: Canon EOS 1D X

Om inte minnet spelar mig ett spratt så kan jag inte erinra mig någon fotograf eller läsare som har klagat över för få pixlar. Min egen erfarenhet är att antalet pixlar har ytterst lite med begreppet bildkvalitet att göra. Det finns andra egenskaper som är av större betydelse. Färgåtergivning, dynamik och tonomfång är begrepp som hänger mer ihop med bildkvalitet än vad antalet pixlar gör.

Så länge dessa egenskaper finns på plats kan man gå vidare till nästa krav på specifikationslistan. Och här finns det två inriktningar bland proffsfotografer. Några behöver ett fotoredskap för studio- eller location-foto, andra måste ha ordentligt väderskydd, hög bildhastighet och ändlös batteritid så att de klarar hårda strapatser utomhus. För att bara nämna något. Den senare gruppen har egentligen två alternativ: Nikon D4 och Canon EOS 1D X. Båda känns som utmejslade ut granit och byggda för många års tuffa tag i allsköns väder samt utrustade med den bästa autofokuseringen, ljusmätningen och bildbearbetningen som Nikon och Canon kan uppbringa.

Likheterna är fler än olikheterna. Nikon D4 har en 16-megapixlars CMOS-sensor i fullformat (24 x 36 mm) medan Canon EOS 1D X har en 18-megapixlars. En obetydlig skillnad i upplösning alltså, och båda stöder HD-video i full 1080p-upplösning, klarar ljuskänslighet upp till ISO 204 800 samt har väderskyddade hus i metall med slutare som är testade för att överleva hundratusentals exponeringar.

Canon-kameran tar bildserier med 12–14 bilder/s och har 61 fokuspunkter, Nikon-kamerans motsvarande siffror är 11 bilder/s och 51 fokuspunkter. Båda har fokusspårning, mikrofoningång och inte minst stora kamerahus för att få plats med all elektronik och tillräckligt stora batterier.

Stor, snabb och kompetent
Kameror som EOS 1D X och Nikon D4 passar perfekt för sport och action, naturfotografering av vilda djur – i Afrika eller på Nordkalotten – men är inte lika idealiska för porträtt och landskap. Inte för att det är något fel på bildkvaliteten, den är utmärkt, utan för att landskapsfotografer inte behöver vertikalgrepp, hög bildhastighet och HD-video. Fast det är klart att Canon gärna ser att studiofotografer som har haft den numera utgångna EOS 1Ds i studion ska välja EOS 1D X som ersättare.

Hastighet, eller förmågan att föreviga föremål som rör sig med hög hastighet, är precis vad Canon-kameran är byggd för. Räkna med att se många EOS 1D X på TV-sändningar från idrottsarenor i framtiden. En kamera som den här fokuserar blixtsnabbt på rörliga motiv, fryser ögonblick i knivskarpa bilder, oavsett om det handlar om friidrott eller Formel 1. Till exempel kan autofokusens känslighet fintrimmas för att följa rörelser som accelererar eller decelererar snabbt, som en explosiv 100-meterslöpare.

EOS 1D X har en Gigabit Ethernet-port för överföring av bilder och video direkt till dator.

Teknik
På insidan av huset är allting byggt runt den nya CMOS-sensorn, som alltså är 24 x 36 mm stor (fullformat, samma som 135-mm-film) och har 18 megapixlar. Bildsensorn är kopplad till två Digic 5+-bildprocessorer med 16 kanaler och dubbla linor till processorn – en fördubbling jämfört med föregångaren – för att kunna överföra data från sensorn till minneskortet så snabbt som möjligt. Och det är en av anledningarna till att kameran klarar så mycket som 14 bilder/s om man lagrar dem som JPEG. Lagrar man dem som råfiler är hastigheten 12 bilder/s, eftersom datafilerna är större och tar längre tid på sig att skrivas till minneskortet – ett eller två Compact Flash-kort med hög skrivhastighet (UDMA 6 eller 7).

HD-video i 1080p
Canon-kameran är helt förberedd för videofilmning. Den spelar in film i full 1080p-upplösning och med 30, 25 eller 24 bildramar i sekunden. Den kan dessutom lagra video i All-I-format, som har ytterst låg videokomprimering och nästan sparas som en råfil som kan redigeras efteråt. Även IPB-komprimering stöds, vilket inte tar lika mycket plats på minneskortet som All-I. Kameran loggar tidkodning och ljudet från en extern mikrofon kan justeras nästan steglöst (64 steg). Det går också att styra slutare och bländare när man filmar.

Bildkvalitet
Granskningen av flera hundra bilder gav mig ingen större anledning att gnälla. Canon har gjort ett fenomenalt jobb med bildbearbetningen och brus är inget tema upp till ISO 1600, där ett marginellt inträde av kornbrus blir gradvis synligt i 100-procentsvisning på skärm, upp till ISO 6400, men inte i utskrifter. Där ser man inte mycket orenheter eller förlust av upplösning och färgmättnad förrän vid ISO 12800, och även där är det marginellt. ISO 51200 är brukbart för mindre utskrifter, men som så ofta är det högsta ISO-värdet 204800 bara av akademiskt intresse, det går knappt att använda till något annat än småbilder.

Detsamma gäller HD-video, där bildstörningar har en tendens att drunkna ”in motion”, men där ISO 6400 och 12800 ger superrena filer på vår trofasta 52-tummare från Philips 9000-serie. Videoinspelningarna är fullt i klass med det bästa jag har sett från EOS 5D mkII och Nikon D800, och även om jag inte är säker på att HD-video kommer att vara kamerans primära användningsområde så finns det ingenting som tyder på att videokvaliteten är sämre än i andra systemkameror i proffsklassen.

Personligen är jag mer intresserad av färger och dynamik, det tycker jag har större betydelse för hur naturliga bilderna ser ut. Och Canon-kameran kommer inte att göra någon besviken. Färgmättnaden och balansen är strålande och kameran fångar alla höstens färgtoner, hudtoner och högdagrar bättre än det mesta annat vi har testat av fullformatkameror, bortsett från Nikon D4 som följer Canon-kameran som en skugga när det gäller bildkvalitet. I alla discipliner.

Testets utfördes med Canons nya 40 mm/f2,8 STM, nya EF 24–70 mm/f2,8 II och Tamrons 24–70 mm/f2,8. Inget av objektiven gjorde skam på kamerans upplösning och skärpa. En jämförelse med EOS 5D mkIII:s 22,3 Mp-upplösning visade hur lite det kan skilja i subjektiv uppfattning av bildkvalitet – när andra faktorer än ren detaljupplösning är avgörande för hur man uppfattar bilderna.

Det förutsätter naturligtvis att bilden är skarp. Och det blir den med den här kameran. Panoreringar med rörliga motiv gav mig en 100-procentig fångst av skärpa. Det behövs snabba bilar för att utmana fokusprecsionen. Hastigheter på 90–110 km/h rakt emot kameran ger många autofokussystem problem. Men även utan några finjusteringar av kamerans autofokus kunde den fyra bildserier med 12 råfiler i sekunden, utan att en enda bild blev oskarp. Det var först efter en lång bildserie där motivet kom väldigt nära som jag fick en och annan oskarp bild. Och då var det alltid sista bilden i serien.

Bara för proffs
En kamera i den här klassen kostar fläsk. Å andra sidan är den inte tänkt för alla. Canon EOS 1D X är perfekt för krävande yrkesfotografer och erfarna amatörer som behöver en väderskyddad och gedigen arbetskamera. Kraven på pålitlighet, fokusprecision och bildhastighet gör att somliga är villiga att acceptera det höga priset. Amatörfotografer bör hellre ta en närmare titt på EOS 650D, medan krävande proffs som har råd med det bästa kan välja mellan Nikon D4 och EOS 1D X. Den senare är den snabbaste, inte bara i sin klass utan av alla. Och den befinner sig i High End-klassen på alla andra områden också.