Det har gått knappt ett år sedan Sennheiser presenterade ”priset-spelar-absolut-ingen-roll”-hörlurarna Orpheus. Med ett pris på 500 000 kronor handlar det om världens avgjort dyraste hörlurar. Och förmodligen de bästa. Det lät åtminstone ohyggligt bra när vi lyssnade på dem i London i våras.
Det har dock visat sig vara svårare att bygga de vansinnigt komplicerade hörlurarna än Sennheiser trodde från början. Varje par består av 6 000 delar och monteras ihop för hand. Tanken var att de skulle vara klara i början av året och att det sedan skulle byggas ungefär 20 stycken per månad. Men så blev det inte.
På en demo i London för ett tag sedan kunde Sennheiser berätta att det nu fanns sex exemplar i hela världen, men att produktionen nu har satts igång. Av juridiska orsaker har hörluren dock bytt namn till HE1.
Ljudet är dock fortfarande himmelskt. Och nu fungerar digitalomvandlaren. När vi provlyssnade dem så var bara förstärkardelen och de elektrostatiska hörlurarna färdig.
Vi åkte dock inte till London bara för att bekräfta HE1:s existens. Ändamålet var också att titta – och framför allt höra – på en utställning på konstmuseet Victoria and Albert.
Utställningen var en rundtur i ungdomsupproren 1966–1970. Men vad har det med ljud att göra? En hel del, eftersom Sennheiser ligger bakom utställningens ljud, som förvandlar allting från helt vanliga tavlor till en levande (åter)upplevelse med hörlurar.
Centralt i utställningen var en återskapad Woodstock-festival från 1969. Där satt man i stolar på en (konstgjord) gräsmatta, omgiven av 3D-ljud i 14 kanaler.
Resa och uppehälle betalades av Sennheiser.
