Sonys anläggning är den enda med auto-setup, som fungerar med hjälp av en mätmikrofon som placeras i öronhöjd i soffan. En knapptryckning är allt som behövs, sedan ställs allting in automatiskt.

Högtalarna är rundade och små, fast inte lika små som Panasonics. Centerhögtalaren är väldigt tunn vilket framkallar viss skepsis angående dess förmåga att återge dialog. Det krävs trots allt en del för att återge rösters hela frekvensregister. Vi får lita på att subbasen gör ett bra jobb som komplement.
BDV-E380 strömmar musik via nätverk, och den medföljande iPod-dockan hämtar ut ljud från Apples bärbara spelare av diverse slag. Nätverksanslutningen ger dessutom tillgång till Sony Bravia Internet Video som strömmar videosnuttar från Sonys portal.

Ljudkvalitet
Sonys ljud fokuserar mest på återgivningen av det mest framträdande frekvensregistret hos röster. Det innebär att dialoger på film och sångröster i musik är lätta att urskilja även på låg volym. Dessvärre ingår även det skarpaste registret (2–4 kHz) vilket gör att ljudet är i vassaste laget. Oavsett om vi spelar musik eller film känns det tämligen hårt och fränt.

Till och med en majestätisk film som Sagan om Ringen på Blu-ray tappar dignitet och blir en ganska så tunn och spinkig historia. Dialogen är inte heller robust och kraftfull nog. Sarumans röst och enternas genomträngande och djupa stämmor får fort Sony-anläggningen att tappa orken om man vill spela lite högre än vanlig TV-volym. Kontrollen i basen är också begränsad.

Medan vissa konkurrenter gör en seriös fintrimning för att få ut det optimala ur billiga och dåliga komponenter verkar det om Sony inte har gjort mycket annat än bara montera in dem. Jag tvivlar på att ingenjörerna gav sig själva en klapp på axeln för väl utfört arbete när de skickade ut den här anläggningen på löpande bandet.