Framför allt för att den har en otroligt välljudande DAC och naturligtvis på grund av ljudkvaliteten, som tveklöst kan kallas för referensklass. Få andra integrerade förstärkare är lika nyanserade, detaljerade och samtidigt dynamiska och levande att lyssna på.

Referensljud
No 585 är ännu en milstolpe från Mark Levinson. Precis som den utgångna, men fortfarande hett eftertraktade, No 383 levererar den en ljudkvalitet som kommer att vara åtråvärd under lång tid framöver. Tack vare en synnerligen bra DAC-sektion och en gudomlig ljudkvalitet saknar den ingenting – utom skivspelaringång. Den är tyvärr kostsam, och har svår konkurrens i prisklassen runt 100 000 kronor, men vi tvekar ändå inte att utnämna Mark Levinson No 585 till den bästa integrerade förstärkaren vi har hört.