: Gryphon Diablo 300

Djävulen förknippas ofta med musik. Den mest kända historien handlar om bluesartisten Robert Johnson, som på 1920-talet ska ha sålt sin själ till Djävulen i en vägkorsning i utbyte mot en enastående bluestalang.

Går man längre tillbaka i tiden så hittar man faktisk Djävulen i musiken. Diabolus in Musica är ett begrepp som används om en dissonant ton som kan vara mellan F och F#, ett intervall mellan två toner, (”tritonus”), som återfanns i musik från medeltiden men som var bannlyst i medeltida kyrkomusik.

Mycket senare blev även rockmusik stämplad som Djävulens musik. Han nämns förvånansvärt ofta i samband med musik och har fått skulden för unga människors förfall när de har hängivit sig åt rock, blues, jazz och till och med pop. Inte ens The Beatles slapp undan påstådda förbindelser med Djävulen i det puritanska Amerika på 60-talet.

Bland annat därför är det inte alls opassande att danska Gryphon kallar sin största integrerade förstärkare för Diablo. Eller Diablo 300, som den senaste versionen heter. En massiv best på 38 kilo som pumpar ut 300 watt med samma blixtsnabba kraft som en Formel 1-motor. Ett veritabelt kraftverk som har en förmåga att sparka igång även den tristaste högtalare.

Det är ett jobb som bara de allra mest potenta förstärkarna mäktar med. För det krävs muskler för att driva stora högtalare, framför allt i stora rum, och är det något som den här djävulskt kompetenta förstärkaren har så är det just muskler. Men den kan mer än så.

Diablo ställer upp i en annan klass än den 300 watt kraftfulla Hegel 360 (46 000 kr) och ersätter en av de bästa integrerade förstärkarna vi har testat någonsin: den ursprungliga Diablon som vi testade så tidigt som 2007 – en förstärkare som fortfarande väcker varma minnen.

2007 är länge sedan i en bransch som befinner sig i förändring. Sedan dess har skivspelaren fått sin renässans och blivit populär igen, medan CD-spelaren nästan har försvunnit. Strömning har tagit över som digitalt musikformat, oavsett om låtarna kommer från Spotify, Tidal eller Apple Music. Det betyder att det finns ett behov för förstärkare med andra egenskaper, till exempel inbyggd digitalomvandlare eller skivspelaringång. Det går nämligen att få utmärkt ljudkvalitet från strömningstjänster, i synnerhet Tidal som har musiken i CD-formatets 16-bitarsupplösning.

Därför hittar man DACar även i highend-förstärkare. Men i Diablo 300 har Gryphon gjort en lite egen variant på temat.

 

Utbytbar digitalomvandlare

Här sitter det inte ett helt vanligt kretskort med dyra DAC-kretsar. De närmaste konkurrenterna, till exempel Audio Researchs integrerade GSi75, har DAC integrerad på samma sätt som Mark Levinson No 585 och McIntosh MA800. Men inte Gryphon-förstärkaren. Den kan köpas med installerad DAC-modul, som vårt testexemplar har, eller så kan man köpa det separat längre fram. Det innebär att det går att uppgradera till bättre ljud när det dyker upp bättre DAC-kretsar, så ur den synvinkeln är förstärkarens digitala del framtidssäker.

Gryphon har nämligen slaktat sin 200 000-kronors-DAC Kalliope och stoppat in DAC-kretsarna från den i en modul som passar i Diablo och som monteras från baksidan. DAC-kortet stöder musikfiler i både PCM upp till 24 bit/192 kHz och DSD upp till DSD256 (DSD512 via Windows) så att man kan spela musik från streaming-tjänster som Tidal HiFi, 2L eller HDtracks som har minst 16-bitars musikfiler. Samma som vi är vana vid från CD-skivorna.

Vinyl-nostalgikerna kan köpa till Gryphons RIAA-kort till Diablo 300, då får de skivspelaringång för MM- och MC-pickuper.

Bra stamtavla

Den utgångna Diablo-förstärkaren är en av de roligaste förstärkarna vi har testat. Så när efterträdaren visades upp på highend-mässan i München 2015 fanns det inte skuggan av ett tvivel. Diablo 300 hamnade omedelbart högt upp på listan över kommande tester.

Den är en helt ny konstruktion, som delvis bygger på förförstärkaren Pandora i två kabinett (300 000 kr) och effektförstärkaren Mephisto (550 000 kr). Generna har med andra ord fina anor.

Diablo är naturligtvis inte lika påkostad med lika stora nätdelar, och har betydligt färre komponenter i ett enda – inte tre – kabinett. Priset är, åtminstone relativt sett, enklare att handskas med. Behöver man inte DAC – eller har redan en separat sådan – så kostar Gryphon-förstärkaren inte så mycket mer än motsvarande integrerade från Ayre, Burmester, T+A eller ovan nämnda Mark Levinson.

Diablo 300 pumpar ut 300 watts effekt (i 8 ohm, 600 watt i 4 ohm) i ett vansinnigt tempo och med kraft som känns ändlös. En kondensatorbank på massiva 136 mikrofarad fyller utgångstransistorerna utan hörbar tvekan och Flemming Erik Rasmussens konstruktion har en oerhört utsträckt frekvensrespons från 0,5 Hz till 350 kHz.

Den säljs för övrigt med en enkel fjärrkontroll, som har en milt sagt ovanlig design. Fjärren ser ut som ett svarteloxerat, fyrkantigt rör med en stor klädnypa i ena änden. Små utstickande knappar styr volym, insignal, dämpning av ljudet (mute) samt av/på.

Förflyttar man sig till styrpanelen på den högresta fronten så kan man göra en djupdykning in i menyerna och ändra namn på ingångar, välja ingångsnivå och bland annat växla mellan två olika filterkaraktärer för digitalingångarna. Dem rekommenderar jag att man provar sig fram med, eftersom klangen ändrar karaktär när man ändrar filtertyp.

Kraft och finess

Precis som man kan förvänta sig av Gryphon Audio är kvaliteten oklanderlig. Det slående stringenta kabinettet är byggt som en pansarvagn, med transistorernas kylflänsar integrerade i stället för utstickande på sidorna. De kanske bästa kabelterminalerna jag har sett är lekande lätta att använda och förstärkarens reläer ger ifrån sig tillfredsställande klickningar som bekräftelse när man byter ingång.

Flemming Rasmussen säger att de på insidan har så korta signalvägar som möjligt, det finns nästan inga kablar och signalen färdas genom 105 mikron tjocka kopparbanor på kretskort med dubbla och fyrdubbla lager. Den stora Holmgren-transformatorn har dubbla vindlingar och vakuumkärna för att fullständigt dämpa mekaniska störningar. Hela förstärkaren, från transformatorn till utgångarna, är byggd som två monoförstärkare i ett chassi. Dyrt och tidskrävande, särskilt som den dessutom är helbalanserad, vilket kräver både fler komponenter och en hög komponentkvalitet.

Det knäpper i den när man ställer in volymen. I 43 steg från en processorstyrd reläkontroll som reglerar volymen med så få komponenter som möjligt för att minimera störningar.

Störningar är inte heller det första man tänker på när musiken dundrar fram ur högtalarna som ett jaktplan på ett hangarskepp. Förstärkare av den här kalibern har en speciell förmåga att få upp basen i naturlig skala, med samma dynamik som man förväntar sig från en konsertscen. Eller uttryckt på ett annat sätt: Du har inte hört bas återgiven riktigt bra förrän du har hört en kraftfull highend-förstärkare. Men det är inte bara basåtergivningen som är sublim här, Diablo 300 är så nära den kompletta integrerade förstärkaren jag någonsin har hört.

Ovan nämnda Audio Research GSi75 är inte på långa vägar när lika potent och levererar inte samma dynamiska kontrast. Inte i basen heller, som är stram och definierad i rörförstärkaren men stenhård och blixtsnabb i Diablo-förstärkaren. GSi75 är lite öppnare och ger mig lite ger lite mer djup i mellanregistret. Tonerna är mer viktlösa än här, mildare om du vill, men elgitarrer, elpianon och perkussion svänger ännu mer av rock’n’roll.

En svängom med Dire Straits ”Love Over Gold”, på en Rega RP8-skivspelare med Dynavector MC-pickup och Ayre P5xe-pickupförstärkare, gav mig den bästa upplevelsen hittills med det legendariska albumet. Titelspårets diskreta trummor har jag inte hört lika bestämda och dynamiska sedan jag testade McIntosh MC601 på 600 watt och Ayres MX-R-monoförstärkare på 300 watt. Basen är mäktig och kraftfull, och gitarrer och trummor fyller rummet precis som på en livekonsert. Här verkar det som om en subwoofer är inkopplad till anläggningen, men det är det inte.

Den helakustiska liveinspelningen med Keith Jarretts trio från Montreaux på CD får ett driv och engagemang från förstärkaren som skickar sinnena tillbaka rakt till inspelningsdagarna 2007. Det är den här känslan av närvaro som gör upplevelsen av highend-förstärkare så realistisk.

Första låtens bas- och trumsolo får baselementen att hamra i Sonus faber-högtalarna medan cymbalerna är skarpt fokuserade i den stora ljudbilden som förstärkaren presenterar. Diablo 300 är varken ljus eller mörk i klangen, snarare neutral, fast fyllig utan att låta luddig. En McIntosh MA8000 är lite varmare i klangen, Ayre AX-5 är lite tunnare, medan Diablo-förstärkaren lyckas få fram värmen i röster, stråkar och körsång samtidigt som den tecknar en finmaskig bild av de ljusaste tonerna.

Gryphon-förstärkaren lyckas med konststycket att vara kraftfull, dynamisk, luftig och raffinerad på samma gång. Precis som vi förväntar oss av dyra för- och effektförstärkarkombinationer, men sällan av integrerade förstärkare.

Skalan som musiken får genom Diablo 300 påminner också mer om dyrare förstärkarkombinationer. Presentationen av musiken trycks inte upp i ansiktet på dig, utan antar den fina tredimensionalitet som skapar den magi i vardagsrummet som bara en välbalanserad anläggning med en riktigt lyckad förstärkarkonstruktion kan ge.

I mitt lyssningsrum på strax under 30 kvadratmeter lyckades jag aldrig tömma förstärkaren på kraft. Den spelade oförtrutet vidare när jag rattade upp volymen på David Bowies avskedsalbum – som strömmades via USB från Amarra for Tidal – ”Blackstar” till öronbedövande ljudtryck.

 

Bättre än det mesta

Även utan den inbyggda DAC-sektionen är Gryphon Diablo 300 ett av de bästa köpen för den som letar efter den slutgiltiga förstärkaren. Den som ska spela musik i 20 år och klara allt. Den är inte billig, men så är de bästa sakerna här i livet antingen gratis eller kostsamma. Det finns inget mellanting. Inte här heller. Tar man med Gryphon-DACen i beräkningen så sticker priset iväg, men då får man antagligen den mest välljudande digitalomvandlaren i någon förstärkare vi känner till. Den kombinationen levererar totalupplevelser som få andra, och säkrar ägaren framtida uppgraderingar av DACen. Det blir svårt att bygga en bättre integrerad förstärkare än så här, någon sådan dröjer det nog innan vi ser.