Nu för tiden kan alla systemkameror leverera bildfiler som håller så hög kvalitet att gammaldags film bokstavligt talat bleknar vid en jämförelse. Är man dessutom en så erfaren fotograf att ordet ”efterbehandling” inte får svetten att bryta fram i pannan, finns det mycket att hämta i råfilerna från en bra systemkamera. Till exempel om man vill ha svartvita kopior.

Det finns bara en hake. Alla kameror är försedda med ett färgfilter, och de allra flesta har även ett lågpassfilter på sensorn som reducerar detaljupplösningen. Så länge man uteslutande tar svartvita bilder så behövs inget av dessa filter. Men eftersom det inte finns några fotografer som bara tar svartvita bilder så byggs det inga digitala svartvita kameror.

När Leica presenterade sin M Monochrom i våras skakade därför de flesta på huvudet. Men det fanns en liten grupp fotografer som jublade euforiskt. Äntligen en kamera för kräsna svartvita fotografer! Monochrom-kameran kan nämligen inte lagra färgbilder. Inuti den finns inget färgfilter eller lågpassfilter, ljuset faller rakt på en 18-megpixlars CCD-sensor som bara registrerar ljus. Inte färger.

Unik
Vansinne i mångas ögon – i synnerhet för 64 000 kronor – men lockande i andras. För med förbättrad detaljskärpa och (enligt Leica) en jämnare gråskala eftersom hela färgspektrat träffar bildsensorn ofiltrerat, ska Monochrom ge en svartvit kvalitet som ingen annan kamera kommer i närheten. Bara att ta bort färgfiltret, eller använda ett mycket svagare, ger märkbara resultat på pixelnivå, även för att mer ljus släpps igenom. Nikon D800E, Leica M9 och Fujifilm X-Pro1 är tre exempel på hur bra det kan bli med ett svagare eller helt bortplockat lågpassfilter. Att Monochrom dessutom saknar färgfiltret syns med en gång när man tittar på bilderna.

Funktioner
Bortsett från ett par kosmetiska detaljer och den unika bildsensorn har resten av kameran klassiskt Leica-snitt och liknar M9.

Slutartidsratten till höger har slutartider i halva exponeringssteg från 4 till 1/4000 sekund, inställning för slutartidsautomatik, Bulb-exponering och markering av 1/180 sekund blixtsynk.

På baksidan är alla knappar märkta med ord i stället för symboler, och skötseln är otroligt enkel. Menysystemet är inte särskilt omfattande men det går att lagra råfiler i det praktiska DNG-formatet (som fler kameramärken borde använda sig av), antingen tillsammans med eller i stället för JPEG-filer. Föredrar man JPEG kan man använda kamerans tre färgtoneffekter (sepia, kall och selen) i den styrka man vill.

Skärmen är bara 2,5 tum stor och med 230 000 bildpunkters upplösning är den inte särskilt skarp. Jag skulle inte rekommendera att bara utgå från det som visas på skärmen när man kollar skärpa och exponering.

M Monochrom är inte heller särskilt snabb. Hastigheten är klena 2 bilder i sekunden, lagringstiden är längre än med någon spegelreflexkamera – och så måste man naturligtvis fokusera för hand.

Svartvit
Kameran sköts på traditionellt sätt, och bortsett från att man slipper vänta på framkallning fungerar den i princip som de Leica-modeller Henri Cartier-Bresson använde under sin storhetstid. Den kanske mest berömda av alla Leica-fotografer sägs ha varit inspirationen till Leicas ingenjörer, som hade Henri som projektnamn på Monochrom.

Kameran är helt i Cartier Bressons anda och ett förträffligt redskap för porträtt, dokumentering, reportage, gatufoto, landskap och stämningsbilder. I svartvitt.

Svartvita fotografier har varit en outtömlig källa till inspiration för miljontals fotografer, och själv fotograferar jag uteslutande i svartvitt under perioder. Och då bara i JPEG, utan råkopior, så att jag tvingas tänka i mono. Vilket jag upplever vara befriande och kreativt. Då kan jag nämligen inte bygga bilden på att färgerna blir en del av uttrycket. Bilder som saknar färger kräver ofta mer, och personligen tycker jag att många av mina bästa bilder är sådana som jag bara lagrat som svartvita.

Därför känner jag igen mig i många fotografers glädje över Monochrom, som bland annat har ventilerats på många fotobloggar. Efter att ha studerat resultaten från kameran på en kalibrerad 2,5K-skärm, gjort utskrifter på en kalibrerad Epson-skrivare och gottat mig åt den svartvita programvaran Silver Efex Pro 2 (ingår till Adobe Lightroom 4) måste jag medge att Leica ger mig finare svartvita bilder än någon annan kamera jag har testat.

Skillnaderna är inte stora jämfört med exempelvis M9 eller X-Pro1, men det finns en finare och jämnare teckning av hudtoner, bättre grundkontrast och mjukare kontrast i mörka partier. Moln bränner inte ut på samma tydliga sätt som med andra kameror, och vita områden tecknas synligt bättre. Testbilder tagna på gråkarta och X-rite färgpalett i svartvitt uppvisade inga omedelbara skillnader mot med M9. Men utskrifterna och skärmvisningen gav mig synligt bättre svartvita filer.

Eftersom det inte skapas något färgbrus på höga ISO-värden är det bara kornbrus som återstår. Vilket är marginellt synligt från ISO 1600, och finkornigt med klassiskt brus vid ISO 3200 och 6400 – fullt användbart till utskrifter där man kan leva med klädsamt kornbrus. Illa blir det i alla fall inte så länge man inte ska göra enormt stora pappersutskrifter, eller plåtar med ännu högre ISO-tal.

Mitt i prick – för somliga
Om man är på jakt efter en svartvit kamera med de uppenbara fördelar som bildfilerna från M Monochrom har jämfört med andra kameror i High End-klassen, har man bara ett val. Och det är ett väldigt bra val. Tack vare Leicas legendariska optiska kvalitet kan Monochrom få fram en kvalitet som fotografer kan ha nytta av och glädjas över, även om antalet fotografer är få och hängivna. Och antagligen redan har en Leica M9 eller någon annan systemkamera också. Som svartvitt redskap är M Monochrom oöverträffad. Och ett nischverktyg för särskilt intresserade fotografer.