Det förpliktigar en hel del att döpa sina högtalare efter kända kompositörer, men Vienna Acoustics skäms inte för sig. En del av förklaringen till varför dessa österrikiska högtalare har blivit så populära är att de låter bra i förhållande till sin storlek. Trots kompakta mått och enkla konstruktioner levererar de ett förbluffande stort och fylligt ljud.

En annan sak som utmärker Vienna Acoustics är byggkvaliteten. Även för att vara relativt kostsamma är deras högtalare osedvanligt välbyggda, med läckert formade kabinett och utsökt ytbehandling. Det är ingen tillfällighet att Vienna nämns i samma andetag som Sonus faber. Även om de österrikiska priserna är långt ifrån så exotiska som de italienska så har högtalarna flera likheter när det gäller ljud och hantverksmässig kvalitet.

Och det behövs, för prisklassen 20 000–30 000 kronor har blivit tämligen proppfull med fina högtalare den senaste tiden. Yamaha Soavo, Audio Physic Yara och sist men inte minst KEF:s eminenta XQ40 har imponerat stort på oss, vilket höjer ribban för Mozart.

Filosofi
En av anledningarna till att det finns så många olika högtalare där ute, är de olika filosofierna om hur musiken bör låta. Det är enkelt att låta sig imponeras av glasklara och superfokuserade högtalare som serverar dig alla detaljer som om du satt på första parkett. Men precis som i konsertsalen kan sådant bli tröttsamt att lyssna på i längden. Somliga föredrar därför högtalare som inte skriker efter uppmärksamhet, utan som presenterar musiken på ett mer behagligt och avslappnat sätt. Man kan ofta uppleva att musiken ”flyter” bättre och att helheten hörs tydligare genom sådana högtalare, på bekostnad av att små detaljer blir mindre framträdande. Vienna Acoustics chefskonstruktör Peter Gansterer har nog låtit sig inspireras av den senare filosofin, för Mozart tillhör definitivt inte den kategori högtalare som kastar musiken rakt i ansiktet på dig eller försöker imponera på enskilda områden som bas, diskant eller mellanregister.

Naturligt ljud
Jämfört med de energiska, men också synnerligen framfusiga B&W DM683 har Vienna-högtalarna en mer avslappnad och tillbakadragen karaktär. Det är också lätt att höra hur Mozarts homogena klang gör musiken lättare att smälta. Bas, mellanregister och diskant hänger ihop bättre och det är inga enskilda områden som sticker ut negativt. Mellanregistret är varmt och fylligt men har inte samma direkta och råa karaktär som man kan uppleva med ett par högtalare ur exempelvis KEF:s XQ-serie eller B&W:s 600- och 700-serier.

Diskanten är också klart mer avrundad och välbalanserad än de ivriga engelsmännen. I detta avseende placerar sig Mozart klart mer i riktning av Sonus fabers varma och behagliga klangkaraktär. Behaglig ljudkaraktär får dock inte misstolkas som att högtalarna är slöa i basen. Tvärtemot är det imponerande hur hård och djup bas som kommer ur de små lådorna.

Här återges allt utom de djupaste orgeltoner med största naturlighet, och Mozart kan spela mycket högt utan att tappa andan. De är även förfriskande befriade från plågsamma färgningar eller betoningar, vilket uppenbart kan tillskrivas det mycket gedigna kabinettet. Du hittar flera billigare högtalare i månadens stora test som har mer hårtslående basegenskaper, men få – om ens någon – lyckas matcha Mozarts förmåga att skilja mellan olika basinstrument och tonhöjder.

På såväl klassisk musik, akustisk musik och vismusik som lugnare hip-hop och elektronika är högtalarna verkligen i sitt esse. Nirvanas Unplugged-album har jag sällan hört så levande och fyllt av känslor. Detsamma gäller eminente Johnny Cashs Unearthed-skiva, men även mindre djupa texter från Jay-Z och Kanye West är lättare att följa. I den mån vi kan prata om en ”X-faktor” som får musiken att engagera mer, så finns det sådant i rikliga mängder hos Mozart Grand. Högtalarna kryper liksom under huden på dig och slutar inte förrän sista låten på skivan är slut.

Det råder ingen som helst tvekan om att ett par stora JBL- eller Klipsch-högtalare låter tyngre och mer hårtslående på hårdrock och heavy metal, eller att de ovan nämnda B&W- eller KEF-högtalarna låter mer ”hifi”-imponerande på akustisk musik. De som har en bred musiksmak och som tycker om att lyssna länge – antingen planterad mitt i soffan framför stereon eller i favoritfåtöljen med en god bok – lär nog däremot föredra Mozarts sätt att framföra musiken på.

Förstärkare
Jag upptäckte att Viennas varma och ”musikaliska” karaktär passade fint tillsammans med elektronik från Linn (Majik-I och Majik CD, se test på www.bildochljud.se) men också Yamahas briljanta retroanläggning visade sig vara en bra kombination. Mozart verkar inte speciellt kräsen när det gäller typ av förstärkare – så länge den har tillräckligt med kraft. Du bör definitivt budgetera med en bra och strömstark förstärkare för att göra högtalarna rättvisa.

Hos Vienna hyser de ingen större tilltro till bi-wiring-principen och därför har Mozart Grand bara en uppsättning högtalarterminaler. Det finns alltså ingen möjlighet att experimentera med dubbla högtalarkablar – eller ännu väsentligare: dubbla förstärkare (eller bi-amping som det också kallas). Uppgraderingsmöjligheterna är därför något begränsade i förhållande till KEF, B&W och PSB, som alla tror klockrent på bi-wiring, eller Linn som går ett steg längre och kan använda aktiv delning.

Slutsats
Vienna Acoustics Mozart Grand kan inte sägas vara annat än en fröjd för både ögon och öron, de är visserligen inte de tuffaste och mest framfusiga högtalarna vi hört, utan har en mer angenäm och avslappnad attityd till musiken, som gör att du kan lyssna i timtal utan att tröttna. Om du uppskattar den musikaliska helheten mer än mikrodetaljer och vill ha en kompakt högtalare som kan vara med och leka med de stora grabbarna kan vi varmt rekommendera Mozart från Wien.