När vi såg bilder som föreställde de 1,66 meter höga Finale 10 Tower så gissade vi att de måste vara dyra, minst 25 000 kronor. När vi såg att det stod 7 000 kronor på prislappen tappade vi hakan och undrade hur det var möjligt.
Det visade sig dock att det var fullt möjligt. Högtalarna verkar nämligen inte alls lika dyra när de plockas ur kartongen. Varje beståndsdel väger ganska lite i förhållande till sin storlek, och både spikes och högtalarterminaler inger en lite billig känsla.
Men ändå, genom att varje kabinett är fullständigt avskilt från de övriga och att enda kontaktpunkten mellan dem är fyra spikes, undviker man att ett högtalarelement påverkar ett annat. Varje högtalardel kan kopplas parallellt till förstärkaren, eller så kan man driva basarna med en och mellanregister och diskant med en annan. Vill du vara riktigt seriös så kopplar du en förstärkare till varje enhet. Det kallas för tri-amping och ger klart bäst kontroll – och plattast plånbok.
 
Ljudkvalitet
Detta är den första konstruktionen hittills som verkligen låter dig ”vrida upp volymen till elva” och sedan känna ljudet i hela kroppen så att det fladdrar i byxbenen!
Rytmerna från Lady Gagas ”Telephone” hamrar loss som om vi är en vägg och högtalarna en slägga. Basen dundrar och vi blir påminda om hur roligt det kan vara att lyssna på – nej, känna – musik.
Högtalarna är märkbart fintrimmade att ha en ökning i basen, men inte så mycket att det känns konstigt – åtminstone inte med syntbaserad pop, techno och hiphop. Metal låter också synnerligen tufft. Visserligen låter en kontrabas aldrig äkta, men det ju inte meningen heller.
Övre mellanregistret är lite dämpat, samtidigt som diskanten är någorlunda upplöst, vilket innebär att det aldrig blir obehagligt att lyssna på Finale 10 Tower, inte ens på extremt hög volym. Det enda du måste se upp med är att de ska ha tillräckligt med förstärkarkraft.
Högtalarnas största brist är att det låter som om mellanregister och diskant inte hänger ihop riktigt tidsmässigt. Det verkar som om ett av elementen är en gnutta tidsförskjutet, så att stereoperspektivet blir en smula diffust. Ur en psykoakustisk synvinkel kommer sångrösterna aldrig riktigt från mitten, samtidigt som ljudbilden inte sträcks tillräckligt långt bakåt. Det anser vi vara ett minus i kanten.