En sådan vacker skapelse! Ingen av de andra testdeltagarna har lika lyxigt utseende som Denon. Öronkåpor av äkta valnöt är verkligen snyggt och utformningen är avrundad med en mycket behaglig passform. MM400 tillhör inte de lättaste, men det märks knappt eftersom de sitter så fördömt skönt.

Hörlurarna är hopfällbara – käckt på resan – och kabeln har både mikrofon och fjärrkontroll som styr samtal, start/stopp av musiken samt volymen.

Ljudet

Rent ljudmässigt har Denons hörlurar en mycket klar och tydlig återgivning av röster och instrument. K D Langs Neil Young-cover ”After the Gold Rush” har en stor och öppen ljudbild. Langs röst är klockren och cellon har en bra attack. Pianotangenterna har en riktigt fin snärt, det är ingen tvekan om att det här är tvättäkta hifi-hörlurar.

Jämfört med referensen B&W P7 finns det mindre värme och fyllighet hos Denon. Johnny Cash är en smula övertydlig i sitt övre register, där exempelvis Sennheiser får fram den mörka bröstklangen bättre.

Det hörs inte minst på musik med elektroniska basrytmer. Där basen ska vara fet och bestämd låter Denon i stället lite tunt och torrt. Upplöst och fint, men det saknas lite driv och engagemang. Jag hade velat att mellanregistret var lite mer framåt, för att få lite mer tryck i instrumenten. Den annars så framfusiga och rytmiska (fast lite dynamiskt sammanpressade) ”S.O.B.” med Nathaniel Rateliff saknar fart och fläkt. Blåsarna är en aning tillbakadragna, både Beyerdynamic och Sennheiser trycker in dem mer bestämt i öronen.

Klangen påminner en del om Panasonic HD10, fast med lite mer finmaskiga toner. Med en mobiltelefon som iPhone 6s Plus kan både Denon och Panasonic verka lite fräna längst upp i toppen, men med en bättre hörlursförstärkare som Fostex HP-A4 är det uppenbart att vi föredrar Denon. MM400 har inte samma attack i mellanregistret som Onkyo, Beyerdynamic eller Pioneer, men om du uppskattar övertoner och rymd i musiken så kan du inte hamna fel med Denon.