H900M är tyngst i testet. Det betyder en bra kvalitetskänsla, och kuddarna är dessutom tjocka och fina. Huvudbygeln är bred så att vikten fördelas på en större del av huvudet. Lurarna är bekväma att ha på sig men man märker av vikten. Detta är inget man går på långpromenader med.

Kabeln är tvinnad, med en mjuk gummikonsistens som nästan känns som ett lakritssnöre. Den trasslar sig inte i första taget och har både mikrofon och en 1-knapps fjärrkontroll som kan ta emot samtal och starta/pausa musiken.

Precis som Panasonic har Onkyo utrustat sina lurar med stora, 50-millimeters element.

Ljudet

Newton Faulkners version av Massive Attacks ”Teardrop” är vacker, med en mjuk röst och en stor klang från pianot, på samma gång som bongotrummorna breder ut sig. Onkyo återger alltihop med ett fylligare mellanregister än Panasonic, som får fram instrumentens fyllighet bättre. Övertonerna är dessutom luftigare. Men precis som hos Audio-Technica känns Onkyos cymbaler en smula råa längst upp i frekvensregistret. Faktiskt i mesta laget. Det är väldigt bra att Jonny Cash har en distinkt och tydlig röst, men den blir lite hård.

Onkyos hörlurar verkar vara mycket lättdrivna, för de spelar högt med en svag, bärbar musikspelare. Men kontrollen finns där inte helt och hållet eftersom hörlurarna formligen tycks suga strömmen ur min iPhone. Med hörlursförstärkaren Fostex HP-A4 blir det bättre, allting lugnar ner sig och musiken andas bättre. Fast bland annat Pioneer har en mer behaglig och lugn spelstil.

Onkyo har försökt bygga en hörlur som har en helt neutral klangbalans, men den blir lite för hård och analytisk för att engagera. Ljudtekniker kanske gillar det, men i studio är det mer naturligt att satsa på en öppen hörlursmodell. Då är det Onkyo A800 du ska ha, den kan vi också avslöja låter mycket bättre.