På Thomas Dybdahls senaste album Teenage Astronauts minns han sin ungdom, omgiven av vänner, fester och kärlek – en tid när han kände sig oövervinnerlig.

”Nordisk blues”

Dybdahl har aldrig varit främmande för moll och har etablerat sig som en mästare på nordisk blues, nordisk noir, eller vad man nu vill kalla det. Men på Teenage Astronauts är stämningen extra blå, inte minst produktionsmässigt. Det instrumentala består av en enda, exceptionellt välklingande gitarr och dessutom ett stort stråkarrangemang – om än avlägset – som framförs av Stavanger Symfoniorkester och är arrangerat av Vince Mendoza, mannen som producenten Larry Klein vänder sig till när det behövs stråkar.

Trummor och slagverk är i stort sett frånvarande, när det inte finns några rytmsamplingar som är förvisade till någonstans i fjärran. Produktionen är verkligen naken, ändå är ljudbilden enorm. Fylld av vackra toner. Och luft!

Stämningen sätts direkt

Albumets melankoliska stämning etableras omedelbart i titellåten Teenage Astronauts, en nostalgisk hyllning till ungdomens oskuld, mod och känsla av oövervinnelighet. Låten målar upp en bild av unga själar som svävar genom sitt eget universum, långt ovanför vuxenvärldens begränsningar och bekymmer.

Cigarettfimpar i gräset och exploderande fyrverkerier skapar en känsla av sensommarkvällar med ohämmad frihet. Raderna ”Gravity binds us together/Till the end of time” antyder ett obrytbart vänskapsband som trotsar alla naturlagar. Och refrängen ”No one understands/Teenage astronauts can fly/No one understands/Teenage astronauts don’t die” understryker hur unga människor upplever sig själva som odödliga, med en känsla av att allt är möjligt och att inget kan skada dem. De är hjältarna i sina egna livs äventyr.

Men både här och i resten av albumet finns en melankolisk och nostalgisk insikt om att den tiden nu är förbi.

Det underliggande temat återkommer, som i Graffiti Boy (albumets enda låt som har en antydan till popmusik), där färger blir en metafor för sinnesstämningar och barndomsminnen, eller i den hjärtskärande All For a Girl om en bruten vänskap på grund av kärlek.

Havssköldpaddor

Sea Turtles är en höjdpunkt för mig, där finns det en svag rytm, som från ett bultande hjärta, medan stråkar och den knappt hörbara gitarren målar ett stämningsfullt soundtrack till Dybdahls poetiska tankar om livets tunga bördor. Havssköldpaddor, som i naturen kämpar för att ta sig från stranden till havet alldeles efter kläckningen, blir en metafor för vår kamp med existensens tyngd på våra axlar. Låten tar också upp hur materiella tillgångar och förväntningar kan bli en börda som begraver oss, snarare än ger oss glädje: ”Fancy houses shining in the sun/Blind us in daylight/Empty shells packed full of heavy hearts/Bury us alive.” Precis.

Har använt en textförfattare

När jag refererar till Dybdahls tankar så är det inte alls för att bagatellisera det faktum att själva texterna är författade av Edie Kuhnle Ottestad:

– Edie Kuhnle skrev texterna efter långa samtal om teman och innehåll, sade Dybdahl när jag intervjuade honom nyligen.

– Jag har ju jobbat med texter själv tidigare, men saken är den att jag älskar det musikaliska medan texter inte kommer lika naturligt.

Efter att Thomas och Edie kommit överens om vad albumet skulle handla om, gick Edie iväg och skrev texterna på egen hand. Men den största delen av tiden gick åt till att prata om teman och innehåll. Så låt det aldrig råda någon tvekan om att vi befinner oss inne i Thomas Dybdahls huvud.

Den rösten!

Produktionen är lika ”enkel” som den är effektfull. Dybdahls karaktäristiska falsett svävar sprött och luftigt genom ett blueslandskap och som lyssnare finns det inte en enda vrå av känsloregistret som undgår oss!

Dybdahls röst ackompanjeras elegant av akustisk gitarr och en stråkorkester. I stereoversionen har orkestern tagit plats i bakgrunden, med ungefär så mycket utrymme omkring sig som tillåts när en flerspårsinspelning mixas till ett stereospår. Den djupt personliga och poetiska texten får vara hjälten i arrangemanget.

Centerkanalen är i Dolby Atmos

Som tur är finns det mer än stereo. För det är inte bara låtarna i sig som gör att det här albumet sticker ut. Teenage Astronauts är nämligen mixat i Dolby Atmos, med samma noggrannhet och omsorg som vanligtvis förknippas med filmmusik. Resultatet är anmärkningsvärt.

Atmos-mixen, färdigställd av ljudteknikern Håvard Rosenberg, tar lyssningsupplevelsen till en helt ny nivå. Varje instrument har sin naturliga plats i den tredimensionella ljudbilden, med Dybdahls röst tydligt placerad i centrum. Stråkarrangemangen från Stavangers symfoniorkester omsluter lyssnaren och skapar en känsla av att befinna sig mitt i musiken. Och till skillnad från nästan all annan musik i Dolby Atmos är centerkanalen en aktiv del av helheten.

Extra effektfullt är öppningsspåret Teenage Astronauts, där ljudet av en raket gradvis byggs upp från ett avlägset vrål bakom oss tills den skjuter över våra huvuden och försvinner ut i rymden. Sådana kreativa, noggrant utförda detaljer lyfter hela albumet till en upplevelse där man kan sluta ögonen och låta sig uppslukas helt och hållet.

Atmos-mixen fungerar fint i hörlurar, ännu bättre med en bra soundbar. Men den kommer verkligen till sin rätt i en riktig hemmabio med surroundsystem och takhögtalare. Då kan man omslutas av det enorma, luftiga ljudspåret som låter som om det har sytts ihop med Nornornas väv.

– Jag föreställde mig att det var inspelat i en liten stuga. För att skapa en pompös bild fanns inte taket där, men det som var stjärnhimlen skulle stråkorkestern skulle göra. Linda in allt i ett sådant landskap.

Och det är precis så det låter, i Dolby Atmos. Måste upplevas!

”Teenage Astronauts” är ett mästerverk

Teenage Astronauts är en mäktig konstnärlig prestation som befäster Dybdahls position som en av Norges främsta låtskrivare och visionära konstnärer. Vemod har aldrig låtit vackrare eller mer underbart tredimensionellt. Albumet är ett mästerverk som förtjänar att upplevas av så många som möjligt. Briljanta texter, underbar produktion och ett tongivande Atmos-spår gör Teenage Astronauts till en av årets viktigaste och bästa utgåvor.

Mitt enda klagomål är att albumet är alldeles för kort. Det är bra att inte hålla på för länge, men med en speltid på under 32 minuter hinner man knappt komma in i stämningen innan allt är över.

Atmos-utgåvan av albumet är endast tillgänglig via Apple Music.