A215-M är en ny specialmonitor som är utvecklad för krävande mixnings- och master-arbete i en ljudstudio. För att en ljudtekniker ska kunna veta exakt hur ljudet blir på skivan är han eller hon beroende av ett instrument – en högtalare – som återger ljudet 100 procent neutralt, och som varken lägger till eller tar bort något från ljudbilden. En helt jämn frekvens- och fasrespons är en grundförutsättning. Det är helt nödvändigt om man ska kunna finjustera ljudet precis som man vill att inspelningen ska låta.
Schweizarna har ett rykte om sig att vara bra på det där med precision, och när vi fick reda på att det schweiziska högtalarmärket PSI hade släppt en ny golvmodell, var vi inte sena att skaffa ett par och testa dem. De allra flesta ljudtekniker mixar ljudet med stativhögtalare, så vi blev nyfikna på golvmodellen A215-M. Det är en professionell fullregisterhögtalare med inbyggd förstärkning för 60 000 kronor paret. Jo, vi vet att detta är mycket pengar, men när all nödvändig förstärkarkraft redan sitter i högtalaren är det inte helt uppåt väggarna ändå.
De här högtalarna kan vara väldigt intressanta även för hemmabruk. För när ljudet från skivan ska återges hemma, vad är väl bättre än att höra den precis som den blev inspelad? Hifi handlar ju trots allt om att återskapa musiken på ett så trovärdigt sätt som möjligt, och under förutsättning att studioteknikerna har gjort sitt jobb bra nog, måste väl den mest linjära högtalaren vara den som gör jobbet bäst?
Till skillnad från de allra flesta andra studiomonitorer har dessutom PSI-högtalarna en ovanligt bred ”sweet spot”, tack vare sin d’Appolito-konfiguration (mellanregisterelementen är placerade symmetriskt på ömse sidor om diskanten), så att man får ett bra stereoperspektiv även om man inte sitter precis mittemellan högtalarna. Det är ingen grundförutsättning för studioteknikern, men viktigt om högtalarna ska accepteras hemma i alla röda stugor.
 
Förförstärkare
Eftersom högtalarna är aktiva, alltså har inbyggd förstärkning (40 watt till diskanten och 120 watt till mellanregisterbasarna), behöver en riktig snåljåp egentligen bara en MP3-spelare för att komma igång. Se bara till att musiken är lagrad med lite eller ingen komprimering. Ljudnivån ställer man in direkt från MP3-spelaren. Bäst resultat får man utan tvekan med en ordentlig förförstärkare och en ljudkälla av hög kvalitet. Den billigaste förförstärkaren vi känner till som gör ett bra jobb är Parasound Zpre 2 för 4 900 kronor, men vi rekommenderar att man går upp till en toppspecad förförstärkare med balanserade XLR-utgångar, till exempel Primare PRE30 för 19 000 kronor eller Hegel P2A mk2 för 14 000. Då får man högre upplösning och en större ljudbild med bättre dynamik.
 
Ljudkvalitet
Högtalarna är inte precis stora, men de går imponerande djupt i basen. De är dessutom mycket lättplacerade tack vare ett subsoniskt filter kring 30 Hz, som kan filtrera bort djupbas med upp till –10 dB. Har rummet problem med låga frekvenser så kan detta filter städa upp en hel del.
På normal lyssningsnivå finns det knappt något att klaga på. Det hörs speciellt på sångröster att högtalarna är mycket naturtrogna. Med en optimal ljudkälla, i detta fall min Hegel CDP4A mk2 och förförstärkarutgångarna på den integrerade förstärkaren Chapter Audio Précis 250, framträder crossover-jazzartisten Melody Gardots röst helt ofärgad och frigjord, samtidigt som de vackra stråkarrangemangen på ”Baby I’m a Fool” breder ut sig. Kontrabasen som ligger längst ned i registret fyller rummet med en trivsam bas i en ljudbild som är ofärgad och musikalisk. De lågmälda trumvisparna är krispiga, utan att sticka ut för mycket. Den här skivan är inspirerad av 40- och 50-talsjazz och har lugn och avslappnad musik, men är riktigt tråkig när den inte låter som den ska. Fast så är inte fallet här.
Leonard Cohens ”Ten New Songs” från 2001 är lite i mjukaste laget för mig, men den superdjupa rösten är ett praktiskt redskap när det gäller att kontrollera högtalares respons från det lägre mellanregistret och nedåt. Finns det någon puckel i basåtergivningen så gör den att rösten låter ihålig och instängd. Men PSI återger musiken på ett högst övertygande sätt. Det låter som om Cohen själv ligger tätt intill mitt öra (Gud förbjude!) och sjunger försiktigt rakt in mot trumhinnan.
Vilken slags musik högtalarna än får prova på, låter det osedvanligt naturligt och upplöst. Jämfört med mina egna Reference 3.1 från Anthony Gallo (35 000 kronor), drivna av Chapter Précis 250 (cirka 90 000 kronor) framträder det viktiga mellanregistret ännu mer och sträcker sig längre ut med PSI-högtalarna, och de ligger inte sämre till när det gäller upplösning i övertonerna heller.
Finns det då inga svagheter? Jodå. Ingen högtalare är helt perfekt, och det gäller även A215-M. Det saknas energi i basregistret. För även om högtalarna går tillräckligt djupt så finns det inte speciellt mycket tryck i rytmerna. Prova med att spela Christina Aguileras ”Ain’t No Other Man” och vrid upp lite grann, så förstår du nog vad jag menar. Det finns inte så mycket punch här. Gallo-högtalarna är betydligt spänstigare i basen. Hiphop och rytmisk hårdrock påverkas på samma sätt.
Detsamma gäller klassisk musik av det explosivare slaget, till exempel Sjostakovitjs 5:e symfoni under ledning av Vladimir Ashkenazy (Signum Records, 2008). När basinstrumenten och trummorna dundrar till i mitten av allegrot får jag inte den fysiska känsla i kroppen som jag längtar efter. När ljudnivån går upp avtar energin i basen i förhållande till mellanregistret, och enligt min personliga uppfattning blir det helt enkelt en aning trist att lyssna på. Och det trots att musiken är både prydlig och upplöst längre upp i registret och att det finns gott om plats mellan instrument som flöjter, träblåsare, cellor och fioler.
Om du vill känna basrytmerna i kroppen finns det helt klart bättre alternativ än PSI A215-M. Det verkar som om de är trimmade att gå djupare i basregistret än de trivs med. Membranen i mellanregisterbasarna är trots allt bara 6 tum stora, och ska återge både mellanregistret och basfrekvenser ända ned till 36 Hz med en avrullning på 6 dB. Det säger sig självt att de har mycket att jobba med. Det är på detta område som användningsområdet skiljer sig mellan ljudtekniker och musiklyssnare. Ljudteknikern ska trots allt bara höra vad som försiggår i frekvensregistret, medan musiklyssnaren vill känna det i kroppen på ett mer levande sätt. För att få ut mer tryck ur högtalarna kan djupbasregistret med fördel rullas av helt och hållet, och i stället återges av en avlastande subbas eller två. Då får man mer tryck och bättre kontroll i basen.