Rent designmässigt är TV:n en läcker historia om man ser den rakt framifrån. Fronten är delvis genomskinlig och har inslag av svart och silver, vilket är mer tidlöst än de koreanska ”röda apparaterna”. Bildpanelen täcks av ett blankt frontglas som lär orsaka en del oönskade reflektioner. Vägglampor bakom TV-soffan kan vara problematiska och stora panoramafönster kommer att störa bilden.
Frontglaset har också en bieffekt i form av en ”dubbelbild” när man tittar på skärmen snett från sidan. Bilden lider också av en viss halo-effekt runt föremål när man ökar synvinkeln. Lyckligtvis är detta sällan ett problem eftersom ögonen automatisk fokuserar förbi reflexerna och in i bilddjupet.
 
Bildkvalitet
Toshiba har järnkoll på ljuset vilket ger en extrem svärta. Direkt ur kartongen noterade vi lite magentastick och en lite för överdriven kontrast i normalt bildläge. Färgsticket försvann nästan helt när vi valde en kallare färgton och kontrasten lät sig enkelt justeras och gav en optimal bild. Resultatet var en nästan tredimensionell bild, tack vare det enorma djup man får med äkta LED-bakbelysning som kan styras efter bildens innehåll.
En uppsjö av inställningar gör att det går att få bilden precis som man vill ha den. Full grundfärgsinställning finns för entusiasterna, men för nybörjare kommer man långt med de vanliga parametrarna. Toshiba har en del funktioner, till exempel ”Autoview”, som justerar bilden efter rummets belysning och videomaterialets stämning. Den stängde vi raskt av. Då är det bättre med grundjusteringar efter den personliga smaken.
 
Ljudkvalitet
Toshibas TV har en helt godkänd ljudkvalitet. Förstärkarna är kraftiga och ljudbilden stor. Diskanten är ren och mellanregistret är medelbra. Ljudet fungerar fint till röster men basen går inte speciellt djupt, vilket punkterar både musik- och filmupplevelser. Vi hade nog förväntat oss mer av den här skärmen eftersom den förfogar över en stor kabinettvolym.