Det diffusa men omisskännliga sorlet från en minglande folkmassa surrar i luften. Oset från grillen retar luktsinnet och den sista värmen från kvällssolen kittlar i huden. Upptakten till en perfekt fest är i full gång och klimax inträffar när högtalarna brakar igång och pumpar ut Lady Gagas ”Telephone”. Plötsligt förvandlas det lugna middagssällskapet till ett hårt festande dansparty.
Stop callin’, stop callin’;
I don’t wanna think anymore!
I left my head and my heart on
the dance-floor
Även om det finns många recept på en bra fest så innehåller de bästa och mest minnesvärda alltid bra och hög musik. Och för att kunna förmedla musiken så att det känns i märg och ben behövs stora högtalare som tål en ordentlig omgång och som kan pumpa loss bastant och stram bas med låg förvrängning ända tills förstärkaren pressas till bristningsgränsen.
Det är minsann ingen barnlek, och kriterierna blir helt andra än om man bara ska njuta av jazz i favoritfåtöljen. Detaljering, punktformighet och finess är sekundärt, det viktigaste är att ljudet återges med bästa möjliga kontroll och balans på hög volym. Det innebär att högtalarelementen måste vara större, tåla längre slaglängd och mer värme som beror på förvrängning från förstärkaren, plus att högtalarkabinetten måste vara dimensionerade för att återge mer bas.
Typiska festhögtalare kostar under 10 000 kronor. Det betyder att budgeten inte räcker till superstyva kabinett med noggrant beräknade inre och yttre ytor som minimerar förvrängning. Alla festhögtalare färgar alltså ljudet, vilket hindrar dem från att återge musikinstrument på ett helt trovärdigt sätt. Å andra sidan klarar många av dem att ge extra liv åt musik som är livlöst producerad, eftersom de är gjorda för att öka på den del av basregistret där ”trycket” finns.
Trots en stor och massiv basåtergivning går de flesta festhögtalare inte särskilt djupt. Den lägsta oktaven är nämligen kapad för att öka känsligheten och ge förstärkaren en enklare belastning. Man kan alltså spela högt även om förstärkaren inte är av tyngsta slag. Men naturlagarna gäller fortfarande, så ju kraftigare förstärkare man har desto renare blir ljudet och desto bättre kontrollerad blir basen – vilket verkligen får fart på de flesta, och dessutom minskar risken för hörselskador.
Sex festprissar
Sex kandidater ställer upp i kampen om festmedaljen. För att basen ska bli tung har vi satt minimikravet till en 10-tummare eller två 8-tummare, och på dagens marknad med allt större fokus på smala högtalare finns det ett begränsat urval av sådana högtalare. Vi har tagit med vad vi har hittat, och där ingår naturligtvis de två rockkungarna Cerwin-Vega och JBL, Cerwin med en 15-tummare och JBL med dubbla 10-tummare i varje kabinett.
Egentligen skulle vi naturligtvis haft med något från Klipsch, men i skrivande stund är de mitt i ett modellskifte och är därför inte tillgängliga.
Magnat är däremot tillgängliga, de är kända för sina fina allroundhögtalare och mycket tryck för pengarna. Bara för att deras kandidat är testets billigaste behöver inte allt betyda att den är sämst.
Jamo har tidigare haft flera serier av rockigare natur. Numera har de däremot blivit lite mer familjevänliga. Den modell med mest skjuts i som vi fick tag på är sprillans nya S 608, som är mer hifi-inriktad men som med ett sidomonterat 10-tumselement bör kunna vara riktigt livade. Nästa steg upp i storlek skulle ha blivit Jamo R 907, som lär trycka till så det räcker med sina dubbla 12-tummare, men den kostar tio gånger så mycket och blir därför diskvalificerad fortare än kvickt.
Svenska Dynavoice vet vi är ett av de riktigt bra ”billighetsmärkena”. De satsar främst på att göra bra ljud för en rimlig slant, men med de gigantiska Finale 10 Tower, med dubbla 10-tumsbasar, måste målet vara att banka vett i lyssnaren. Och allt utan att plånboken imploderar, tack vare ”Made in China”-stämpeln.
Nykomlingarna Fence Audio från vårt grannland i väst är också representerade. Boost 212 har dubbla 12-tumselement vilket betyder testets största membranyta – och det lär betyda livliga upplevelser.
Glöm inte förstärkaren!
Om man köper ett par billiga festhögtalare är det lockande att även välja en billig förstärkare. Problemet är bara att förstärkarkraften som behövs för att hålla kontroll på den här sortens högtalare kostar en del pengar. Det finns ett fåtal hifi-tillverkare som bygger relativt kraftiga förstärkare som inte kostar skjortan, till exempel NAD och Harman/Kardon. Men till och med då får du räkna med att lägga 10 000 kronor för att få kraft så det räcker. Och hur mycket kraft räcker egentligen?
I testet har vi använt oss av NAD C377BEE eftersom den har ett pris som matchar högtalarna. Men egentligen räcker inte ens den till. Därför har vi också testat alla högtalarna med en av våra referensförstärkare, Hegel H200 som kostar 25 000 kronor. Det är en pampig 200-wattare som dessutom låter upplöst, dynamiskt och bra. Den ger en ännu bättre känsla av vad riktigt bra ljudtryck handlar om. Men det går att ta i ännu hårdare.
Därför har vi till sist – och på de högtalarna som har dubbla terminaler – kopplat in NAD-förstärkaren till mellanregistret och diskanten och låtit Hegel-förstärkaren nöja sig med att kontrollera baselementen. Ljudupplevelsen blir en helt annan, med mycket bättre kontroll och en möjlighet att spela ännu högre, och få en ännu lugnare ljudbild.
Då är förstärkeriet plötsligt uppe i nästan 40 000 kronor, vilket är vansinne för sådana billiga högtalare. Poängen är dock att du ska känna till hur viktigt det är att lägga så mycket pengar du kan på förstärkaren. Det får du igen i form av bättre upplevelser.
Sammanfattning
Festen är räddad!
När det ska spelas musik så att kvarteret baxnar räcker det inte med småhögtalare. Med blödande öron har vi utsett de bästa och mest högljudda.
Magnat Monitor Supreme 2000 är testets billigaste och minsta. Ändå har den en fyllig basåtergivning och bjuder på underhållande lyssning. Kontrollen är inte helt i topp och det saknas lite aggression i mellanregistret.
Jamo S 608 är musikaliska och med en tillräckligt kraftfull förstärkare fungerar de bra på festen också. Fina allroundhögtalare.
Ännu bättre allroundare är JBL ES100, som kan spela ännu högre och med mer slagkraftig bas. Ljudnivån tillhör definitivt partyligan samtidigt som instrument återges tillräckligt trovärdigt för att högtalarna även ska kunna spela jazz och klassiskt. JBL-högtalarna är helt enkelt testets bästa allroundhögtalare.
Dynavoice Finale 10 Tower spelar verkligen högt och med mycket bas, och de gör det med en öronvänlig ljudkaraktär. De är en enklare belastning för förstärkaren än de ser ut att vara, men säger naturligtvis inte nej till massor av effekt. De är en aning mjuka i basen och saknar lite stereoperspektiv för att ta sig överst på prispallen.
Fence Boost 212 låter lite stramare och är lite enklare att placera. De spelar inte fullt lika högt som Dynavoice-högtalarna men är å andra sidan lite billigare och har lite bättre fokus i ljudbilden. Fokus är inte helt perfekt, men Boost 212 är enklare att ha med att göra och kostar mindre. Bästa köp.
Bäst i test är Cerwin-Vega XLS-15. Maken till rapp bas med så stora element får man leta efter, och de spelar svinhögt och är aggressiva samtidigt som ljudet inte går överstyr och blir vasst. Om de får tillräckligt med förstärkarkraft, vill säga. Medan andra dämpar mellanregistret för att höja basen har Cerwin-Vega ett framfusigt mellanregister som integreras problemfritt med den redan maskulina och hårtslående basen. Inte heller XLS-15 är perfekta, det saknas främst övertoner. Men till festen är de helt klart grymmast. Bäst i test!