En smal ram blir allt viktigare när skärmstorleken ökar. Trots sina mastodontiska 52 tum ser den här TV:n mest ut som en 47-tummare tack vare den smala inramningen. Den här designen ger dock ofta sämre villkor för ljudet. Användargränssnittet är intuitivt och fjärrkontrollen är praktisk och lättanvänd. Den här modellen saknar allt nätbaserat bling-bling som 800-serien har, och är dessutom utrustad med vanlig CCFL-bakbelysning (lysrör).
 
Bildkvalitet
Philips har fortfarande sin startmeny där man väljer det alternativ man tycker ”ser bäst ut”, men som vanligt blir resultatet lite överdrivet efter en runda med guiden. Färgerna blir i kraftigaste laget och överdriven kontrast och skärpa skapar irriterande dubbelkonturer.
Färgerna, kontrasten och de dynamiska inställningarna måste därför minskas en hel del, men sedan blir bilden väldigt ”ren och snygg” och Philips-skärmen har riktigt bra skärpa och uppvisar bra kontroll över ljuset för att vara en vanlig LCD-TV. Vissa funktioner i bildbehandlingen kan slås på och av efter vilket slags material man tittar på. Natural Motion-bildutjämningen är ett bra exempel – den fungerar utmärkt med sport och TV-program, särskilt på en stor skärm som denna, men med film väljer vi att stänga av funktionen för att bevara den äkta filmkänslan.
 
Ljudkvalitet
TV:n har 2 x 10 watt till förfogande för att driva högtalarna och ljudnivån är ganska så bra. Ljudet är dock lite indirekt, vilket tveklöst har att göra med de ”dolda” högtalarna som beror på den smala ramen. Tendenser till bas och ett bra mellanregister får fram dialogen med kraft.
Svagheterna bli uppenbara när filmmusik spelas på TV:ns högtalare, en separat anläggning är det enda som fungerar när man ska matcha en bra filmskärm.