42-tummaren i X20-serien är tämligen spartanskt utrustad om man jämför med de övriga kandidaterna i testet. Du får nöja dig med 3 HDMI-ingångar (vilket räcker för de flesta) och du får klara dig utan internetuppkoppling. TX-P42X20 är däremot godkänd av Boxer och Canal Digital så att du kan stoppa in programkort från dem direkt i TV:n.
Den blanksvarta ramen ger en smula mer exklusiv känsla än tidigare budgetmodeller från Panasonic, men det spegelblanka frontglaset har en förmåga att ge spegelbilder av rummet TV:n står i.
 
Användning och funktioner
Hos Panasonic skyndar de långsamt när det gäller användarvänlighet och varken fjärrkontroll eller menysystem har fått någon större förbättring sedan förra generationen. Men enklast är ofta bäst, brukar det ju heta. Fjärrkontrollen har stora och tydligt märkta knappar som är omöjliga att ta fel på, och menysystemet är enkelt att navigera runt i. Det syns på menyerna att detta är en oavancerad modell, så det finns bara ett fåtal funktioner att gå vilse bland. Mer erfarna användare känner sig nog en aning snuvade, för här finns inga avancerade inställningsmöjligheter alls.
 
Bildkvalitet
I de TV-tester vi har utfört i år har Panasonics plasmaskärmar visat att de fortfarande hänger med LED-tekniken fint när det gäller bildkvalitet. Plasmateknikens begränsning är ljusstyrkan, som är klart lägre än vad LED-skärmarna kan uppvisa. Dessutom har många plasmaskärmar ett extra skikt med glas framför skärmen, som kan orsaka reflektioner i upplysta rum. Därför passar de mindre bra till TV-tittande på dagtid. Under normala TV-förhållanden på kvällstid, för att inte tala om i biomörkret, är de däremot mitt i prick.
För att få ned priset på TX-P42X20 har Panasonic valt bort mycket av den sofistikerade bildbehandling som finns i toppmodellerna, och skärmen är utrustad med en enklare ”HD ready”-panel som har lägre upplösning och mer måttfulla kontrastvärden. Trots detta är bildkvaliteten riktigt imponerande.
Färgåtergivningen är både fyllig och naturlig på samma gång, och får fram väldigt många nyanser. Det syns särskilt i naturprogram där bilden är mycket mer naturtrogen än den blåaktiga och överdrivna bild som sämre TV-apparater har. Dessutom är både kontrast och svärta väldigt bra. Panasonic får dock se sig besegrad av både Sony och LG, som båda har så kallad dynamisk bakgrundsbelysning som dämpas kraftigt i mörka scener. TX-P42X20 återger gråtonskalans graderingar mycket exakt, utan att gro igen i dunkla scener.
TV:n saknar det färdigkalibrerade THX-läge som finns i G20-serien och i de mer exklusiva modellerna, men har en särskild ”äkta bio”-inställning som har en ytterst neutral färgåtergivning. Färgerna är utmärkta och har bra balans och rikligt med nyanser, utan att någon enskild färg är för starkt framträdande. I praktiken behövs det inga större justeringar för att bilden ska sitta som gjuten!
TX-P42X20 har ingen rörelsekompensering som mildrar rörelserna, så den kan verka lite hackig och ojämn om man jämför direkt med LED-rivalerna. Ändå uppför den sig exemplariskt med krävande bildmaterial som innehåller mycket rörelser, oavsett om det handlar om sport eller actionfilm. Bilden bevarar skärpan även när det går undan på skärmen, och uppvisar mindre tecken på eftersläpningar än flera av LED-skärmarna.
Många rynkar nog på näsan åt att TX-P42X20 inte har en panel med Full-HD-upplösning, men det är inget man behöver vara bekymrad över. Skillnaden i upplösning är mest aktuell när man tittar på HD-materiel, och till och med då är den mest uppenbar på nära håll. På en meters håll man se en tendens till rutmönster eftersom skärmen har ett lite större avstånd mellan pixlarna. På ett normalt avstånd kring tre meter är det däremot svårt att skymta någon skillnad i mängden detaljer.
 
Ljudkvalitet
Panasonic-plasman har ett lite tjockare kabinett än de trådsmala LED-skärmarna, och det betyder ett fylligare ljud. Ljudet är klart och rent och röster framträder tydligt. Det går också att vrida upp volymen rätt så ordentligt.