Det lilla baselementet kan få en att tro att högtalaren inte har tillräckligt med bas för att ha bra tryck, men en bakmonterad basport kan fixa det om den placeras tätt intill bakväggen.

ES 20 skiljer sig från resten av testdeltagarna genom att vara en 3-vägskonstruktion. Den har nämligen två diskantelement, som återger var sin del av diskantregistret, vilket ska förbättra precisionen i de högsta frekvenserna.

Ljudkvaliteten
Med pop och rock låter JBL-högtalarna energiskt och underhållande. Basresponsen är spänstig och har bra fokus på bastrumma och basgitarr. Hela tonregistret är rappt och rytmiskt. ES 20 har kanske testets bästa attack i diskanten och mycket tydliga trumslag. Beyoncés röst sticker ut långt från resten av ljudbilden. Utan att det låter hårt eller tröttsamt.

När vi sätter på klassisk musik är det uppenbart att högtalarna krånglar lite i basen. Med pop låter den som om den är större och går djupare än den gör i verkligheten. När det blir dags för tuba och kontrabas är det tydligt att basen rullar av lite tidigt. I stället är basen fetare längre upp, så det låter inte lika naturligt med klassiska och akustiska stycken. Disko-Dvorák är liksom inte lika tufft som äkta Dvorák.

För mansröster innebär denna färgning av basen ett litet problem eftersom det blir en puckel i det nedre röstregistret. Trots att JBL-högtalarna är energiska och friska så saknar de precisionen som behövs för att de ska kunna bli testets ”bang-för-the-buck”-högtalare.

Slutsats
ES 20 är en energisk och lekfull högtalare som är underhållande att lyssna på, särskilt om pop och rock står på menyn. Få andra högtalare är så snabba i vändningarna. Vad vi inte gillar är att basen är färgad och har ett tydligt fokus längre upp. Visst låter det tufft med mycket pop och rock, men det fungerar inte med akustisk musik som jazz och klassiskt. Basen är inte heller tillräckligt djup och det saknas lite exakthet för att leva upp till uttrycket ”bang for the buck.” Då är storebror ES 30, för en femhundring extra, bättre.