Att göra en bra, sluten hörlurar är ingen lätt uppgift. Så fort du förseglar högtalarelementet i en kammare så sänks både slaglängd och hastigheten som transienternas levereras med. Kammaren får dessutom en större roll i ljudbilden, eftersom mer ljud reflekteras från väggarna och tillbaka in i örat. I en öppen hörlur är det nästan bara vibrationerna från själva högtalarelementet som avgör hur det låter.
Fördelarna med en sluten hörlur är att mindre ljud läcker ut och att man får in mindre oväsen från omgivningen. En öppen hörlur isolerar nästan ingenting alls, så man riskerar att sitta på kontoret och störa kollegorna med sin tvivelaktiga musiksmak. Och inte heller stänger man ute deras pladder. Eftersom slutna hörlurar är mer ljudisolerade är de mer användarvänliga att ha med sig. På tåget eller spårvagnen, ute på stan, i skogen, you name it. Av samma anledning är de flesta slutna hörlurar konstruerade att vara en enkel last för en mobiltelefon, eftersom inte så många går runt med en extern förstärkare i fickan. Fast det gäller inte alla, vilket vi strax ska återkomma till.
En annan fördel med slutna hörlurar är att basen ofta är fylligare och saftigare, eftersom all energi går in i örat i stället för att läcka ut. Så om du är ute efter den allra tuffaste basen så ska du satsa på en sluten hörlur.
Det finns flera bra, slutna highend-modeller. Beyerdynamic T 5 p G2 ligger nära till hands att nämna, och Sony MDR-Z1R som är en av de grymmaste undertecknad har testat hittills. Båda ligger på den fylliga sidan av helt neutralt, Sony åt det mer extrema hållet med kanske de tyngsta basanslagen jag någonsin har hört.
Kampen om öppenheten
Med HD 820 vill Sennheiser gå åt ett annat håll. Här har de gjort allt de kan för att få hörlurarna att låta neutralt och så mycket som en möjligt som en öppen modell.
Handgjorda öronkuddar av mikrofiber ska dämpa oväsen utifrån och huvudbygeln av metall har ett invändigt dämpelement för att förhindra att vibrationer leds ner i huvudet. Ringradiator-elementen är täckta av glas. Det får dem att se ut som en öppen modell när man tittar rakt in i högtalarelementet, precis som i den öppna HD 800 S – som för övrigt är en av mina klara personliga favoriter. Men glaset har framför allt en ljudmässig funktion. Det är nämligen konkavt för att reflektera ljudvågorna från elementets baksida till en absorbent. Allt för att leda bort de reflekterade ljudvågorna från örat, som de hade blivit i öppna hörlurar.
Okej, men …
Allt detta verkar både logiskt och fantastiskt. Men så är det ju det där med att omsätta teorin i praktiken …
Vi tar det bästa först. Ljudet från HD 820 är klart, särskilt i de högre tonerna. Här finns inga detaljer som drunknar, övertonerna är oerhört krispiga och har gott om attack för att komma från en sluten hörlur.
Tunt ljud
Och så över till problemen. För det första är basen tunn, när man förväntar sig en fyllig, varm och tuff basåtergivning. Det finns en viss fyllighet i djupbasen, men det övre basregistret är nästan frånvarande. Det får basen att låta bortkopplad, nästan som om det finns en utfasning kring 300 Hz. Detta är ett viktigt område som ger basinstrumenten värme och klangrikedom. Med HD 820 låter det blodfattigt och endimensionellt i basen. Visst, det gör att fokus hamnar på stråkarnas krispighet, och Nidarosdomens flickkör i deras senaste och fantastiska 2L-utgåva Lux låter klar och öppen. Hör bara på Requiem-stycket! Men storheten och klangrikedomen i orgeln framträder inte tillräckligt bra. Och detta är med balanserad XLR-överföring från Sennheisers egen, fantastiska HDV 820-hörlursförstärkare som kostar mer än 20 000 kronor.
Tunna röster
Vokalerna låter rent allmänt tunt. Björks röst på låten Blissing Me ska ligga långt fram i ljudbilden, med tydliga övertoner men också en hel del bröstklang. Detta får inte HD 820 fram bra nog. Mellanregistret är inte stort och frodigt som det ska. Som jämförelse ger den öppna Audeze LCD-2C rösten en mycket större klang, och musiken en mycket mer spännande presentation.
Vem har rätt?
Men så är inte är poängen med HD 820 att det ska låta varmt och spännande, utan ärligt. Som Sennheisers egen HD 800 S. Problemet är att HD 820 inte låter som de öppna 800 S. Med den senare kommer Björks röst fram mycket bättre. Det finns mer klang längre ner och mycket bättre dynamik. Djupbasen verkar en aning tunnare i 800 S, däremot är sammanhållningen mellan bas och mellanregister en helt annan, utan dippen kring 300 Hz. Det här får Sennheiser svårt att förklara, för om HD 820 har rätt så måste HD 800 S ha fel. Och det kan jag försäkra dig, den har den inte.
När det gäller ljudisoleringen är HD 820 självfallet mer isolerande än öppna hörlurar. Men jämfört med andra slutna konstruktioner så läcker de faktiskt en hel del. Musik slipper ut och ljud kommer in, mer än i de flesta andra slutna hörlurar. Alltså försvinner det som argument. De är också tungdrivna och kräver en ordentlig förstärkare. Vilket återigen innebär att HD 820 är gjord för platser där man vanligtvis använder öppna hörlurar. Som låter bättre än HD 820.
Det enda användningsområdet jag kan tänka mig är i studio, för lågmälda artister som nästan ska stå helt intill mikrofonen med munnen och sjunga så lågt att de behöver mycket hög medhörning. Då kan man få feedback med öppna hörlurar, vilket gör att HD 820 passar bättre. Fast om jag hade en studio så skulle jag mycket hellre ha köpt fyra, fem par Beyerdynamic DT 1770 Pro (seriösa ljudstudior har alltid många hörlurar) för samma pengar som ett par Sennheiser HD 820. Beyerdynamic låter bättre i de flesta discipliner.
Slutsats: Magplask
Med HD 820 har Sennheiser konstruerat ett par hörlurar som låter som öppna. Eller rättare sagt: de har öppna lurars svagheter (tunga att driva, inte särskilt ljudisolerande, tunn bas), men inte så många av styrkorna. Jo, de låter klart, men de saknar dynamiken och tonstrukturen hos de bästa öppna. De saknar också basrikedomen och engagemanget hos de bästa slutna.
På frågan: ”Vem är de gjorda för?” måste vi helt enkelt svara: ”Ingen aning.” Den här gången har Sennheiser klantat till det och gjort ett hårt och dyrt magplask.
