Philips-limpan är läckert strömlinjeformad och kan antingen placeras på TV-bänken eller monteras på väggen. Diskmatningen görs med en lucka som öppnas elegant från högersidan. All ström och förstärkning kommer från bashögtalaren. Därför behövs det en kabel från denna till limpan, vilket inte är lika läckert som trådlös överföring.
För att få optimal ljudbild i rummet frågar det svensktalande menysystemet om rummet är stort eller litet, om högtalaren är högt eller lågt placerad och om väggarna har hård eller mjuk akustik. Frågorna är enkla och stegvisa, och hela installationen är superenkel.
I övrigt är det dåligt med inställningar. Det går till exempel inte att ställa in tidsfördröjning om ljudet och bilden är dåligt synkroniserad. Det finns inte heller något ljudläge som är ”normalt”, man måste välja mellan ”rock”, ”jazz”, ”klassisk” och så vidare när man lyssnar i stereo, på samma sätt som man måste välja mellan ”action”, ”dokumentär”, ”drama” och så vidare när ljudkällan är ett surroundspår. Bashögtalarens ljudnivå kan inte heller justeras, vill man ha högre eller lägre basnivå får man göra det med en allmän basinställning. Detta påverkar även basmängden i huvudhögtalarna, vilket inte alls är optimalt.
 
Ljudkvaliteten
Vi registrerar att det går snabbt att hoppa från scen till scen i en film, och det går fort att växla mellan filmen och menyn.
Ljudet från Blu-ray överraskar oss positivt, med en gigantisk ljudbild. I scenen med bankrånet i början av ”The Dark Knight” känns det som om ljud som ska komma bakifrån gör just detta, trots att alla högtalare ju sitter framför oss, under TV:n.
Dialogen är klar och öppen och även om röster låter en aning tunna längst ned i registret så är de fylligare än vi hade vågat hoppas på. Bashögtalaren hänger med tillräckligt bra för att allt ska låta riktigt tufft. Den är dock i högljuddaste laget i förhållande till resten. Ljudet är inte helt balanserat, så det finns lite väl mycket bas i dialogen, och ett hagelgevär väsnas lika mycket som en stor bomb. Justerar man ner basnivån påverkar det dialogen, som blir tunn.
HTS8160B skiljer inte så mycket på komprimerat DVD-ljud och HD-ljud, det är inte tillräckligt raffinerat för det. Med HD-ljudspår skildas skottsalvor och krossat glas ännu lite kraftigare, utan att bli mer tröttsamt, men skillnaden är så liten att man normalt sett inte märker den.
När vi går över till musik i stereo märker vi att klangkaraktären ändrar sig lite till det värre. Mellanregistret blir ännu tunnare, vilket också påverkar instrument och speciellt manliga sångröster. Bristen på upplösning innebär också att diskantregistret uppfattas som spretigt och påträngande, och basen skiljer sig från resten. Rent allmänt vill vi inte rekommendera Philips-anläggningen till stereomusik, den är en ren filmmaskin.
 
Bild
Precis som alla Blu-ray-spelare demonstrerar Philips-anläggningen exakt hur mycket bättre HD-bild är än vanlig DVD. Det är ett sant nöje att titta på den knivskarpa bilden. Vi hittar ingenting att klaga på, svärtan och färgbalansen är väldigt bra och när vi sätter upp Philips och Samsungs anläggningar bredvid varandra och kopplar in dem till var sin likadant kalibrerad skärm, måste vi ärligt erkänna att vi inte ser någon skillnad.
DVD-bilden är aningen mattare än från de allra bästa DVD-spelarna, men det kan vi leva med när vi vet att det är Blu-ray-titlarna i filmsamlingen som blir allt fler.