Imoderna smartmobiler har de flesta av oss halva våra liv dokumenterade och många av våra hemligheter gömda. Våra kontakter, personliga foton, inloggningar till olika tjänster, lösenord, ekonomiska uppgifter och annat vi inte vill ska komma på avvägar. Alltså är det en god idé att skydda innehållet på något sätt. Det vanligaste är att man sätter ett lösenord eller en kod som måste anges när man låser upp mobilen.
Problemet är att det är besvärligt. Att tvingas knappa några gånger varje gång man vill se varför det surrade i luren blir efter ett tag irriterande. Alltså struntar förvånansvärt många i att ha någon kod alls, vilket kommer surt efter när man tappar bort mobilen. Eller när lustigkurrar postar saker i ens namn på sociala nätverk när man lämnat den obevakad för ett ögonblick.
Fingeravtryck är smidigare än koder
Det har Apple försökt lösa i den nya iPhone 5S med en fingeravtrycksläsare, som kallas för Touch ID. Att bygga in en sådan är inget nytt på datorer, där har det länge funnits en liten läsare under tangentbordet. Men problemet med dem är att de är besvärliga att använda och att de är för petiga. De läser nämligen avtrycket genom att man drar sitt finger över en liten remsa med en sensor. Lutar man fingret lite annorlunda än när man registrerade avtrycket eller om man drar med fel hastighet så kommer man inte in. Alltså hoppar många över att använda den.
Apparater med iBeacon kan avgöra hur långt de är från varandra.
Apple har istället använt en ny typ av fingeravtrycksläsare i hemknappen på framsidan. Den läser av hela fingeravtrycket på en gång så att man inte behöver dra fingret över sensorn. När man registrerar sitt fingeravtryck så får man sätta ner fingret flera gånger i olika vinklar så att det inte spelar roll hur man sätter ner det. Dessutom struntar den i om man vridit på fingret eller inte. Resultatet är en smidig fingeravtrycksläsare som enligt vår erfarenhet fungerar snabbt och varje gång.
Säkerheten i fingeravtrycksläsare
Enligt Apple så läser Touch ID dessutom inte av ytskiktet på fingret utan går ner i det levande skiktet under lagret med döda hudceller. Det ska göra att mindre skador på fingret inte spelar någon roll så längre de inte går för djupt. Det påstås dessutom att det skulle göra läsaren betydligt säkrare eftersom man inte kan använda ett avhugget finger för att logga in med. Andra påstod att man inte heller skulle kunna kopiera någons fingeravtryck vilket varit ett problem med tidigare läsare.
Det visade sig inte vara sant då den tyska hackerklubben Chaos Computer Club ganska omedelbart efter lanseringen laddade upp en video på nätet där de demonstrerade hur man knäckt säkerheten. Ett högupplöst foto av ett fingeravtryck på glas skrevs ut på ett papper. Mönstret fördes över till latex som sedan kunde användas för att låsa upp mobilen.
Men det betyder inte att fingeravtrycksläsare än värdelösa och att vi ska gå tillbaka till koder igen. Det är fortfarande betydligt besvärligare att kopiera någons fingeravtryck än det är att luta sig över någons axel och lägga koden på minnet. Och det är betydligt snabbare och enklare att använda fingret än det är att knappa koder. Det betyder att fler kommer att låsa sin telefon istället för att lämna den öppen. Och det är hela poängen med tekniken, inte att den skulle vara fullständigt säker.
Den personliga integriteten
När Apple presenterade sin teknik började konspirationsteorierna så klart florera på nätet. Speciellt med tanke på alla avslöjanden om hur amerikanska säkerhetstjänsten avlyssnar våra telefoner och internettrafik. Det sades att vi nu alla frivilligt skulle lämna våra fingeravtryck till NSA som enligt de paranoida självklart kunde komma åt innehållet i Apples mobiler.
Bakom hemknappen på framsidan gömmer sig fingeravtrycksläsaren.
Men de som framförde de här teorierna förstår inte hur man lagrar fingeravtryck. Precis som när man skapar ett lösenord på en webbsajt så är det inte själva koden eller avtrycket som lagras. Istället utför man en mängd matematiska beräkningar och lagrar kontrollsumman, eller hashvärdet. Nästa gång man loggar in så utförs samma beräkning på inmatningen och så jämförs den med det lagrade värdet. Om de överensstämmer så har man angett rätt kod eller uppvisat rätt fingeravtryck. Men någon bild av själva fingeravtrycket finns alltså inte lagrat någonstans.
Apple har dessutom vidtagit flera åtgärder för att det inte ska gå att komma åt det lagrade hashvärdet. Det är en speciell del av A7-processorn som hanterar Touch ID och den är inte åtkomlig för vanliga app-utvecklare. Alltså kan ingen skriva en app som lurar dig att lämna ett fingeravtryck eller som avlyssnar inläsningen av ditt finger. Det framkom dessutom nyligen att varje fingeravtrycksläsare är unikt parad med processorn. Så det går inte ens att bygga en hårdvarulösning och byta ut någons framsida på telefonen.
Smarta trådlösa funktioner
En annan ny teknik är iBeacons. Det är ett sätt att använda sig av Bluetooth Low Energy (BLE) att kommunicera med andra enheter, bestämma var man befinner sig i förhållande till dem och agera på den informationen. En iBeacon kan antingen vara en separat liten dosa eller en iOS7-enhet. Om detta låter lite luddigt så beror det på att Apple ännu så länge inte har pratat så mycket om den.
En tanke är att iBeacons ska vara ett alternativ till NFC, som ju inte stöds av Apples enheter. Man kan till exempel numera ställa in sin nya Apple TV utan att behöva knappa in en massa information. Man behöver bara vara i närheten med sin iOS7-enhet så överförs all nödvändig information automatiskt.
I förlängningen tänker sig Apple att man ska kunna göra betydligt mer. När man passerar sin favoritbutik så ska det kunna dyka upp erbjudanden på produkter man är intresserad av. Står man och kollar på en hylla så kan det komma upp mer information om produkterna på den. Och när man slutligen bestämt sig så kan man betala direkt via sin iOS7-enhet. Utan att behöva sätta den mot kassan, vilket är nödvändigt med NFC-lösningar.
Med tanke på att trådlösa betalningar äntligen har börjat ta fart och att det i Europa är NFC som används så lär Apple ha svårt att få genomslag för sitt konkurrerande system. Men även om det bara används för att lättare koppla ihop sina Apple-prylar eller för att kommunicera med andras apparater så är det ändå en kul och intressant teknik. Vem vet vad app-tillverkarna kan hitta på i framtiden när de upptäckt alla möjligheter med iBeacons?
