Det är inte så mycket österrikisk hifi vi träffar på egentligen. Men den drygt 20 år gamla högtalarfirman Vienna Acoustics är en av de få firmor som vunnit insteg och respekt här uppe i Norden. Naturligtvis ligger firman i Wien, namnet är som om en högtalare här hemma skulle heta Stockholm eller Oslo. Det låter bara inte lika poetiskt, på något sätt.
Firman själv påpekar att de får inspiration av all musik- och konsthistoria som staden ju onekligen översvämmas av. Sålunda bär nästan alla Viennas högtalare namn efter tyskspråkiga tonsättare – det främsta undantaget är den nya Klimt-serien som fått sitt namn efter den store symbolisten Gustav Klimt, en av de mest prominenta medlemmarna av Art Noveau-rörelsen i Wien runt förra sekelskiftet. Högtalarna bär faktiskt namn efter några av Klimts berömda konstverk, The Music, The Kiss och The Poetry. Bakom alla Viennas modeller ligger akustikingenjören Peter Gansterer, som också grundade firman 1989.
Nygammalt
Vi har haft besök av en ny men gammal högtalare, eller hur man nu ska uttrycka det. Modellen Mozart har faktiskt rötter mer än 15 år tillbaka i tiden, då grunddragen till högtalaren skapades. Den senaste inkarnationen har fått tillnamnet SE, som inte står för Special Edition utan Symphony Edition, och den ersätter den tidigare modellen Mozart med tillnamnet Grand. Denna senare har fått mycket lovord i tester världen över under många år – främst tack vare ett alldeles utmärkt pris/prestandaförhållande. Den nya modellen är lite dyrare än föregångaren, men inte så mycket att det gör ont.
Det som hänt i SE-modellen är att Vienna har implementerat en av sina nytänkande elementkonstruktioner, Spider-cone, som man liksom många andra av sina element får tillverkat hos Eton i Tyskland, i det nedre av de två bas/mellanregisterelementen. Det handlar i grund och botten om konsten att göra ett membran styvare utan att det blir för tungt. Man använder normalt ett membranmaterial man kallar XPP, som är en typ av polymer-polypropylen-mix. I Spider-cone har man justerat detta material till att ha lite mindre polypropylen och kallar det TPX för att få ännu högre styvhet och inre dämpning. Materialet lär ha den lägsta specifika vikten av alla termoplaster.
Men ”spider” måste ju stå för något också. Det handlar om att man skapat förstärkningsribbor i samma material som ligger ”som ett spindelnät” på membranets baksida. Du kan lätt se strukturen, då membranen är genomskinliga. Du ser ribborna placerade i längdriktningen hjälpta av en ringformad förstärkning runt membranets inre.
Givetvis har detta även medfört lite andra justeringar i bland annat delningsfiltret. I övrigt är högtalaren sig rätt lik från tidigare, dvs en rätt smal, fyrkantig låda knappt metern hög och med en snygg gjuten fot avsedd för spikes. Hela högtalaren ger ett elegant intryck, med eleganta slitsar mellan låda och fram/bakstycke som lättar upp hela det visuella framträdandet.
Dome-diskanten verkar härstamma från Scan-Speak, men jag vågar inte ta gift på det. Baksidan har två portöppningar runt kabinettets mitt och man kan om man vill justera basåtergivningen här med proppar. Single-wiring-terminalerna är ytterst trevliga att ha att göra med och verkar hålla finfin kvalitet.
Lätt och lagom
Jag fann Mozart SE vara lätt att få att spela både i rummet och med olika elektronik. Nej förresten, jag provade också med något mycket billigt i elektronikväg som mina Wilson hade talat om ”hade vissa brister”, och det kunde Mozart SE också lätt verifiera. Men det slående med den här högtalaren är att den genast talar om att det är en högklassig återgivare. Det är liksom som om man redan från början skalar bort en massa av de hinder som en högtalare kan lägga i vägen för återgivningen och att man direkt kommer i kontakt med musiken.
Basåtergivningen påverkas naturligtvis av hur långt ut i rummet högtalaren står, men i mitt fall var en knapp meter en välfungerande kompromiss för olika former av musik i ett rum som nog egentligen är över vad högtalarna egentligen ska kunna spela upp.
Mozart spelar generellt lättillgängligt – som den store kompositören – den rundar av det hela en smula men absolut inte så mycket att det blir tråkigt. Återgivningen är hela tiden full av liv med gott om detaljer och en mer än godkänd rumsåtergivning. Den spelar öppet, ”lagom” på alla sätt och som det verkar ärligt. Lagom är ju ett sådant där ord som täcker allt och intet, men det känns hela tiden som om vi är på rätt spår vad musikåtergivningen angår, den försöker inte ta genvägar eller lägga till eller dra ifrån.
Ofta har högtalare i den här och lägre prisklasser ett kännetecken på ljudet eller i värsta fall får de all musik att låta som om den vore inspelad i samma lokal och av samma tekniker. Så icke den här högtalaren, den försöker göra ett så bra jobb som möjligt med att återge allting som det är inspelat.
Lite wienermusik
Det kan väl knappast ha undgått någon som brukar läsa mina tester att jag ibland blir lite inspirerad av vad det är för något jag har att leka med och väljer lite musik utifrån det. Det är ju öppet mål att spela något av Mozart, och mitt val föll till att börja med på klarinettkvintetten KV 581. Främst kanske för att klarinetten kan ställa till det för många högtalare och definitivt kan fås att låta som ett vasst stickvapen och allt annat än en klarinett. Men Mozart SE gör ett utmärkt arbete. Klarinetten ska ljudmässigt integrera i ljudbilden med stråkkvartetten som ackompanjerar och det ska framstå som en helhet. Mozart lyckas fint med detta och skapar en fin illusion av att det faktiskt är en kvintett man lyssnar till. Klarinetten låter som den ska, vilket betyder att den inte stryker medhårs hela tiden utan visar att klarinetten har ett ganska så spännande ljudspektrum med både mjuka och hårda ljud.
Vienna med Ultravox… Omöjlig att missa. Om ovanstående exempel var naturligt åstadkomna toner spelar Ultravox helt syntetiskt. Underligt nog känns den här låten mer antikverad än Mozart, tidens tand gnager hårt och snabbt på en del musik. Men, Mozart SE visar att den både är rapp och stram i basen – är det spider-cone elementet som gör susen här? – och att du får den rätta attacken i de olika syntljuden.
Jag avhöll mig från att spela An der Schönen, och lade istället på ett annat Strauss-epos, Kaiser Franz I Rettungs-Jubel-Marsch – den med de sista åtta takterna av Tysklands nationalsång i sig. I den inspelningen som finns på High Fidelity Reference CD No. 46 har alla segel satts till för att få så mycket dynamik som det bara är möjligt. En maffig orkester som får ta ut svängarna men där ändå den rätt spröda perkussionen sätter själva kryddan på anrättningen. Många högtalare faller ihop som korthus här, det blir bara för mycket att ta hand om på en gång, och om också perkussionen ska tillgodoses blir det ofta snabbt rätt outhärdligt. Mozart SE klarar det, men här är vi nog trots allt på gränsen för vad man kan utsätta den för – den jobbar för att klara det men överlever med anständigheten i behåll. Det går att dra på en hel del i volym här men högtalaren hänger faktiskt med riktigt fint fullt tillräckligt högt upp i volym. Det brukar inte högtalare för det priset vara så pigga på. Men, här får vi också reda på att det också finns gränser för vad Mozart SE kan klara i form av snabbhet och upplösning.
Som avslutning bör man ju ta ett exempel på något som högtalarna kan tänkas utsättas för på hemmamarknaden. Dock fanns underligt nog dessvärre inte Hansi Hinterseer i min skivsamling. En fullgod ersättare fick bli Wir jodeln durch das Alpenland med Ligister Luis & die 3 Lavantal. Det är faktiskt lite underligt vad en bra högtalare kan göra för ”crummy music”, som Frank Zappa gärna kallade det. Du får väldigt mycket musik, ett riktigt bra drag och ping-pong-joddling mellan högtalarna och har faktiskt riktigt roligt. En låt som påminner en del om dvärgarnas låt i Snövit.
Value for money
Jag gillar den här högtalaren. Den försöker inte ta över musiken, den återger bara det den får in. Den gör det snabbt, dynamiskt och kompetent med bra rumsåtergivning, hög trivselfaktor och fin upplösning. Den ger valuta för pengarna, inga tvivel om det. Att den dessutom är relativt lätt att få att spela i rummet och inte verkar vara en för svår last för förstärkaren är bara ytterligare pluspoäng.
Jo, det finns finkänsligare och mer analytiska högtalare de här pengarna priset, liksom det finns rockigare högtalare med mer ös. Men som allspelande allroundhögtalare står sig Vienna Acoustics Mozart SE alldeles utmärkt. Provlyssning rekommenderas.