: Ayre Twenty

Gudarna vet vad det var som hände. Jag glömde tid och rum och tänkte inte på det vansinniga priset. Så här blir det, tänkte jag när jag återfick sansen. Så här blir det när man har råd att köpa den allra bästa utrustningen.

För att priset är helt galet är det ingen tvekan om. En halvmiljon för ett par förstärkare låter som vanvett. Dessutom måste man ha högtalare, en förstående livspartner, gott om plats och helst en signalkälla som spelar musiken. Annars är det inte ingen poäng att lägga så mycket pengar på en förstärkarkombination.

Innan man vet ordet av har man passerat miljonen. För en stereo. Jag kan redan höra grannarna skratta i bakgrunden.

Men för somliga är det värt det. En del hoppar över sommarstuga, båt, dyra semestrar eller dyra bilar för att uppfylla drömmen om bra ljud hemma. För detta yttersta fåtal musikälskare är Ayres förstärkare långtifrån okänt territorium.

På bara ett par årtionden har Ayre nått den högsta ligan och highend-entusiasternas medvetanden. Förstärkarna från Charlie Hansens team i Boulder, Colorado i USA, är något av det finaste man kan driva highend-högtalare med.

Ut med det gamla

Vi har testat Ayres förstärkare många gånger. Från deras enastående 60-wattars integreras till de massiva monoförstärkarna på 300 watt. Varje gång har vi blivit lika förtjusta. De är faktiskt några av de yppersta som går att köpa för pengar.

Det gäller även exempel KX-R och VX-R, för- och effektförstärkaren vi testade för fem år sedan. De tillhör referensserien, därav R:et i beteckningarna, och är gjorda av gjutna aluminiumkabinett med CNC-frästa kylflänsar och profiler. Samma sak gäller de två vi testar den här gången, Twenty-versionerna ser precis ut som dem som vi testade 2010.

In med det nya

Men under de tjocka aluminiumplåtarna är allt nytt. Allt utom transformatorerna. Resten, som kretsar och kretskort, är helt nya konstruktioner. Strömregleringen och alla delar inklusive fjärrkontrollen är nya.

Förstärkarna är helbalanserade och signalen är jordad hela vägen från ingången till högtalarkablarnas terminaler på baksidan. Det reducerar mängden RF-brus, dämpar elektromagnetisk interferens och minimerar risken för överhörning.

Feedback

Effektförstärkaren VX-R Twenty har genomgått samma förvandling på insidan, men är fortfarande en tvåkanalig förstärkare som lämnar 200 watt i 8 ohm och 400 watt i 4. Den är en stereoversion av den häftiga, 300 watt kraftfulla monoförstärkaren MX-R, som också finns ombyggd till Twenty-version.

Som vanligt nrä det handlar om Ayre finns det ingen negativ återkoppling – feedback – i signalvägen för att reducera förvrängning i utgångssteget. I stället har förstärkaren Ayres egen uppfinning, EquiLock. Som är konstruerad för att ge en fullständigt linjär spänningsrespons till alla transistorer i hela frekvensområdet upp till 250 000 Hz.

Båda förstärkardelarna har Ayres Power Line RFI-nätfilter inbyggd för att hålla nätbrus borta.

Analog

Förförstärkarens nydesignade VGT-volymkontroll (Variable Gain Transconductance) reglerar volymen (gain) i 60 steg och signal/brus-förhållandet är konstant oberoende av volym. Signalen är fullständigt linjär, utan att förvrängningen ökar när volymen går upp.

På baksidan finns fyra balanserade och fyra obalanserade ingångar. Konstruktionen är helt analog, utan USB eller digitala ingångar, och har inte heller någon skivspelaringång. Informationen på displayen kan dimmas och i inställningsmenyn går det att byta namn på ingångarna och justera ingångskänslighet, balans och gain.

Effektförstärkaren har behållit Ayres kraftfulla kabelterminaler som är superlätta att använda men bara passar för högtalarkablar med spadar. I gengäld får man ett säkert fäste och stor kontaktyta med de speciella terminalerna.

Ljudet av en halvmiljon

Pengar kan inte köpa lycka, sägs det, men det här är inte långtifrån. Ayre-kombinationen ligger på min topp-fem-lista över highend-förstärkare när det gäller ljudkvalitet. Intressant nog finns det ingen större skillnad mellan Ayre-paret och Mark Levinson No.519 och No.534.

Med Ayre är klangen lite varmare, men båda låter så rent och oförvrängt att man måste leta med lupp för att hitta skillnader i hur de återger musik. Genom Canton Reference 3K saknar jag nästan lite färg i ljudbilden. Så stramt och neutralt låter det. Det spelar ingen roll vilket slags ljudkälla man använder. Jag använde CD-drivverket McIntosh MDT450 och Tidal HiFi från en MacBook direkt till Ayres QX-5 Twenty. Det är en digitalomvandlare som har en uppsjö av digitala ingångar, en avancerad ESS-DAC (ES9038PRO med en kvartsbaserad Morion-oscillator) och massor av Ayre-teknik som vi ska återkomma till i ett separat test.

Placido Domingos lyriska röst i Verdis opera ”Nabucco” från 1983 lät så nära fulländad att jag inte hittade något att sätta fingret på. Under Sinopolis strama ledning har kören en hel del spelrum och ouvertyren är helt enkelt ett musikaliskt fyrverkeri. Det finns inte en enda sekund av upplevelsen som överskuggas ens en gnutta av klangliga felsteg. Basen är extremt välkontrollerad även när jag vrider upp, och ljudbilden är bergfast i rummet.

Det nyutgivna albumet ”Drunk” med hyfsat okända Thundercat är ett exempel på hur högt man kan spela utan att höra någon distorsion. Basen ligger tungt i botten och röster och instrument dyker upp på olika platser i den stora ljudbilden. Som nästan är bredare och djupare än vårt testrum.

Dynamik är ingenting utan kontrast, men här är den enorm. I de svagare partierna i London Grammars nya singel ”Rooting For You” hör du så små klangnyanser att du inte tror dina öron. Kanske är det enklare att upptäcka de små nyanserna eftersom det inte finns någon hörbar förvrängning, under alla omständigheter är det skrämmande hur mycket mer levande musiken är när detaljerna framträder så obeslöjade i ljudbilden.

Med Solanges R&B-platta ”A Seat At The Table” och Kandace Springs jazzalbum ”Soul Eyes” kan du doppa öronen i praktfulla vokalprestationer. Inte bara det, du kan blunda och formligen känna närvaron i rummet. Så levande blir musiken när man hostar upp så här mycket pengar.

Jag måste återigen nämna Mark Levinson-kombinationen. Som jag föredrar eftersom den är mycket mer flexibel. Det låter inte bättre och priset är detsamma, men du får mer för pengarna med Mark Levinson. CD-spelare, strömning, DAC och förförstärkare – och en galet bra effektförstärkare.

Men en sak är bättre hos Ayre. Åtminstone för de som är intresserade av de små detaljerna. Twenty-kombinationen har en odefinierbar förmåga att ge dig sällsynta aha-upplevelser, till exempel smånyanser du aldrig har hört förut. För vissa är det en tillräckligt bra anledning att välja Ayre framför andra förstärkare.

En suck från hjärtat

En helanalog förstärkarkombination i klassisk tappning verkar kanske som gammalt vin i våra dagar. Utan DAC, skivspelaringång eller strömning kan man undra om den är värd alla pengarna. Och det kan jag definitivt svara Ja på. Om man vill gå upp till den här klassen för att få den gudomliga ljudkvalitet som Ayre-paret kan ge, är jag säker på att man också är villig att lägga pengar på en separat DAC, skivspelarförstärkare och streaming-spelare. Då kommer man definitivt till highend-himlen. Den enda offret som krävs är att man skiljs från en kolossal summa pengar. Somliga tycker att det är värt det.

Utan DAC, skivspelaringång eller strömning kan man undra om den är värd alla pengarna. Och det kan jag definitivt svara Ja på.